Dessa våra minsta

Läste i gårdagens UNT att "funktionsnedsatta" får "bristande vård"sedan mentalsjukhusen "skrotats". Ett av dem är Ulleråker. Dagen innan hade jag skakats om i mitt innersta. Jag väntade på buss 42 vid busshållplatsen, när en tydligt "funktionsnedsatt" man närmade sig och ville inleda ett samtal. Jag förstod inte vad han sa och hänvisade till att jag var på väg att ta bussen. Då insisterade han på att följa med mig. När jag vägrade, kastade han sig på marken, bankade på sitt huvud och på hållplatsstolpen, tog sedan av sig skorna, kastade dem på mig och började spotta. En kvinna, som tydligen hade något slags ansvar för honom, förklarade att han bodde i ett s k gruppboende och att hon skulle hämta hjälp därifrån. Jag har förstått att många, som tidigare haft sitt hem på Ulleråker, nu driver omkring och försöker komma in på sitt "hem". Vad gör vi mot "dessa vår minsta", som Bibeln uttrycker det? Själv har jag i några romaner försökt sätta fingret på problemet. Romanerna heter "I skuggan av en lögn" och "Det största brottet".