Möte med våren

Ett första vårtecken: den hallonbuske, som jag planterade på balkongen i fjol, har skjutit nya skott. Så nu blir det kanske hallon i år!

Ur Ockulta dagboken

Den 23 februari föddes prinsessan Estelle. På den dagen föddes också min mamma, 105 år tidigare.
Det hade inte förvånat mig, om flickan hade fått heta Berta. Nu har jag läst på nätet att "någon" gjort intrång på hovets hemsida och meddelat att arvprinsessans namn är Ulrika Marianne Annika David, hertiginna av Upplands Väsby. Vem är denna någon, som sitter inne med upplysningar om mitt och mina romanfigurers liv? Som vet att en av mina döttrar heter Ulrika, att jag bodde i Upplands Väsby på 1980-talet, att berättarjaget i min roman "Din styvmor Rebecka" från 1987 heter Annika och att huvudpersonen i en annan roman, "Hoppa opp i himlen", också skriven på 1980-talet,  heter David. Min 1983 avlidna mamma?
    Om det nu skulle vara så att det är min mamma som varit i farten skulle hennes inlägg på hovets hemsida också kunna vara resultatet av ännu en diskussion mellan henne och min pappa. När vår nuvarande kung föddes 1946, efter lång väntan på en manlig tronarvinge, brast han ut i jubel med tillägget: En kvinna på Sveriges tron, det hade bådat ofärd. Efter Estelles födelse väntar nu inte bara en utan två kvinnor på att få bestiga tronen. Hur ska det gå? Alldeles utmärkt, tror jag att mamma anser, det har ju gått bra både för Ulrika, kriminalkommissarien, och Marianne, som till skillnad från sina bröder har disputerat.
    För övrigt anser jag att Herman Lindqvist från sin utsiktspost i Frankrike försöker göra sig märkvärdig. Han må vara den illegitima ättling till kungahuset som han påstås vara men hans eget namn, Herman, är faktiskt tyskt!  (Herman - german!) Nu ondgör han sig över att lilla Estelle inte har fått något namn med förankring i Bernadottesläkten och att ett av namnen, Mary, rätteligen borde stavas Maria på svenskt vis. Men den lilla prinsessan är faktiskt inte den första, som fått heta Estelle Bernadotte. Så hette också Folke Bernadottes hustru och jag kan tänka mig att namngivningen är en postum hyllning till denne fredsmäklare. Och vad Mary beträffar kan det väl vara så att den danska kronprinsessan Mary är påtänkt som gudmor till Estelle?

En oväntad förälskelse

Ja, jag har drabbats! Min nya kärlek är en chow chow, som jag mötte under en promenad längs Ekoln. Den påminde om den teddybjörn som jag inte fick som barn. Jag hade lust att krama om den, men vågade inte. Och vad skulle hans matte ha sagt om det?

Socialdemokraterna kniper poäng

Stefan Löfven antas ligga bakom socialdemokraternas förbättrade opinionsresultat. Notera: Löfven utan "flugskit" över e:et. Han är smart, Löfven! Med den signalen berättar han att han struntar i kunskap och kultur, och att han vänder sig till  de obildade på det s k verkstadsgolvet.  Den akuta accent, som han kallar flugskit är annars det som enligt vedertagen stavning gör hans namn möjligt att uttala rätt. Men såna märkvärdigheter ska väl en socialdemokrat sätta sig över.

Ranelid och försvarsmekanismerna

Det bär mig mot att skriva detta, det har redan skrivits mer än tillräckligt om Björn Ranelid. Ändå gör jag det. Det slog mig nämligen, att han i sin "blygsamhet"(självtillräcklighet) uppvisar en provkarta över Freuds försvarsmekanismer.  Tydligast är isolering, reaktionsbildning, rationalisering  och förnekande.
Jag lånar några exempel ur Hans Sjöbäcks "Psykoanalysen som livslögnsteori".
"... man kan handla på ett sätt som inte överensstämmer med de predikade buden men ändå uppleva sig som en person med högtstående moral." (Ranelid predikar kärlek men ser inte de kärlekstörstande i sin närhet: isolering. Jag ger exempel i min memoarbok "Till Marianne från A till Ö".
"Påfallande rigid prydhet och skygghet i fråga om kärlekslivets angelägenheter antas kunna vara uttryck för reaktionsbildningar riktade mot stark nyfikenhet och framfusighet i erotiska ting."(reaktionsbildning)
"Min  bil har fått nummerplåten RANELID för att ingen annan ska bli anklagad, om jag ställer till med en trafikolycka"(Citat från Ranelid själv. Ex på rationalisering.)
"Jag är en anspråkslös människa" (också ett citat från R. Ex på förnekande.)
    Nog om det. Jag vill också tillägga att svenska media är lättlurade. Journalister behöver visst inte vara insatta i läran om försvarsmekanismer, men att köpa Ranelids ofta bisarra uttalanden som om de vore gudsord är skrämmande infantilt. Ett ris alltså till delar av den svenska journalistkåren.

