I Gunilla Lindbergs minnesbok "Uppsala för inte så länge sedan" (2010) finns en bild som träffade mig rakt framifrån. Den föreställer Bok-Viktor (Viktor Persson) i hans antikvariat någon gång på 1950-talet.
Han var professorsson och en så kallad överliggare, det vill säga en överårig student utan examen som klamrat sig fast i universitetsstaden. Bok-Viktor utstrålade vemod och samtidigt en djävlar-anamma. Vi gick förbi hans överbelamrade antikvariat med en lätt rysning, vågade oss knappt in. Han kanske skulle smitta oss? För om sonen till en professor kunde råka så illa ut, hur skulle det då gå för oss andra vanliga studenter?
Idag lär det knappast finnas några överliggare i Uppsala. Det har studiemedelssystemet sett till. Men vart tar de vägen, de studenter som inte klarar pressen? Driver de omkring anonyma som de psyksjuka, som inte längre kan gå hem till sin avdelning på det stängda Ulleråker? Jag har sett längtan i deras ögon.
Författare till 26 böcker, dramatiker, litteraturkritiker, översättare från franska, översatt till franska och engelska, fil dr i psykologi, fil mag i språk och litteraturhistoria, hedersledamot i Norrlands nation, Uppsala, erfarenheter av utlandsboende (Belgien,Schweiz, Frankrike), stor och internationell familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar