Skaparkris

Inför ett författarsamtal i Åhuset, Uppsala, den 16 maj om "Skaparkriser" (Strindbergs och andras) såg jag om filmen "Sylvia", som visades i TV4 i gårkväll. Gwyneth Paltrow spelade med inlevelse Sylvia Plath och Daniel Craig Ted Hughes. Filmen skildrar deras liv tillsammans, ett liv som slutade med Sylvia Plaths självmord. Hon var inne i en verklig skaparkris, orsakad av makens otrohet på flera plan. Han, den mindre poeten, var oförmögen att se Sylvias genialitet, förblindad som han var av sina egna framgångar. När hon stack in huvudet i gasugnen med de små barnen sovande i rummet intill, var hon "intill döden trött" för att citera en annan kvinnlig poet, Harriet Löwenhielm. Hon var uttröttad av hushållsarbete, småbarnsskrik och uppoffringar för mannen. Efter min doktorsdisputation i Lund 1978 fick jag Sylvia Plaths "The Bell Jar" (Glaskupan) i present av opponenterna S M Maini och Bertil Nordbeck. Det var den enda roman som Sylvia Plath lyckats ro i hamn. Den grodde inom mig, tills jag en dag började skriva om mina egna skaparkriser i romanen "Älska mig - ändå", nyss utkommen.

Dessa våra minsta

Läste i gårdagens UNT att "funktionsnedsatta" får "bristande vård"sedan mentalsjukhusen "skrotats". Ett av dem är Ulleråker. Dagen innan hade jag skakats om i mitt innersta. Jag väntade på buss 42 vid busshållplatsen, när en tydligt "funktionsnedsatt" man närmade sig och ville inleda ett samtal. Jag förstod inte vad han sa och hänvisade till att jag var på väg att ta bussen. Då insisterade han på att följa med mig. När jag vägrade, kastade han sig på marken, bankade på sitt huvud och på hållplatsstolpen, tog sedan av sig skorna, kastade dem på mig och började spotta. En kvinna, som tydligen hade något slags ansvar för honom, förklarade att han bodde i ett s k gruppboende och att hon skulle hämta hjälp därifrån. Jag har förstått att många, som tidigare haft sitt hem på Ulleråker, nu driver omkring och försöker komma in på sitt "hem". Vad gör vi mot "dessa vår minsta", som Bibeln uttrycker det? Själv har jag i några romaner försökt sätta fingret på problemet. Romanerna heter "I skuggan av en lögn" och "Det största brottet".

OD i Uppsala

I kväll kom jag hem omtumlad, fylld av en stark lyckokänsla. Jag kom från OD:s konsert i Uppsala universitets aula. Allt var vackert men jag vill ändå lyfta fram några av de sångnummer, som berörde mig mest. Där var framför allt de finska sångerna: "Finsk idyll" med text av Johan Ludvig Runeberg och musik av Wilhelm Peterson Berger och Kyllikki, en finsk folkvisa i arrangemang av Mikael Skoglund. Solisten Gabriel Suovanen förklarade att han hade vuxit upp med den senare visan. Jag njöt också av Psaltarens 23:e psalm "Herren är min herde...", tonsatt av Franz Schubert,och Gustaf Frödings "Klunkom, Welam Welamsson"med dess slut "åt hecklom vi kommom".Åt Hecklefjäll eller till helvetet med andra ord. Jag tror att min förkärlek för de finska sångerna har sitt ursprung i min släkthistoria. Min morfarsmor kom från Finland. Hon måste ha lämnat ett genetiskt avtryck i mig som är tillräckligt tydligt för att min avsaknad av kunskaper i finska språket skulle sättas ur spel. En ros till OD och dess dirigent Cecilia Rydinger Alin.