Författarnas självvalda klostertillvaro

 Under strecket i SvD i dag är författad av Anders Sundelin och refererar en artikel i The Paris Review. Där har ett antal författare intervjuats om sina arbetsrutiner. Den förste som nämns är Georges Simenon, som skriver elva dagar i sträck, instängd i sitt arbetsrum. Det är nu inte hela sanningen. Simenon kom ut till dagens måltider. Ett av hans barn har berättat att det var fullt möjligt att av hans utseende gissa sig till vad han skrev. Han antog sin huvudpersons sätt att vara.
    Jag vänder mig också mot rubriken. "En självvald klostertillvaro" skulle betyda att författaren har en fri vilja. En sådan är, som jag påpekat i ett tidigare inlägg, (Åke Daun, 18/2) en illusion. Det som styr författaren att isolera sig är antagligen hans handikapp (eller tillgång): han befinner sig inom autismspektrum.
    Mer om detta i min nästa roman, "Älska mig - ändå".
    Dessutom, hur gärna en författare, som också är småbarnsförälder, skulle vilja isolera sig, är det sällan möjligt. Särskilt svårt är det för kvinnor, som ju har många andra krav på sig.

Talarmiddag på Norrlands nation

Jag höll på att glömma bort att berätta att jag höll tal på Norrlands nation i torsdags. Ämnet var "Norrland i mina romaner". Hur kunde jag glömma det? Förklaringen är kanske att jag varit väldigt upptagen med korrekturläsning och annat i samband med utgivningen av min nya roman, "Älska mig - ändå".
    Hur som helst, talarmiddagen blev lyckad. Ett trettiotal seniorer hade infunnit sig, flera med rötter i mina hemtrakter i Ångermanland. Där var bland annat ett barnbarn till en av mina romanfigurer, ett syskonpar, som bodde i samma hus som vår familj i Örnsköldsvik i början på 1950-talet, och medlemmar av Sune Jonssonsällskapet. Sune var  skolkamrat till mig i Nyåker på 1940-talet och blev sedermera fotograf av  världsklass.

Åke Daun. Dömd till konsumtion av sinnesintryck

Boken har undertiteln "Bidrag till modernitetens historia". Det lockade mig. Jag har länge undrat över begreppet "modernitet". När började den? Och det är just den frågan som författaren, professor emeritus i etnologi,  försöker besvara i inledningen till boken. När föddes den moderna människan? frågar han. Kanske redan förr 35.000-50.000 år sedan, blir hans provocerande svar.
    Jag har noterat några andra av Dauns funderingar: "Argument för viljans frihet hamnar... lätt i det absurda". Och vidare: "Känslan av en fri vilja är ... en kulturell föreställning, en illusion".
    Var det inte det jag trodde?
     När jag läste avsnittet om "människohårets laddning" tänkte jag på en av mina döttrar, som inför sitt bröllop fick order av sin fästman att inte gifta sig med utslaget hår. (Detta var i USA på 1990-talet). Underförstått: det var inte bara opassande utan också sexuellt utmanande. En föreställning som enligt Daun går årtusenden tillbaka.
    Men på en punkt måste jag säga emot Daun. Han skriver att ett tilltal som "damen" har överlevt sig självt i moderniseringens samhällsklimat. Jag tror att det är på väg tillbaka. I alla fall blev jag tilltalad med "damen" på en restaurang i Uppsala härom veckan.

Göran Moldén: Lögnarens ögon

En roman som handlar om en bildkonstnär, dennes familj och umgängeskrets. Jims plötsliga död sätter igång processer, som först verkar "normala" efter ett dödsfall. När jag läste de första meningarna tänkte jag. nej, inte nu igen. De handlade om Jims begravning. Men ytan visade sig dölja djup, som gjorde romanen till något helt annat: en berättelse om lögner och svek, ja faktiskt till en kriminalroman. Men det märkte jag inte förrän långt in i boken, förvillad som jag blivit av alla naturskildringar, kaffestunder och heta duschar. Var det författarens avsikt? undrar jag nu. Eller ville han i första hand  göra romanen tillräckligt lång?

Möte med katten Sara

Jag har fått en katt! Den heter Sara efter min yngsta dotter, som den faktiskt liknar. Jag kommer att hänga den på väggen bakom dyschan i mitt vardags/arbetsrum bredvid ett amatörporträtt av henne. Hänga en katt? Ja, det är rätt uppfattat. Sara är porträtterad av bildkonstnären Pirkko Dahlman, hon som illustrerat min barnbok "Bland pallemoner och draffodiler". Hon är en verklig konstnär, denna Pirkko. Hon har fångat Saras sömniga själ, nyanserna i hennes vackra grå päls, hennes uppnosighet. Och jag minns det Suzanne Brögger skrev i boken om katten "Linda Evangelista Olsen"(2003):
    "Det mest kattaktiga hos katter är väl att de påminner en om att världen inte är vad den omedelbart utger sig för att vara. Den rymmer en dold hemlighet, som gärna uppenbaras genom katt-astrofer..."

