Simenon: La mort de Belle

När jag inte har jag något nyutkommet att läsa kan jag få för mig att uppsöka min Simenonbokhylla. Där står de böcker, som jag skaffade efter att mitt Simenonbibliotek brunnit upp i en flyttbil på motorvägen mellan Nice och Bryssel i början på 1990-talet.Jag drog ut kriminalromanen om flickan Belles död, en kriminalroman utan kommissarie Maigret. Annars finns de vanliga Maigretingredienserna där: den unga oskyldiga flickan, som inte alls är så oskyldig, den utslätade hustrun, mannen som styrs av sitt erotiska begär, den raffinerade horan. Jag läser nog Simenon mest för språkets skull. Hans franska är sensuell och lättillgänglig.

Sjätte sinnet

Jag har blivit lurad! Den förunderliga film jag såg på TV6 häromkvällen, "Sjätte sinnet" av mästerregissören M Night Shyamalan grep visserligen tag i mig men det var inte förrän i slutscenerna som jag insåg vad filmen egentligen handlade om. Men det tänker jag inte berätta här. Någon, som ännu inte sett den men tänkt göra det, ska inte få gå miste om den märkvärdiga upplösningen. En liten vink bara: "Sjätte sinnet" har en viss likhet med Agota Kristofs "Den tredje lögnen", som jag skrev om helt nyligen: man dras in i en annan historia än den filmen egentligen handlar om.

Ett espmarkskt familjedrama

Den artikel jag skickade in till UNT någon gång i våras har nu äntligen publicerats på tidningens kultursida. Den börjar: "Det är inte alltid lätt att vara lillebror..." Här minns jag att jag tänkte, inte bara på Sten Espmark och hans berömde storebror Kjell, utan också på min egen lillebror.

Iwan Hedman Morelius är död

Iwan Morelius dödsannons infördes i de större svenska dagstidningarna en dryg månad efter hans död 21 juni. Att jag råkade se den var en ren tillfällighet. Jag hade varit bortrest och hade en mängd tidningar att gå igenom, när jag kom hem. Jag hade mött Iwan i olika deckarsammanhang, han var en stor samlare av kriminallitteratur och den som grundade DAST Magazine. Det var en märklig dödsannons. Begravningsgudstjänsten skulle äga rum i S:t Petri kapell och minnesstund hållas i Domherren. Ett mysterium, vilken ort var det fråga om? Knappast spanska Alicante, där han bodde de sista åren av sitt liv. In i det sista höll Iwan oss på sträckbänken.

Om autofiktion

Merete Mazzarella skrev under strecket i Svenska Dagbladet 24 juli om autofiktion under rubriken "Pennan är mäktigare än minnet". Enligt henne går genren tillbaka till Strindberg, men termen myntades först 1977 av den franske författaren Serge Doubrovsky. Ett av de senare skotten på trädet är min egen roman "Älska mig - ändå!", tätt följd av Christer Erikssons "Lägg en slant under tungan" (se mitt föregående blogginlägg!) Nu läser jag i Marcel Aymés förord till Simenons 1976 utgivna roman "Le chien jaune"att Simenons styrka var att kunna tränga in under huden på sina romanfigurer. Jag sätter ett frågetecken för påståendet. Istället skulle jag vilja säga att Simenon var en mästare i att operera in sina egna erfarenheter under romanfigurernas hud. Hans romaner handlar ofta om Simenon själv, på ett eller annat sätt. De är autofiktiva. Ett paradexempel är romanen "Le pendu du Saint-Pholien"(Den hängde i Liège), där han skildrar en uppseendeväckande händelse i sin hemstad Liège. Under sin ungdomstid tillhörde Simenon en hemlig klubb, där medlemmarna ägnade sig åt mystiska riter och droger. En morgon hittades en av klubbmedlemmarna, Joseph Kleine, hängd på Saint-Pholiens kyrkport. Självmord eller mord? Polisens slutsats var självmord. Men så inte i Simenons roman. Där begår några klubbmedlemmar ett ritualmord på sin kamrat. Var Simenon själv inblandad? Han var enligt egen utsago en av de sista som såg Kleine i livet. Han hade hjälpt honom i säng, eftersom han var för berusad för att klara det själv. Om Simenon nu var inblandad skulle det i så fall förklara hans förmåga att identifiera sig med mördaren snarare än med offret i de Maigretromaner han kom att skriva. Jag är inte den ende som tänkt den tanken. Också Pierre Assouline gjorde det i sin stora Simenonbiografi "Simenon"(1992) (Simenon. Människan och gåtan, 1994)

