En brasiliansk skönhet

Fick nya fotografier på min dotterdotter Isabella i dag. Hon är  17 år och bor i Brasilien. Jag höll på att ramla baklänges, när jag mötte den strålande uppenbarelsen. Från att varit en ganska alldaglig liten flicka har hon utvecklats till en skönhet, som skulle kunna tävla med vilken filmstjärna som helst. En askungesaga!

Stackars lilla kung!

Utropet är inte mitt utan en god väns, som hade hört Carl XVI Gustaf berätta om sin faderlösa barndom.
Jag minns hennes ömkan, när jag (äntligen) läser Thomas Sjöbergs m fl "Den motvillige monarken".
Den barndomen förklarar mycket av det som berättas i boken. Det mest förvånande är att Sveriges monark
klarat sitt ämbete så bra som han gjort,  uppvuxen utan egentlig förebild, omgiven av ompysslande kvinnor,
sedan placerad på internatskola. Han borde ha strukit med för länge sedan. Istället skaffade han sig manliga förebilder i sina kompisar.
      Han skyddades ständigt. Också i augusti 1984, då det ställdes till med fest för honom i vinlandet Luxemburg. I programmet ingick vinprovning. Framför våra kuvert radades vinglasen upp. Men dessförinnan stängdes dörrarna. Inga  journalister skulle få möjlighet att fotografera monarken med alla dessa vinglas.
     Men i "Den motvillige monarken"läser jag att kungen året efteråt på nattklubben Alexandras "skämtade och drack friskt". Det var honom väl unt!
    

Mare Kandre i Normandie

Jag läser att det  är sex år sedan Mare Kandre dog. Och tänker att det  har gått mer än 12 år sedan jag mötte henne. Det var på litteraturfestivalen "Les Boréales de Normandie" i Caen i november 1998.  Jag fotograferade henne, späd men tuff, tillsammans med Anna-Karin Palm. Men det är en annan bild jag ser framför mig, den av Mare Kandre på väg in i hissen på hotellet. Jag sa till henne: "Det är fantastiskt att få möta galna människor". Så säger man ju inte, men ibland slinker sånt som lätt uppfattas som oförskämdheter ur munnen på mig. Men Mare Kandre tog det inte som en oförskämdhet. Hon log, gav mig  ett av sina sällsynta  leenden ur mungipan.
     Hon berättade att hon hade en liten son, Hesekiel. Vart har han tagit vägen?  

Recension: En bok som för dig bakom ljuset

Det var titeln på min recension, som publicerades i UNT i dag. Boken ifråga var den franska Dominique Dyens "Smitning" från kvalitetsförlaget Sekwa. Den har genrebeteckningen roman men visade sig i min läsning snarare vara en kriminalroman och en högklassisk sådan. UNT:s kulturred försåg också recensionen med sin symbol för "kultur som utmärker sig", superkajan.

Vart tog överliggarna vägen?

I Gunilla Lindbergs minnesbok "Uppsala för inte så länge sedan" (2010) finns en bild som träffade mig rakt framifrån. Den föreställer Bok-Viktor (Viktor Persson) i hans antikvariat  någon gång på 1950-talet.
Han var   professorsson och en så kallad överliggare, det vill säga en överårig student utan examen som klamrat sig fast i universitetsstaden. Bok-Viktor utstrålade vemod och samtidigt en djävlar-anamma. Vi gick förbi hans överbelamrade antikvariat med en lätt rysning, vågade oss knappt in. Han kanske skulle smitta oss? För om sonen till en professor kunde råka så illa ut, hur skulle det då gå för oss andra vanliga studenter?
     Idag lär det knappast finnas några överliggare i Uppsala. Det har studiemedelssystemet sett till. Men vart tar de vägen, de studenter som inte klarar pressen?  Driver de omkring anonyma som de psyksjuka, som inte längre kan gå hem till sin avdelning på det stängda Ulleråker? Jag har sett längtan i deras ögon.

Det snöar i Turkiet och i våra drömmar

Snö heter  på turkiska kar. I Orhan Pamuks roman "Snö"tar poeten Ka bussen till Kars, den snötyngda staden i sydöstra Turkiet, och minns att han en gång skrivit: "Det snöar bara en gång i våra drömmar". En liknande resa gör passagerarna på tåget Istanbul-Kars i ett TV-program jag såg häromdagen. Jag önskade att jag hade varit med på det tåget och fått se de hisnande vyerna mot snöklädda berg i min egen verklighet. Efter programmet försökte jag hitta Kars på den karta, som finns med i reseguiden "Turkey", men där finns inget Kars. Är Kars kanske bara en dröm?