En hylllning till Paprika Steen

Dansk film kan vara förunderligt bra. Ett exempel är "Applåd" från 2009, som visades i svt2:s Filmklubben i gårkväll. Den lyftes av den märkliga Paprika Steen, som spelade den nyktra (nåja?)  alkoholisten och skådespelerskan Thea Barfoed. Det var en hisnande upplevelse att se henne dels i rollen som Martha i Albees "Vem är rädd för Virginia Woolf?", dels som längtande mamma till två pojkar, som hon förlorat vårdnaden om. En ros till  emotionernas drottning.

Wilma är död

I går ringde en av mina döttrar, Wilmas matte. Hon meddelade att familjens golden retriever inte finns länge. Hon var en underbar hund, en hund som jag kände att jag kunde kommunicera med. Det stod att läsa i hennes ögon. Nu är jag glad för de fotografier jag har av henne. På ett av dem ser hon tillitsfullt på sin matte, där de båda står i min hall. På ett annat lufsar hon fram genom snön i ett vintervackert Norrbotten. Texten under bilden lyder: Till Mattmor från Wilma 03-04-05.

Felicia Feldt: Felicia försvann

Jag tar tillbaka det jag skrev i min blogg 14 januari. Omdömet "nattsvart skurk" var inte byggt på egen läsning utan på medias rapporteringar. Nu har jag själv läst FF:s bok och ser att den handlar mer om sorg än om hat. Ett barns sorg, en vuxen kvinnas sorg, ibland uttalad, ibland klädd i hatets ord.

Presentation av två böcker i Trombones epifysikserie

I går var jag på bokpresentation i Drottninggatans bokhandel i Uppsala. Två författare, Krister Gustavsson och Jonas Ellerström, introducerade var sitt nyutkomna alster. Jonas Ellerström började. Hans "Blues blues blues. Reflektioner" är en bok i fickformat, dock ingen pocketbok utan verkligen en bok, som man kan stoppa ner i fickan och läsa på tunnelbanan. Det är också i Stockholms tunnelbana som han samlat de fragment av samtal, som sedan via bluestexter blev till en bok. Innan han började läsa ur den förklarade han att boken handlar om honom själv, inte om blues.
    Sedan var det Krister Gustavssons tur, eller rättare sagt Chrysostomos Sculifirmellas, en poet med samma födelsedag som han själv, den 8 februari 1952. Denne poet började publicera sig just 1952 och gav ut sin sista bok 2008, fyra år efter sin död. Redaktören Gustavsson tackade i sitt "föredrag" Chrysostomos nära vän Laurentius Omegafluvius, också närvarande,  för att han ställt dessa sena dikter till hans och förlagets förfogande. Sedan läste han ur boken: "Varför blev jag en elefant?", "Mulan" och "Skaldens bakrus". Publiken jublade.
     Litteraturvetare som jag också är, kunde jag inte låta bli att leta efter, inte nödvändigtvis influenser, men paralleller i annan nutida diktning. Och hittade, först fransmannen Raymond Queneaus "Exercises de style" från 1947, sedan engelsmannen Martin Luther Fasan d. y:s (alias Laurie Thompson)
"Mitt hemliga kärleksliv. Självbiografiska anteckningar" från 1991. I sin lapidarism kommer den senare Sculifirmellas diktning mycket nära.
PS Möjligen finns det också en affinitet mellan Jonas Ellerström och Raymond Queneau. Jag tänker på att den senare faktiskt också har utgått från tunnelbanan i en av sina böcker "Zazie dans le métro" (1959).
 PS 2 Trombone är för övrigt inte det första förlag i världen, som gett ut böcker i miniformat. Det franska "Éditions du Seuil" är ett annat. ".2" presenteras som en pocketbokserie, som erbjuder lätthet, soliditet och hanterbarhet. Konceptet uppfanns enligt förlaget av den nederländske tryckaren och förläggaren
 Jongbloed. I det exemplar ur serien, som ligger framför mig just nu, "Chroniques de la haine ordinaire"av Pierre Desproges (1987 och 2004)  läser jag på baksidan.
   "Om folk gör färre dumheter i februari beror det på att månaden har bara 28 dagar".
    I år borde alltså antalet dumheter öka! (min anm.)