Christer Erikssons "Lägg en slant under tungan" än en gång

Den 10 juli skrev jag att jag hade läst "Lägg en slant under tungan" med underrubriken "Rapporter från ett laboratorium" men inte var beredd att uttala mig om boken. Det var svårt, är det fortfarande, men någon gång måste det ske. Christer var länge min stora kärlek. Och en så stor kärlek kan - och får - man inte recensera i vanlig ordning. I min senaste roman "Älska mig - ändå!" (mars 2012) gjorde jag ett försök att sammanfatta våra sju år tillsammans. I den romanen får kärlekshistorien inget egentligt slut. Det sista som läsaren får veta är att berättarjaget Anna Maria berättar för sin terapeut att "Franciskus" hade skaffat sig en märklig makt över hennes tankevärld. (s. 170) Det är, tycker jag fortfarande, en bra sammanfattning. I Christers aktuella bok heter hans berättarjag Minnet. I hans förra bok, "Handens hjärta" (2007), har huvudpersonen Huller en hustru, Minna. I "Lägg en slant under tungan" är Minnets närmaste en man, Roy, som han har eller har haft ett kärlekshållande med. Minna dör men Roy, "kungen", lever. Jag har nu läst ett antal recensioner av "Lägg en slant under tungan". Ett genomgående tema i recensionerna är Christers språk, det geniala. I min memoarbok "Till Marianne från A till Ö. En resa genom liv och böcker" (2007) skrev jag om Christers roman "Klösande börda" (2003). Jag nämnde att huvudpersonen Einar citerar sin hustru Louise, som sagt att hans romaner tycks henne vara en förlängning, en fördjupning av hans eget liv: "Han kontrollerar sig med orden", säger hon. Det kan jag, som också heter Louise, mycket väl ha sagt. Han skulpterar i ord, kan jag också ha sagt och då associerat till fadern, Elis Eriksson, som skulpterade i sten. "Klösande börda" handlar, precis som "Lägg en slant under tungan", om en fars makt över sin son. Boken öppnar med att Einar ser en man ligga framstupa vid en bäck som om han drack vatten. När han kommer närmare begriper han att mannen är död. Först på en av bokens sista sidor lyfter han upp den tunga kroppen och bär hem den. Hustrun, som här heter Viveka, förstår att kroppen är faderns: "En klösande börda, hade han sagt, närvarande i alla mina sinnen." Hon minns också att hon hört honom säga: "Om man ändå kunde få fadern inom sig att begå självmord." Nyckelrepliker, som pekar fram mot "Lägg en slant under tungan". Det lockande självmordet är ett ledmotiv i Christers romaner. Liksom i hans liv. När jag första gången besökte honom i hans lägenhet i Stockholm tog han med mig ut på balkongen. "Den är bra för självmord", sa han. Några skribenter har tagit fasta på en av slutscenerna i "Lägg en slant under tungan": Minnet blöter läppar och tunga i vattnet från en dopfunt och säger (till Roy eller till den döde fadern): "Jag återtar mej själv." Repliken har en smak av new age men det är inte det viktiga. Det riktigt intressanta är att både Roy och fadern är närvarande vid ceremonin. Minnet gör sig av med båda och kan nu "möta en ny värld". Här stannade jag upp i läsningen, undrande. Både fadern och Roy utgör ju grundämnena i det arbete, som Minnet utför i sitt laboratorium. "Vid förbränning av (grundämnet) svavel har /.../ något nytt och genomgripande skett", läser jag i Iwan Bolins "Kemien och vad den lär oss i det praktiska livet", min lärobok i kemi, när jag var femton. Och: "Ett nytt ämne med nya egenskaper har bildats, en kemisk reaktion har ägt rum/... när två ämnen kemiskt förena sig med varandra, åtgår alltid en bestämd mängd av det ena ämnet för att för att binda en viss mängd av det andra... Från vilken del av vår jord vi än skulle få en bit järnsulfid skulle vi vid undersökning finna, att förhållandet mellan de ingående mängderna svavel och järn är detsamma." Detta skulle innebära att varken fadern (svavlet) eller Roy (järnet) är försvunna eller övergivna, de har bara uppstått i ny gestalt. Det är också viktigt att notera att Minnet använder sig av metaforen laboratoriet, där grundämnen förbränns liksom faderns kropp i krematorieugnen. Elden är en viktig komponent i Christers författarskap. En annan komponent är urineringsceremonin (förekommer också i den aktuella boken.) Tillsammans med fascinationen inför höga höjder och hög ambitionsnivå är de komponenter i det så kallade Ikaroskomplexet, som kännetecknar narcisstiska diktare. En randanmärkning: jag skriver detta med datorn placerad på ett skrivbordsunderlägg, en present från Christer under vår tid tillsammans. Motivet är Ikaros fall. En annan randanmärkning: Vid mitt första möte med Christer lånade han mig Lou Andreas-Salomés "Erotik och narcissism": "en viktig bok". Jag läser också "Lägg en slant under tungan" som en illustration till den kristna myten om Fadern, Sonen och Den Helige Ande. Roy, Anden, står över de båda andras inbördes strider, han är den som förser Minnet med den femtioöring han behöver för att lägga under faderns tunga. Och - det är han som lovar att vaka över Minnet på hans dödsbädd, när den dagen kommer. Minnet kommenterar: "De skrattar; sakralt.." En av Elis Erikssons tänkvärda repliker var: "Människan är många". Det sonen Christer har visat är att de alla är samma. Sonen kommer aldrig att kunna befria sig från fadern.

