Marie Hermanson: Himmelsdalen

Det kan vara frestande att någon gång utbrista: Den här boken har allt! Efter att ha läst "Himmelsdalen" var det nära att jag gjorde det. Romanen är laddad med spänning, har intressanta personskildringar, ger inblickar i en psykvård, som inte är vad den borde vara (och vilken psykvård är det?), diskuterar nya rön inom neurologin som spegelneuroner och tar en dust med begreppet psykopat. Den ger också associationer till klassiker som filmen Doktor Mabuse och  Friedrich Dürrenmatts drama Fysikerna. Man får till och med en liten glimt av alplandet Schweiz. Byn Himmelstal ligger djupt begraven mellan bergskedjor fyra timmars bilresa från Zürich. Men där tycker jag att Marie Hermanson har missat något. Himmelstal är inte riktigt Schweiz, inte det Schweiz jag lärt känna i alla fall. Visserligen är byn avfolkad, om man bortser från behandlingscentret, men något genuint skulle ändå ha varit på plats. Att "invånarna" stöter på en och annan ko räcker liksom inte. Jag undrar om författaren överhuvud taget har besökt Schweiz. I så fall hade hon nog också valt en annan omslagsbild än den 1930-talsplansch, som inte visar upp ett enda chalet. De avbildade husen skulle kunna ligga var som helst. Eller har det varit Hermansons avsikt att anonymisera byn, säga att Himmelstal skulle kunna ligga var som helst?
    Jag blev också aningen besviken över slutet. Måste en roman ha ett "lyckligt slut" för att appellera till dagens läsare?