För dig naken, en film om och med Lars Lerin

Fyrisbiografen i Uppsala visar just nu en dokumentär om akvarellmålaren Lars Lerins möte med "Junior", den man från Sâo Paulo, som han träffat på Skype och som i filmen besöker honom i Värmland. Jag såg filmen i går och tänker inte upprepa att det är en "varm" film om känslor, det har redan präntats in i alla som intresserar sig för Lars Lerin och hans konst. Jag vill istället förmedla några udda iakttagelser. Först Lerins skepsis. Efter uppbrottet från den man, som han levde med på Lofoten, började han leta efter en ny partner. Till slut orkade han inte leta längre utan beslöt sig för att testa brasilianaren Manuel. Men han är orolig: kommer det här att funka? Kanske är "Junior" bara ute efter att bli försörjd? En scen, som etsat sig fast i min hjärna, är den, där "Junior" kommer ner i köket en morgon och låtsas besviken över att Lars ännu inte lagat kaffe. En nyckelreplik är, när han, på skämt, kallar Lars för slyna. Jag undrar: var det verkligen bara på skämt eller en spricka i Juniors välkontrollerade mask? Det oroar mig. Jag korresponderade under en kort tid med Lars Lerin. Bredvid min dator ligger ett vackert kort, en kopia av ett av Lars träsnitt. Det är i oktober 2001. Lars befinner sig på behandlingshem för sitt alkoholmissbruk och tablettberoende. "Ska äntligen lära mig stå på egna ben", skriver han. "Kanske bli vuxen till slut." Och så önskar han mig lycka till med mitt liv, som också hade trasslat till sig just då: "Jag tror inte du behöver va orolig för att inte två författare skulle kunna dela livet...", skriver han också. Rörande.

Erland Cullberg är död

Jag läste om den begåvade bildkonstnären Erland Cullberg för några år sedan, i brodern Johans memoarer "Mitt psykiatriska liv", som jag fått för recension från Svenska Dagbladet. Det var år 2007. "Erlands sjukdom går som en svart tråd genom ´Mitt psykiatriska liv´", skrev jag. Och fortsatte: "Redan i bokens inledande kapitel/.../ blir det klart att Erlands sjukdom har varit den motor som drivit Johan Cullberg genom hans yrkesliv som psykiater, forskare och författare." Sjukdomen, eller snarare diagnosen,  var schizofreni. Själv var Johan Cullberg skeptisk. Han menade att schizofreni är en diagnos som ofta döljer mer än den uppenbarar. "Fram till dess att vi vet mera bör vi tala om psykoser med olika karakteristika", skrev han.
    Johan Cullberg var inte odelat nöjd med min recension. Han hade hakat upp sig på att jag tolkat hans känsloyttringar efter att han låtit övertala sig att tvångsinta brodern på mentalsjukhus som ånger. När jag nu läser om "Mitt psykiatriska liv"märker jag att min intuition på den punkten måste ha träffat rätt. Vad mer, om jag hade skrivit recensionen i dag skulle jag ha ifrågasatt Johans agerande ännu mer. Intagningen på Beckomberga med allt vad det innebar av tvångsbälte och andra förnedringar kanske inte var nödvändig, inte just då, tänker jag. Visst påstod  Erland att han haft kontakt med både Mozart och Picasso, men vem har inte det? Dessutom får jag den icke ortodoxa tanken att det var det som hände på mentalsjukhuset som förvärrade, eller, möjligen, igångsatte psykosen. Den förtvivlan som Erland kände, när han blev fråntagen möjligheten att måla, att uttrycka sin smärta, var kanske den egentliga utlösande faktorn? Eller, som Sophie Allgårdh skriver i SvD: "Måleriet blev säkerhetsventilen som hjälpte honom att fördriva de våldsamma känslor, som grep tag i honom."

Dan Rhodes: Little hands clapping

Titeln gjorde mig förvirrad. Vilka små händer är det fråga om i den här romanen om en läkare, som låter allt gå överstyr? Men på sidan 169 kommer förklaringen! Händerna tillhör de barn, som tjusades av råttfångaren i Hameln och hans musik ända därhän att de frivilligt mötte döden. Denna roman om dödens
lockelse utspelas till större delen på ett makabert museum, dit doktor Fröhlicher (!) emellanåt blir kallad
och där han hittar färskt kött att frysa in för senare behov.
    Satiren är närapå  fulländad. Ett äldre par äter middag. Mannen, Franz, tuggar i sig sin potatissallad, medan han
lyssnar på hustruns lovsång över deras husläkare:  hon prisar hans vänlighet mot de sjuka, hans tålamod,
hur han utsätter sig för risker med alla dessa bakterier som flyger omkring ...
    Och min tanke? Den är snarare en undran: Varför väljer människor läkaryrket? Egentligen.

Fina presentationer av hedersledamöter

Med dagens post kom Norrlands nations landsmannahälsning 2010-2011. Där presenterades några nya hedersledamöter, bland annat undertecknad. Det gladde mig att nationen äntligen hittat en bild från installationen den 13 november 2010. Nu har jag ett bevis på att jag faktiskt var där. Dessutom skymtar den klänning, som jag blev så förälskad i hösten 2010. (se mitt inlägg 23/10 - 2010!)
    Även Staffan Göthe blev installerad 2010.  Jag hade en del att göra med honom, medan jag arbetade på min forskningsrapport om inträdesproven vid statens scenskolor 1979. Han var då rektor vid det som skulle komma att kallas Teaterhögskolan i Malmö.
    En av de avlidna hedersledamöter som apostroferades  i landsmannahälsningen var  Gösta Holm, som dog 2011 i Lund, 94 år gammal. Han var min professor, när jag läste nordiska språk på lic. nivå i Lund i mitten på 1960-talet.
En inspirerande handledare - och vasaloppsåkare. I landsmannahälsningen läser jag att han genomförde 21 vasalopp.
    Mer om Gösta Holm kan man läsa i min memoarbok "Till Marianne från A till Ö. En resa genom liv och böcker" (2007)

Recension av Gaute Heivoll: Innan jag brinner

Svenska Dagbladet publicerade i dag min recension av norrmannen  Gaute Heivolls fantstiska roman. Den är gripande och tankeväckande. Anbefalls till läsning.

"Lillan gick på vägen ut. Mötte där en katt.."

När jag idag promenerade längs Ekoln mötte jag en katt. Den liknade Sotis, den katt som varit försvunnen i månader och som ägarna  efterlyst på lappar, uppsatta vid Strandpromenaden i Sunnersta.
Sedan såg jag ett nytt anslag: Sotis hade blivit upphittad - i Enköping, dit den tydligen traskat på sina vita sockar. Ägarna måste ha givit upp hoppet och redan i andanom begravt den, kanske i en kattgrav, som den jag upptäckte i Lunsenskogen i går. Den var prydd med färska blommor, ett kors av vidjor och en bild av två katter, Kämpa och Mohammed Ali. Jag påmindes om den fina katten Spetsnos Immanuel Katt, som försvann från min skrivarstuga utanför Svalöv i slutet på 1970-talet. Han hade hjälpt mig att skriva. När han försvunnit gick skrivandet i stå under ganska lång tid.

Simon & Garfunkels "Cecilia"

Jag lyssnar på en CD med Simon och Garfunkel. Upptäcker att den låt jag länge tyckt bäst om, "Cecilia",
är en metafor, en hyllning till musiken. När de sjunger "Cecilia. You are breaking my heart. I am begging you please to come home" är det en vädjan om inspiration. Cecilia är ju musikens skyddshelgon. Inte så förvånande alltså att den av mina döttrar, som fått namnet Cecilia, är den mest musikaliska av dem.

Möte med en 12-årig Marianne

Min yngste bror ringde i gårkväll. I den "buffé" som han ärvt efter våra föräldrar hade han hittat ett brev, som jag skrev till min mamma som 12-åring år 1947. Hon låg på BB och hade fött mig en lillebror. Jag skriver att jag var glad att det blev en pojke. Det är egendomligt att brevet blev hittat just nu, när min nya autofiktiva roman "Älska mig - ändå!" just kommit ut. Där skriver jag om en förhandling jag haft med Gud nio månader före min lillebrors födelse. Jag lovade honom att om han gav mig en ny lillebror skulle jag sluta ljuga. Vilket naturligtvis var lättare sagt än gjort. Jag hade ju som författare in spe ljugandet i mig.
Som Ingrid Elam skriver i boken "Jag - en fiktion" är alla författare främlingar och lögnare.

Göran Rosenberg på Åbofärjan

Jag läser Karin Thunbergs intervju med Göran Rosenberg i SvD idag. Och minns en båtresa i slutet på september 1980. Jag var på väg till Finland för att föreläsa om kreativitet vid Psykologiska institutionen vid Åbo Akademi. Med på båten var också Göran Rosenberg. Vi blev placerade bredvid varandra vid middagsbordet, talade om kreativitet. Han blev imponerad av mina kunskaper,  jag hade ju två år tidigare disputerat i ämnet,  och tyckte att jag skulle vara en utmärkt samtalspartner i ett radioprogram som han planerade. Men sedan sprack alltsammans. Jag blev förälskad. Så förälskad att jag inte klarade av att låta honom följa med mig in i min hytt på kvällen. Det hade annars varit normalt 1980. Göran blev tydligt besviken, kände sig troligen ratad. Men vid frukosten dagen därpå höll han god min, samtalade förnuftigt vidare som om ingenting hänt. Och något radioprogram blev det inte.

