Göran Moldén: Lögnarens ögon

En roman som handlar om en bildkonstnär, dennes familj och umgängeskrets. Jims plötsliga död sätter igång processer, som först verkar "normala" efter ett dödsfall. När jag läste de första meningarna tänkte jag. nej, inte nu igen. De handlade om Jims begravning. Men ytan visade sig dölja djup, som gjorde romanen till något helt annat: en berättelse om lögner och svek, ja faktiskt till en kriminalroman. Men det märkte jag inte förrän långt in i boken, förvillad som jag blivit av alla naturskildringar, kaffestunder och heta duschar. Var det författarens avsikt? undrar jag nu. Eller ville han i första hand  göra romanen tillräckligt lång?