Capote - en iskall mordgåta

I natt visades en tankeväckande (!) film i sjuan. Den behandlade förhistorien till Truman Capotes roman "In cold blood". Han besöker två mördare i fängelset, intervjuar dem, får den enes fullständiga förtroende. Det går så långt att mannen förälskar sig i honom, erkänner att han är den som han alltid har väntat på. Capote utnyttjar hans svaghet, hela tiden med siktet inställt på den roman han vill skriva. Han hoppas att straffet ska bli döden, då blir hans roman ännu starkare. Men det dröjer fem år, innan den slutliga domen faller: dödsstraff. Det är år som för Capote innebär häftiga känslosvängningar, mellan ömhet för mördaren och önskan om att han ska mista livet. Så kommer slutet: mördarens kärleksförklaring till Capote före hängningen. Capote försvinner ut i natten. Sedan får han de saker som mördaren testamenterat till honom: gitarren, som han använt för sina kärlekssånger till Capote, och hans tavlor, varav en är ett porträtt av Capote. Truman Capote skriver inga fler romaner. Han är slut som författare och behöver heller inte skriva mer. "In cold blood" har gjort honom förmögen. En bifigur, men en viktig sådan, är Ninne Harper Lee, Capotes livskamrat, hon som skrev bestsellern "To kill a mockingbird". Att hon får Pulitzerpriset för sin roman är en av drivkrafterna bakom Capotes envisa kamp för att få intervjua de båda mördarna. Han ser genast möjligheten till egen framgång med hjälp av deras historia. Han måste få vinna över Harper Lee! En av de starkaste filmer jag sett. Den ställer frågan om ambivalensen mellan en människas olika drivkrafter på dess spets.

Möte med dagens Cirkus Scott

Såg i dag Cirkus Scotts uppdaterade föreställning i Uppsala. Jag begav mig dit med stora förväntningar, mindes min barndoms sågspånsdoftande Cirkus Scott på granntomten hemma i Nyåker. Det var 40-tal och världen var ännu relativt opåverkad av dagens syn på tillvaron som ett enda stort köpcentrum. Vi barn fick träffa cirkusartisterna före föreställningen, hjälpa till att bära in stolar i det lilla tältet och fick berättelser om deras liv utanför Nyåker. Jag greps av reslust: det här vore ett liv för mig! I dag slussades jag in i ett gigantiskt tält, på en marknad, där det såldes popcorn, sockervadd och annat barngodis en masse liksom blinkande leksakssvärd. Själva föreställningen var också inriktad på barn. Huvudattraktioner var Bamse med kompisarna Skalman och Lilla Skrutt, som hade som uppgifter att hoppa in i cirkusnumren istället för de för tillfället sängliggande ordinarie artisterna. De artister som inte hunnit bli sjuka verkade trötta. Och elefanterna och kamelerna såg underligt livlösa ut, nästan lika livlösa som de leksaksdjur, som såldes i pausen. Jag tror att Cirkus Scotts nuvarande chef Robert Bronett har begått ett misstag. Han har i ett försök att öka intäkterna inriktat sig på en barnpublik, som är mer sofistikerad än han tror. De barn, som satt i min närhet, var mer intresserade av de vackra hästarna och clownerna än av Bamse & Co (och av de uppstoppade leksaksdjuren!) Om Cirkus Scott ska slippa ännu en svacka bör de tänka om! Ett ris till Cirkus Scott!

Jerzy Andrzejewski: Kain och Abel

Den gammaltestamentliga berättelsen om Kains brodermord på Abel har satt djupa spår i litteraturen. Några exempel: Den franske författaren Régis Descott publicerade 2007 en thriller med namnet "Caïn et Adèle", en fascinerande nytolkning av den bibliska myten. Men redan 1976 kom den polske författaren Jerzy Andrzejewskis roman "Kain och Abel" i svensk översättning på Coeckelberghs förlag. När jag nu läst om den inser jag vilken tankeväckande berättelse den är. Också här dödar Kain Abel men av andra skäl än i den bibliska förlagan. Hans kärlek till den yngre brodern är stark med incestuösa inslag. När Abel föredrar att söka Herren Gud istället för att stanna hos sin bror rasar världen för honom. Strax efter att han räddat Abel från att dödas av ett lejon inser han att han aldrig kommer att kunna övertala Abel att välja honom framför Herren och sticker kniven i honom. I dödsögonblicket ser Abel Paradiset. Men även Kain ser i dödlig extas "Paradisportarnas väldiga regnbåge". Så slutar en av de vackraste romaner jag läst på länge. Den är alltför vacker för att analyseras vidare.

Thomas Johansson: Kändisfabriken

Var det inte det jag trodde? Kändisarna framställs på löpande band. Åtminstone enligt Thomas Johansson, professor i pedagogik m m vid Göteborgs universitet. Han menar också att kändisarna är för evigt dömda att förkroppsliga de endimensionella kvalitéer som gjorde dem till berömda nollor. De måste sedan arbeta på flera plan för att marknadsföra, sälja och för att se till att strålglansen kan behållas en viss tid. Han exemplifierar med Mia Törnblom, vars bok "Självkänsla nu!" är skriven med två syften. Det ena är att göra Mia Törnblom till en kändis, det andra att sälja en metod för hur man arbetar med sin självkänsla. (Jag råkade läsa Mia Törnbloms uppföljare "Mera självkänsla!", när den kommit 2006. Där berättar hon vad som hänt efter att hon publicerat sin första bok. Hon bor i en underbar vindsvåning, har eget företag, är lyckligt gift och har många nya vänner.) Sammanfattningsvis vill Thomas Johansson peka på att det i samtiden har skapats allt tätare band mellan kändisskap, stjärnor, självbiografier och marknadsföring av kända personligheter. Ett marknadsföringsredskap är bloggen, menar han. Bloggarna håller på att förändra vårt medvetande och successivt bryta ner förmågan till kritiskt tänkande. Då har han nog inte läst den här bloggen, skulle jag vilja påstå.

Agota Kristof: Le troisième mensonge

Jag hittade Agota Kristofs roman om den tredje lögnen i min bokhylla häromdagen. På sidan 40 hade jag noterat att jag började läsa kapitlet vid Gare du Nord i Paris 24 juni kl 12.15 år 1993, exakt en timme innan jag måste gå till Brysseltåget med avgång 13.43. Kapitlet börjar: "Jag sitter på en bänk vid stationen. Jag väntar på mitt tåg. Jag har nästan en timme på mig." Jag hade ett starkt minne av att romanen hade fascinerat mig då, för 19 år sedan, men inte varför. När jag läste om den (åter)upptäckte jag vilken storartad roman den är. Den handlar om den nödvändiga lögnen, om en sons lögn för att skydda den mor, som inte accepterade honom. För henne offrade han allt, till och med sin tvillingbror. En av de starkaste kärleksskildringar jag läst. Men romanen är mer komplicerad än så. Den är uppbyggd som en gåta och det dröjer ett tag innan man förstår vem det är som berättar, Klaus eller Lucas. Deras öden löper parallellt men de möts inte förrän i berättelsens slut, och då under falsk flagg. Det är märkligt, eller också inte, att en roman som "Den tredje lögnen" blir bortglömd, medan banala nutidsskildringar lyfts fram. Den är ändå till råga på allt annat också en kriminalhistoria och en historisk roman från ett sargat Europa efter andra världskriget.

Om pianofingrar

Det bestämdes i min barndom att jag skulle lära mig spela piano. Anledning: att jag hade "pianofingrar". Uttrycket fick fäste i min vokabulär och har styrt mycket av mina musikupplevelser. Förra lördagen såg jag den 87-årige Arthur Rubinstein vid pianot i Svt2. Hans pianofingrar var slitna och klumpiga men det verkade inte ha någon betydelse, hans virtuositet var förbluffande stor, fingrarna dansade fram över tangenterna. I förrgår såg jag sedan den unge Jevgenij Kissin i Axess TV (äntligen kan jag knappa in den kanalen!). Han spelade i schweiziska Verbier med mjuka barnsliga fingrar. De förmedlade hans starka inlevelse i Chopins musik.

Je t´aime, Mamie

I dag fick jag en fantastisk present. Mitt barnbarn Youna, åtta år, som bor i Bryssel, hade hittat på en överraskning till mig, en "confiture de mots doux" (en marmelad på söta ord). Det var en påse, som innehöll nio små paket. I ett följebrev skrev hon att jag måste lova att bara öppna ett per dag, till frukost. Jag öppnade det första och fann en kärleksförklaring: Je t´aime, Mamie. (Jag älskar dig, farmor.) Youna har ännu inte kunnat läsa min roman "Älska mig - ändå"! men svarade ändå på uppmaningen.

Minnesboxen 1942

Jag har just lyssnat på en CD-skiva med musik och småprat ur Sveriges Radios Arkiv. År 1942 var jag sju år men ansågs inte mogen att lyssna på radio. Samma sak gällde min mor. Radion, som stod i herrummet, var förbehållen min far. Det kändes märkligt att nu så här långt efteråt försöka ta igen det jag missade då: Lili Marlene, Glenn Millers In the Mood, reportagen från de skidtävlingar, som Gunder Hägg vann och rapporterna från ett Europa, som Hitler fortfarande höll i ett hårt grepp. Men framför allt Evert Taubes Sjösalavals, där Rönnedahl svänger sina lurviga ben. Något så omoraliskt kunde min far definitivt inte tillåta att vi barn lyssnade på.

Om Blåkullla

Utanför Bohusläns kust ligger en kulle vid namn Blåkullen. Den anses, fick jag veta under mitt besök på Västkusten nyligen, vara det mytiska Blåkulla, där häxorna på 1600-talet träffades för att dansa med djävulen. Nu läser jag i dagens understreckare i Svenska Dagbladet, författad av professor Per-Arne Bodin, att Blåkulla i själva verket låg i mina hemtrakter, i byn Utnäs vid Ångermanälven. Nu har Botniabanan fått problem. Den har lagts över åkern i Utnäs och det fungerar inte. Så här skriver den lärde professorn, som själv kommer från trakten, att "Botniabanans problem kanske bottnar i att häxorna stretar emot när järnvägen utan deras tillåtelse dragits rakt över deras samlingsplats." Jag känner med häxorna.

Christer Eriksson: Lägg en slant under tungan

Jag har läst. Jag har tänkt. Och känt. Men vad är jag inte beredd att redogöra för än. Jag återkommer, i en eller annan form.