Möte i tidigt 60-tal

Åren 1962-63 arbetade jag med en lic avhandling i litteraturhistoria om Sigurd Agrell, professor i slaviska språk och poet, vid Uppsala Universitet. Jag intervjuade bland annat hans son Jan, chef för Militärpsykologiska institutet.  Med vid middagen, som jag blev inbjuden till, satt också Jans son Harald, som då måste ha varit 16 år. I dag läser jag i Upsala Nya Tidning att Harald Agrell fyller 65 år i morgon. Han blev docent i kvartärgeologi, inte professor som han föresatt sig 1963. Eller var det hans bror Wilhelm, sedermera professor i underrättelseanalys, som redan då hade sin väg utstakad? En av bröderna sade nämligen under middagen att han visste exakt hur man skulle bära sig åt för att bli professor: man skulle specialisera sig på ett ämne, där det inom rimlig tid skulle komma att utlysas en professur.

Leonora Carrington: I underjorden

Apropå gårdagens inlägg om fantasi: Idag publicerade Svenska Dagbladet min recension av Leonora Carringtons surrealistiska autofiktiva bok i två delar, "Lille Francis" och "Där nere". När jag läste den slog det mig att
min förre svärfar Elis Eriksson, född 1906, som ju gärna kallade sig Elis-Ernst, måste ha varit samma andas barn. Också han tillbringade liksom Carringtons stora kärlek Max Ernst (och Carrington själv) några år i Paris. Kanske träffade han där Max Ernst och Leonora Carrington och blev påverkad av dem? Några indicier: I likhet med Max Ernst uppgav Elis Eriksson  att han fötts flera gånger och i likhet med Carrington skrev han emellanåt spegelvänt.

Kristi sista frestelse

I går kväll visade svt2 en repris på Martin Scorseses  fantastiska och tankeväckande film. När djävulen utsatte Jesus för den sista frestelsen  hängde han redan på korset med törnekronan på och med genomborrade händer och fötter. Han var självfallet inte i stånd att tänka klart. Så när djävulen uppenbarade sig i form av en vacker liten flicka, en skyddsängel, kunde han inte stå emot. Han steg ner från korset och följde henne.
     Det är på sätt och vis begripligt att fundamentalister försökte stoppa filmen. Den visade ju Jesus till sängs inte bara med Maria Magdalena utan också med Lazarus syster Maria, som han avlade flera barn med. Men - detta är en film, en fortsättning på en gammal myt!  Det har fundamentalisterna inte begripit. Men å andra sidan har de begripit, nämligen att myten - och fantasin - är farlig.

Äntligen på kryssning

Jag har länge önskat att jag finge åka på kryssning. I natt fick jag det äntligen! Jag reste med ett stort kryssningsfartyg i många våningar, hade ett eget bekvämt rum på elfte våningen  med utsikt över havet.
Bakgrund: Min brorson Mattias och hans nyblivna hustru Sanna befinner sig just nu på bröllopsresa med ett sådant fartyg. Jag följde med i drömmen!

Tom Alandh om Örjan Öberg

En hel månad efter Örjan Öbergs död publicerar Svenska Dagbladet en dödsruna över honom. 

Tom Alandh kallar honom blåögd och troskyldig. Jag kan inte hålla med. Hans bok "I Fokus och sedan", publicerad 1978, är ett enda stridsrop mot krigets vansinne. 

Publit än en gång

I går anlände mitt bokpaket från Publit till Posten i Sävja. Det skickades den 29 mars, alltså just den dag, som var utsatt till första recensionsdag. Publit ger mig som plåster på såren 20 gratisex, men det är bara en symbolisk ersättning för de förluster jag beräknar att jag lidit genom framför allt missade recensioner.
Om Publit hade skött sig skulle jag ha haft böckerna någon gång mellan den 21 och den 23 mars.
Det känns nästan meningslöst att dela ut ris till ett sådant företag.

Dürrenmatt på Dixikon

I dag publicerade Dixikon min essä "Självbedrägeri och brist på fantasi" om den schweiziske författaren Friedrich Dürrenmatt. Ivo Holmqvist kommenterade den snabbt, redan kl 8 på morgonen. Han är också en entusiastisk Dürrenmattläsare.