Agota Kristof: Le troisième mensonge

Jag hittade Agota Kristofs roman om den tredje lögnen i min bokhylla häromdagen. På sidan 40 hade jag noterat att jag började läsa kapitlet vid Gare du Nord i Paris 24 juni kl 12.15 år 1993, exakt en timme innan jag måste gå till Brysseltåget med avgång 13.43. Kapitlet börjar: "Jag sitter på en bänk vid stationen. Jag väntar på mitt tåg. Jag har nästan en timme på mig." Jag hade ett starkt minne av att romanen hade fascinerat mig då, för 19 år sedan, men inte varför. När jag läste om den (åter)upptäckte jag vilken storartad roman den är. Den handlar om den nödvändiga lögnen, om en sons lögn för att skydda den mor, som inte accepterade honom. För henne offrade han allt, till och med sin tvillingbror. En av de starkaste kärleksskildringar jag läst. Men romanen är mer komplicerad än så. Den är uppbyggd som en gåta och det dröjer ett tag innan man förstår vem det är som berättar, Klaus eller Lucas. Deras öden löper parallellt men de möts inte förrän i berättelsens slut, och då under falsk flagg. Det är märkligt, eller också inte, att en roman som "Den tredje lögnen" blir bortglömd, medan banala nutidsskildringar lyfts fram. Den är ändå till råga på allt annat också en kriminalhistoria och en historisk roman från ett sargat Europa efter andra världskriget.