Om kärleken till stora vattendrag

Jag har tidigare skrivit om min kärlek till skogen. Den bor i mina gener. Min mamma växte upp i Härjedalens fjällvärld, den magra skogen var hennes hem. Min pappa däremot var en havets son,
uppvuxen i Ångermanlands kusttrakter. Av honom ärvde jag kärleken till vågornas brus.
     Där jag nu bor finns inget hav i närheten, däremot en en sjö, Ekoln, en vik av Mälaren. Jag når den efter fem minuter med buss. Utan promenaderna längs Ekolns stränder vore jag bara en halv människa.
    För ett ögonblick känner jag mig frestad att stödja mig på en av mina favoritförfattare, Haruki Murakami.
I "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" berättar han om sitt behov av att springa längs Charlesfloden i Cambridge, Massachusetts. "Det stora vattendraget" fyller honom med lugn. Men varför skulle jag behöv stöd för min egen känsla? Jag minns en replik av min första kulturchef på Svenska Dagbladet, Leif Carlsson. När jag ville stödja mig på en auktoritet i en recension sa han på sitt stillsamma sätt: "Vad är det då för fel på Marianne Jeffmar?"
    Det är verkligen inget fel på Marianne Jeffmar. Hon får tycka och känna vad hon vill utan Murakamis godkännande.