Marie Hermanson: Himmelsdalen

Det kan vara frestande att någon gång utbrista: Den här boken har allt! Efter att ha läst "Himmelsdalen" var det nära att jag gjorde det. Romanen är laddad med spänning, har intressanta personskildringar, ger inblickar i en psykvård, som inte är vad den borde vara (och vilken psykvård är det?), diskuterar nya rön inom neurologin som spegelneuroner och tar en dust med begreppet psykopat. Den ger också associationer till klassiker som filmen Doktor Mabuse och  Friedrich Dürrenmatts drama Fysikerna. Man får till och med en liten glimt av alplandet Schweiz. Byn Himmelstal ligger djupt begraven mellan bergskedjor fyra timmars bilresa från Zürich. Men där tycker jag att Marie Hermanson har missat något. Himmelstal är inte riktigt Schweiz, inte det Schweiz jag lärt känna i alla fall. Visserligen är byn avfolkad, om man bortser från behandlingscentret, men något genuint skulle ändå ha varit på plats. Att "invånarna" stöter på en och annan ko räcker liksom inte. Jag undrar om författaren överhuvud taget har besökt Schweiz. I så fall hade hon nog också valt en annan omslagsbild än den 1930-talsplansch, som inte visar upp ett enda chalet. De avbildade husen skulle kunna ligga var som helst. Eller har det varit Hermansons avsikt att anonymisera byn, säga att Himmelstal skulle kunna ligga var som helst?
    Jag blev också aningen besviken över slutet. Måste en roman ha ett "lyckligt slut" för att appellera till dagens läsare?

Sherlock Holmes på nytt

Den nya brittiska kriminalserien i svt1  med en ung Sherlock Holmes verkade lockande. Men - så besviken jag blev! Så får man inte misshandla en 1800-talsfigur! Tvära kast hit och dit, omotiverade kameraåkningar, ett ansikte i närbild som dolde mer än det visade... you name it! Varsågod, ett kraftigt björkris till producent och regissör!

Fitzcarraldo

Werner Herzogs film från 1982 med Klaus Kinski i rollen som operaälskaren Fitzcarraldo är en uppvisning i kreativ galenskap. Han illustrerar det resonemang som Gudmund Smith för i sin bok "Det finns inga enkla svar", som jag citerade i gårdagens inlägg, om aggressiviteten som en viktig ingrediens i kreativitet. Utan aggressivitet hade Fitzcarraldo aldrig lyckats med konststycket att transportera sin båt "Molly. Aida" över det peruanska berget.
 Han illustrerar också ett annat resonemang, nämligen det som fördes i TV:s Kunskapskanalen i december (se mitt inlägg 7/12-11) om psykisk sjukdom. Den fråga som ställdes var:
Hur kommer det sig att psykisk sjukdom som schizofreni och bipolaritet har överlevt genom evolutionen?
Jo, "psykiskt sjuka" är attraktiva och har lätt att få partners att avla barn tillsammans med. Galenskapen lyste ur Fitzcarraldos ögon - och gjorde honom omåttligt attraktiv, till och med för en skönhet som Molly (Claudia Cardinale). Fitzcarraldo är ett utmärkt exempel på den koppling mellan kreativitet och galenskap, som var programmets tema.

Gudmund Smith: Det finns inga enkla svar

Jag hade en gång en professor. Han var en stor inspiratör och släppte fram mig till doktorsexamen, fast jag var kvinna. Nu har han, vid 91 års ålder, gett ut ännu en bok att läsa och begrunda. Enbart titeln är ett fynd.
Den sammanfattar väl hans syn på livet och forskningen. Mina för- och understrykningar i boken har blivit många. En del av dem handlar om subliminal perception. Jag citerar: "De allra mest bärande bevisen för att vi påverkas av sådant vi inte ser, eller åtminstone inte vet att vi ser, har levererats inom neuropsykologin, i studier av centralnervösa reaktioner på subliminal stimulans." Andra handlar om kreativitet. Smith betonar att  kreativa individer är mer benägna att bejaka sin aggressivitet än mindre kreativa. De vill till exempel  själva bestämma över sitt livsrevir. Testresultat har visat sig ha "intressanta kopplingar till testpersonernas cancer. Ju mer kreativitet desto bättre prognos." Han ser också en motsättning mellan den kreativa individen och "trendnissen". Den senare är "vindkänslig och sensitiv men lågkreativ", vilket visar sig bland annat i de stora förlagens utgivningspolitik.
    Smith luftar också sin "livslånga skepsis mot allt vad frågeformulär heter". Och ger några exempel på frågor ur ett personlighetstest. Här ett: "Har Du en benägenhet att utan att hälsa gå förbi skolkamrater eller människor Du känner men inte sett på lång tid, såvitt de inte tilltalar Dig först?" Ett Ja-svar indikerar autism, men alla testpersoner brukar svara  Nej. Vem vill framstå som så oartig?