Pirkko Dahlman heter min illustratör!

Jag träffade henne  i Norby i går, bildkonstnären som gör illustrationerna till min barnbok med den preliminära titeln  "Bland
pallemoner och draffodiler". Hennes skisser fångar sagorna "De underbara pallemonerna" och "Prins Erik och draffodilen" på kornet. Nu återstår att få se dem i färg. Jag har stora förhoppningar efter att ha sett de akvareller, som hon snart kommer att ställa ut.
    Går allt enligt planerna kommer boken ut i maj.

Den osynliga litteraturskatten

Jag fick en fin dedikation i en bok i fredags efter att ha träffat en av dess författare, Anna Franklin, på Ofvandahls konditori i Uppsala. I "Den osynliga litteraturskatten", där hon presenterat sju exilförfattare   tillsammans med Reza Rezvani, skrev hon: "Till Marianne - skapargemenskap och mycket mer än så".
      Jag började min läsning med estniskan Helga Nous novell "Flyttblocket". Jag kände igen det, har passerat det flera gånger under mina vandringar i skogen, fotograferat det, undrat över dess historia. Helga Nou har gått längre. Hon har flyttat det till sin tomt i Sunnersta. Där började det röra på sig.
    Nej, så var det väl inte riktigt. Det är i novellen "Flyttblocket" som stenen rör på sig, kommer allt närmare Berit Johansson Granelids hus samtidigt som hennes inre kommer i gungning.
    Så börjar en historia som visar sig dölja avgrundsdjup. Det skulle kunna vara upptakten till en  banal kriminalhistoria men Helga Nou lägger locket över avgrundsdjupet i exakt rätt ögonblick. Den konsten avundas jag henne. Och jag tänker på det som Peter Nilson skrev i sin "Avgrundsbok"(1987):
"Skapandets gärning är ofta missförstådd/.../ Det kloka utelämnandets konst är svårare att lära sig än någon annan."

Om kärleken till skidåkning och Angermannaland

Vi delade kärleken till skidåkning, min före detta professor i nordiska språk i Lund och jag. År 1997 åkte han som 80-åring sitt 21-a Vasalopp. Nu läser jag i tidningen att han är död, nästan 95 år gammal.
Jag plockar fram hans över 800 sidor tjocka bok "De nordiska Anger-namnen" från 1991 och läser än en gång dedikationen: "Till Marianne Hühne-Jeffmar från gamle vännen och läraren Gösta Holm med tack för romanen Hoppa opp i Himlen."
    Gösta Holm var född i Umeå, därav kärleken till skidåkning på längden. "Hoppa opp i Himlen" utspelas i Ångermanland, mitt barndomslandskap.  På fornsvenska hette det Angermannaland, namnet ett säkert språkligt tecken på ett tidigt norskt inflytande på mellersta Norrland enligt Gösta Holm.
     När min trebetygsuppsats var klar ville Gösta Holm att jag skulle fortsätta med lic-studier. Han hade också ämnet för min avhandling redo: Barnets språkutveckling från allra första början. Detta  med anledning av att jag just hade fött min tredje dotter. Meningen var att jag skulle spela in hennes "prat" från den absoluta nollpunkten. Jag satte mig alltså vid hennes säng med min präktiga bandspelare av märket UHER. Men ingenting hände. Min försöksperson vägrade samarbeta! Under tre hela år.

Upplevelseindustrin växer!

Jag läser i en av mina dagstidningar att människor upplever att de slänger väldigt lite mat, och i en bruksanvisning: "Om du upplever att det är svårt att öppna förpackningen, gör så här!"
    Vad är det för fel på "tycker"? Låt oss spara våra upplevelser till viktigare händelser i våra liv!
    Vad är förresten ett "övermagat" odjur, en term som förekommer i en översättning till svenska av en  av Haruki Murakamis romaner? Är det fråga om ett djur med  oproportionerligt stor mage? I så fall: det odjuret borde kanske upplevelseindustrin  ta till sig och marknadsföra!
    I själva verket betyder ju övermaga (obs oböjligt enligt SAOB!) "övermodigt självsäker"  numera, en betydelseglidning från "minderårig, omyndig".
    Ett ris till upplevelseindustrin!
  

