Jag läste om den begåvade bildkonstnären Erland Cullberg för några år sedan, i brodern Johans memoarer "Mitt psykiatriska liv", som jag fått för recension från Svenska Dagbladet. Det var år 2007. "Erlands sjukdom går som en svart tråd genom ´Mitt psykiatriska liv´", skrev jag. Och fortsatte: "Redan i bokens inledande kapitel/.../ blir det klart att Erlands sjukdom har varit den motor som drivit Johan Cullberg genom hans yrkesliv som psykiater, forskare och författare." Sjukdomen, eller snarare diagnosen, var schizofreni. Själv var Johan Cullberg skeptisk. Han menade att schizofreni är en diagnos som ofta döljer mer än den uppenbarar. "Fram till dess att vi vet mera bör vi tala om psykoser med olika karakteristika", skrev han.
Johan Cullberg var inte odelat nöjd med min recension. Han hade hakat upp sig på att jag tolkat hans känsloyttringar efter att han låtit övertala sig att tvångsinta brodern på mentalsjukhus som ånger. När jag nu läser om "Mitt psykiatriska liv"märker jag att min intuition på den punkten måste ha träffat rätt. Vad mer, om jag hade skrivit recensionen i dag skulle jag ha ifrågasatt Johans agerande ännu mer. Intagningen på Beckomberga med allt vad det innebar av tvångsbälte och andra förnedringar kanske inte var nödvändig, inte just då, tänker jag. Visst påstod Erland att han haft kontakt med både Mozart och Picasso, men vem har inte det? Dessutom får jag den icke ortodoxa tanken att det var det som hände på mentalsjukhuset som förvärrade, eller, möjligen, igångsatte psykosen. Den förtvivlan som Erland kände, när han blev fråntagen möjligheten att måla, att uttrycka sin smärta, var kanske den egentliga utlösande faktorn? Eller, som Sophie Allgårdh skriver i SvD: "Måleriet blev säkerhetsventilen som hjälpte honom att fördriva de våldsamma känslor, som grep tag i honom."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar