Om autofiktion

Merete Mazzarella skrev under strecket i Svenska Dagbladet 24 juli om autofiktion under rubriken "Pennan är mäktigare än minnet". Enligt henne går genren tillbaka till Strindberg, men termen myntades först 1977 av den franske författaren Serge Doubrovsky. Ett av de senare skotten på trädet är min egen roman "Älska mig - ändå!", tätt följd av Christer Erikssons "Lägg en slant under tungan" (se mitt föregående blogginlägg!) Nu läser jag i Marcel Aymés förord till Simenons 1976 utgivna roman "Le chien jaune"att Simenons styrka var att kunna tränga in under huden på sina romanfigurer. Jag sätter ett frågetecken för påståendet. Istället skulle jag vilja säga att Simenon var en mästare i att operera in sina egna erfarenheter under romanfigurernas hud. Hans romaner handlar ofta om Simenon själv, på ett eller annat sätt. De är autofiktiva. Ett paradexempel är romanen "Le pendu du Saint-Pholien"(Den hängde i Liège), där han skildrar en uppseendeväckande händelse i sin hemstad Liège. Under sin ungdomstid tillhörde Simenon en hemlig klubb, där medlemmarna ägnade sig åt mystiska riter och droger. En morgon hittades en av klubbmedlemmarna, Joseph Kleine, hängd på Saint-Pholiens kyrkport. Självmord eller mord? Polisens slutsats var självmord. Men så inte i Simenons roman. Där begår några klubbmedlemmar ett ritualmord på sin kamrat. Var Simenon själv inblandad? Han var enligt egen utsago en av de sista som såg Kleine i livet. Han hade hjälpt honom i säng, eftersom han var för berusad för att klara det själv. Om Simenon nu var inblandad skulle det i så fall förklara hans förmåga att identifiera sig med mördaren snarare än med offret i de Maigretromaner han kom att skriva. Jag är inte den ende som tänkt den tanken. Också Pierre Assouline gjorde det i sin stora Simenonbiografi "Simenon"(1992) (Simenon. Människan och gåtan, 1994)