Smart lur inte alltid smart

Läser i dagens SvD Näringsliv under rubriken "SMART LUR" att det är smart att ta sig en tupplur under dagen. Det gör t ex Bill Clinton. Liksom övertecknad. En sådan "power nap"(uttrycket myntat av Winston Churchill) är bra för hjärnan, som under tuppluren laddar sitt bränsleförråd. Hjärnans ägare blir därmed inte bara mer utvilad utan också mer intelligent.
    Igår tänkte jag ta mig en stärkande tupplur i soffan på ett av kaféerna på Akademiska sjukhuset i Uppsala inför en PDT-behandling av mina aktiniska keratoser. Men se, det gick inte alls! Kafépersonalen ryckte upp mig ur  soffan med motiveringen att de övriga kafégästerna kände sig störda. Ändå hade jag knappt hunnit somna och inte dragit en enda timmerstock!

Se för övrigt min "Sömnskola", publicerad i Svenska Dagbladet i januari 1985! Artikelserien är baserad på fransmannen Pierre Fluchaires forskningar, publicerade i "La révolution du sommeil,( 1984), översatt till svenska under titeln "Sömn" (BonnierFakta, 1986).

I artikel nr 2 skriver jag bl a: "Just där sömnen borde få all respekt, det är till exempel när vi sover som ärrbildningen äger rum - just där motarbetas den. Hela sjukhusrutinen bidrar till att förstöra den läkande sömnen."

Och nu, 26 år senare, smäller SvD Näringsliv upp "nyheten" om tupplurens välgörande effekt!

Franz Kafka: Brevet till fadern

I efterordet till Kafkas uppgörelse med sin far citerar Hans Blomqvist och Erik Ågren ur ett brev, som Kafka skrev till systern Elli. Han skriver att han i stort sett delar Jonathan Swifts åsikt att "föräldrarna är de personer som minst av alla är lämpade att uppfostra de egna barnen". Han menar också att skola och föräldrar ofta förenas i en strävan att utplåna alla "egenheter" hos barnet. Eller:
"Föräldrar som väntar sig tacksamhet av sina barn/... /är som ockrare, de riskerar gärna kapitalet om de bara får räntorna."
   Kafka utgick från sina erfarenheter av att ha varit barn till en dominerande far. Själv hade han inga barn.
Jag känner igen mig i barnet Kafka men kan/vill inte uttala mig om vilka erfarenheter mina egna barn kan ha gjort.

Tore Janson: Språkens historia

Språket är laddat med poesi. Jag läser förre latinprofessorn likaså förre professorn i afrikanska språk Tore Janson och förundras, inte bara över hans lärdom utan också över hans förmåga att dela med sig av fascination. Tänk att runor användes i Älvdalen för bara 100 år sedan! I en bod står ristat AAD gät 1900, d v  s Anna Andersdotter vallade här år 1900. Och jag minns hur mamma, den före detta vallpigan, berättade
 att hon "jetade" kor i sin barndom. Jansons utläggningar om språkens vandringar är mycket upplysande.  I Turkiet roade jag mig med att hitta ord, som letat sig in i svenska språket. Jag hittade "kalabalik" (trängsel) och tänkte på kalabaliken i Bender 1713, då Karl XII motades bort från Turkiet,  "göl"(göl, damm)  och undrade var sambandet fanns, och "trol"(trål, fångstnät").
Utanför en restaurang i Alanya annonserade man, på hemmagjord svenska, om "trollfisk". När jag frågade vad det var för slags fisk  svängde restaurangägaren sig: "Just det, vi serverar trollfisk"!