Carl-Johan Vallgren: Havsmannen

För tio år sedan kom Carl-Johan Vallgrens "Den vidunderliga kärlekens historia", där ett vidunder visar sig besitta kärlekens gåva. I årets roman, "Havsmannen", återkommer temat. Nu är det fråga om ett vidunder, som fastnar i en fiskares nät. Han, för det är tydligt en varelse av hankön, har också en sällsam förmåga att genom ordlös kärlek rädda ett ungt syskonpar i Falkenberg, som mobbas av en psykopat, från att gå under. Slutet är förutsägbart men ändå överraskande. Varför denna fascination inför vidunder? frågar jag mig. Har Vallgren liksom Anna-Karin Palm Bröderna Grimm som husgudar?

Marlene Dietrich: Sanning eller lögn?

SVT2 visade i går kväll en repris på dokumentären "Marlene - myten och sanningen". Människor som känt henne, intervjuades, bland annat några grannar. Särskilt en av dem, en distingerad gentleman, framställde sig som Dietrichs förtrogne, den som tog hand om henne under hennes sista tid, då hon kände sig ensam och övergiven. Hon dog som bekant vid 90 års ålder. Hon hade då tillbringat de sista 15 åren till sängs. Låg hon till sängs kunde hon ju inte ramla mer och skada sina famösa ben än en gång. Efter programmet plockade jag fram dottern Maria Rivas 895 sidor tjocka biografi om sin mor i tysk översättning, "Meine Mutter Marlene", som hon publicerade efter hennes död 1992. Där får man en annan bild, men inte nödvändigtvis sanningen, något som baksidestexten proklamerar. (VARNING FÖR BAKSIDESTEXTER!) Som Luc Honorez skrev i sin intervju med Maria Riva i den belgiska dagstidningen "Le Soir" 11/1 1993, levde Marlene Dietrich ett liv i lögner. Han citerar "För en myt, en Dietrich eller en James Dean, är lögnen ett yrke, de tillverkar drömmar och fesagor för publiken. Jag vet, för jag har levt i den miljön." I biografin får man veta att det var dottern som tog hand om Marlene fram till hennes död. Sanning eller lögn?

Peter Höeg: Elefantskötarnas barn

Peter Höegs senaste (?) roman är en saga för vuxna. Om jag inte vetat att den publiceradess 2010 skulle jag ha trott att författaren hade haft massmördaren Anders Behring Breivik i tankarna, när han skrev den. Jag citerar: "Terror har sitt ursprung i fundamentalism, säger Albert Wiinglad, och de flesta människor bär omkring på en inre terrorist... nittiofem procent av jordens befolkning behöver att någon talar om för dem hur de ska uppföra sig. Det är därför terrorister arbetar inom organisationer, det är mindre än en på tusen som arbetar ensamma."

Bodil Malmsten: Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag

Bodil Malmstens nya "loggbok" har en titel som för tankarna till Björn Ranelid. Men han är inte inblandad. Åtminstone inte såvitt jag vet. Titeln är ett citat ur en av Bodil Malmstens tidigare böcker, läser jag. Här några citat ur den nyss utkomna boken: "Att människan med livet som liknar mitt, inte är jag, har jag påpekat...ofta...Så som Jesus vid den yttersta domen ska skilja de rättfärdiga från de orättfärdiga, så som en herde skiljer fåren från getterna, skiljer jag på personligt och privat...Vill jag skriva om mitt privatliv, min intimitet, gör jag det genom personer som inte liknar mig i dikter, noveller och romaner..." (s. 46) Vilken bra sammanfattning! Och vilken lysande vägledning för alla som tror att jag är jag i fiktionens värld! Och om svek: "Lever du för en annan människa, sviker du dig själv. Lever du för dig själv, ditt arbete, så sviker du andra..." (s 97) "Hela mitt liv ett krig för att de som inte förstår mig ska förstå." (s 98) Ingen kan som Bodil Malmsten sätta fingret på författarens dilemma.

Möte med ännu en historisk plats

I går tog jag bussen ut till Gamla Uppsala, gick upp på Tunåsen, genom dess tusenåriga betesmarker, sedan tillbaka längs Myrby träsk. När jag väntade på bussen tillbaka hade jag en närbild av de arkeologiska utgrävningarna, som visar fragment av livet norr om Storgården: till exempel stolphål från byggnader under järnålder och medeltid (från ca år 0 till 1500-talet). Jag rös.