Christer Erikssons "Lägg en slant under tungan" än en gång

Den 10 juli skrev jag att jag hade läst "Lägg en slant under tungan" med underrubriken "Rapporter från ett laboratorium" men inte var beredd att uttala mig om boken. Det var svårt, är det fortfarande, men någon gång måste det ske. Christer var länge min stora kärlek. Och en så stor kärlek kan - och får - man inte recensera i vanlig ordning. I min senaste roman "Älska mig - ändå!" (mars 2012) gjorde jag ett försök att sammanfatta våra sju år tillsammans. I den romanen får kärlekshistorien inget egentligt slut. Det sista som läsaren får veta är att berättarjaget Anna Maria berättar för sin terapeut att "Franciskus" hade skaffat sig en märklig makt över hennes tankevärld. (s. 170) Det är, tycker jag fortfarande, en bra sammanfattning. I Christers aktuella bok heter hans berättarjag Minnet. I hans förra bok, "Handens hjärta" (2007), har huvudpersonen Huller en hustru, Minna. I "Lägg en slant under tungan" är Minnets närmaste en man, Roy, som han har eller har haft ett kärlekshållande med. Minna dör men Roy, "kungen", lever. Jag har nu läst ett antal recensioner av "Lägg en slant under tungan". Ett genomgående tema i recensionerna är Christers språk, det geniala. I min memoarbok "Till Marianne från A till Ö. En resa genom liv och böcker" (2007) skrev jag om Christers roman "Klösande börda" (2003). Jag nämnde att huvudpersonen Einar citerar sin hustru Louise, som sagt att hans romaner tycks henne vara en förlängning, en fördjupning av hans eget liv: "Han kontrollerar sig med orden", säger hon. Det kan jag, som också heter Louise, mycket väl ha sagt. Han skulpterar i ord, kan jag också ha sagt och då associerat till fadern, Elis Eriksson, som skulpterade i sten. "Klösande börda" handlar, precis som "Lägg en slant under tungan", om en fars makt över sin son. Boken öppnar med att Einar ser en man ligga framstupa vid en bäck som om han drack vatten. När han kommer närmare begriper han att mannen är död. Först på en av bokens sista sidor lyfter han upp den tunga kroppen och bär hem den. Hustrun, som här heter Viveka, förstår att kroppen är faderns: "En klösande börda, hade han sagt, närvarande i alla mina sinnen." Hon minns också att hon hört honom säga: "Om man ändå kunde få fadern inom sig att begå självmord." Nyckelrepliker, som pekar fram mot "Lägg en slant under tungan". Det lockande självmordet är ett ledmotiv i Christers romaner. Liksom i hans liv. När jag första gången besökte honom i hans lägenhet i Stockholm tog han med mig ut på balkongen. "Den är bra för självmord", sa han. Några skribenter har tagit fasta på en av slutscenerna i "Lägg en slant under tungan": Minnet blöter läppar och tunga i vattnet från en dopfunt och säger (till Roy eller till den döde fadern): "Jag återtar mej själv." Repliken har en smak av new age men det är inte det viktiga. Det riktigt intressanta är att både Roy och fadern är närvarande vid ceremonin. Minnet gör sig av med båda och kan nu "möta en ny värld". Här stannade jag upp i läsningen, undrande. Både fadern och Roy utgör ju grundämnena i det arbete, som Minnet utför i sitt laboratorium. "Vid förbränning av (grundämnet) svavel har /.../ något nytt och genomgripande skett", läser jag i Iwan Bolins "Kemien och vad den lär oss i det praktiska livet", min lärobok i kemi, när jag var femton. Och: "Ett nytt ämne med nya egenskaper har bildats, en kemisk reaktion har ägt rum/... när två ämnen kemiskt förena sig med varandra, åtgår alltid en bestämd mängd av det ena ämnet för att för att binda en viss mängd av det andra... Från vilken del av vår jord vi än skulle få en bit järnsulfid skulle vi vid undersökning finna, att förhållandet mellan de ingående mängderna svavel och järn är detsamma." Detta skulle innebära att varken fadern (svavlet) eller Roy (järnet) är försvunna eller övergivna, de har bara uppstått i ny gestalt. Det är också viktigt att notera att Minnet använder sig av metaforen laboratoriet, där grundämnen förbränns liksom faderns kropp i krematorieugnen. Elden är en viktig komponent i Christers författarskap. En annan komponent är urineringsceremonin (förekommer också i den aktuella boken.) Tillsammans med fascinationen inför höga höjder och hög ambitionsnivå är de komponenter i det så kallade Ikaroskomplexet, som kännetecknar narcisstiska diktare. En randanmärkning: jag skriver detta med datorn placerad på ett skrivbordsunderlägg, en present från Christer under vår tid tillsammans. Motivet är Ikaros fall. En annan randanmärkning: Vid mitt första möte med Christer lånade han mig Lou Andreas-Salomés "Erotik och narcissism": "en viktig bok". Jag läser också "Lägg en slant under tungan" som en illustration till den kristna myten om Fadern, Sonen och Den Helige Ande. Roy, Anden, står över de båda andras inbördes strider, han är den som förser Minnet med den femtioöring han behöver för att lägga under faderns tunga. Och - det är han som lovar att vaka över Minnet på hans dödsbädd, när den dagen kommer. Minnet kommenterar: "De skrattar; sakralt.." En av Elis Erikssons tänkvärda repliker var: "Människan är många". Det sonen Christer har visat är att de alla är samma. Sonen kommer aldrig att kunna befria sig från fadern.