Nicole Krauss: Man walks into a Room

"USA:s nya litterära stjärna" utropar tidskriften "Vi läser" på omslaget till nr 1 2011 och illustrerar med ett megaporträtt av Nicole Krauss. Jag hade redan läst hennes "The history of love".  Nu plockade jag fram "Man walks into a room", hennes debutroman från 2002, som på svenska fick den missvisande titeln "Man utan minne". För utan minne är han alls icke, den tidigare professorn Samson Greene. Han minns det mesta fram till 12 års ålder. Men när han drabbas av en hjärntumör och opereras försvinner resten. Det här är en kuslig bok. Samson utsätts nämligen för ett galet experiment: en annan persons minne  flyttas in i hans hjärna, minnet av en atomexplosion 1957.
    Här hade Krauss haft en utgångspunkt för en mer fascinerande  historia än den hon tecknat ner och som mer och mer urartar till en sentimental  feel good-roman. Den man som bidragit med minnet, den gamle Donald, bör ju ha fått skador av explosionen, som transporterats i hans DNA. Han kanske är Samsons far, och  Samsons hjärntumör ett resultat av strålningen som han utsatts för. Jag tror att Krauss varit inne på tanken (Donald vill ju adoptera Samson!) men förkastat idén efter påtryckningar från förlaget, som velat ha en kärlekshistoria.  

En mystiker

Mystikern Hans Hof är död, läser jag i dagens UNT. Jag mötte honom på ungdomens KGF-läger på Munkviken 1951. Då var han stiftsadjunkt i Övertorneå. Om honom skrev 16-åringen  i sin dagbok: "Mörk, mystisk, mager. Sant intresse för religiösa frågor. Skarp blick." Han var ofta i sällskap med Fritz Olofsson, "Kristi dåre" kallad. Båda hamnade så småningom i Uppsala, där Hans Hof blev professor i religionsfilosofi. Jag har ofta undrat över hans efternamn.  

Min far Adonis

Såg häromkvällen ett underbart TV-program i svt2:s K special. "Min far Adonis" hette det och bestod av en intervju med den syrisk-libanesiske poetens dotter. Adonis är 80 år och hans mamma, som också var med i programmet, 106. Den blick han gav henne var en annan än den världsberömde poetens. Fotografen hade fångat Adonis utanför sig själv, utanför sin berömmelse. Rörande var när den gamla ville prova sondotterns ring men inte fick. "Den är för liten för dig", upprepade hon. Sondottern ville bekräfta bandet mellan dem på annat sätt: hon gick till en tatuerare och bad att få samma tatuering på handleden, som farmodern hade.
     Adonis berättade bland annat att han hade fötts tre gånger, den senaste i Paris i början på 1960-talet.
Det fick mig att minnas att min tidigare svärfar skulptören Elis Eriksson brukade hävda samma sak. Också han hade varit i Paris vid ungefär samma tid. Hade de träffats och hade i så fall någon av dem påverkat den andre?  

På fest i Ryssland

Jag reser gärna i mina drömmar. I natt var jag i Ryssland, på en stor fest. Det var vackert dukat och det serverades utsökta läckerheter. Enda problemet var att jag hade svårt att göra mig förstådd. Min ryska var,
som i verkligheten, mycket knagglig.
    Nu undrar jag om det var mina ryska anfäder som bjudit in mig. Jag tror inte att den enda inspirationen till den livliga drömmen var ett möte jag hade med en ryska vid namn Tsarina på Kleopatrastranden i Alanya den 12 februari.

Ros till UNT och ris till 165 länder som tillåter barnaga

I dagens UNT tar LEVA-red upp ett angeläget ämne, barnaga. Bland de länder som fortfarande tillåter att man agar barn är Belgien, Frankrike, Turkiet och Brasilien. Jag minns ett samtal med en kvinnlig fransk taxiförare för några år sedan. Hon undrade om det var sant att man i Sverige behandlar barn som små prinsar och prinsessor. När jag undrade vad hon menade förtydligade hon: att det är förbjudet att slå dem.
Och för en månad sedan blev jag vittne till tre otäcka incidenter i Turkiet. Den första: en kvinna (modern?)
förföljde en liten pojke upp-och nerför en gata  med örfilar. Den andra: en något äldre kvinna slog sin handikappade ca 20-årige son(?) när han ville klänga sig fast henne. Den tredje: en tonårspojke drog iväg med sin yngre syster (?) bakom ett skjul på stranden och slog henne. Hon grät, men det hjälpte inte.

Recension: I skuggan av Vichyregimen

I dag publicerades min recension av den franske psykoanalytikern Philippe Grimberts självbiografiska bok "Hemligheten" i Svenska Dagbladet. "...en av de starkaste böcker jag läst på länge", avslutade jag recensionen. Jag jämför med både Joyce Carol Oates "Älskade syster" och William Styrons "Sophies val" och kommer fram till att  ingen av dem når upp till "Hemligheten" i angelägenhetsgrad.