Möte med dagens Cirkus Scott

Såg i dag Cirkus Scotts uppdaterade föreställning i Uppsala. Jag begav mig dit med stora förväntningar, mindes min barndoms sågspånsdoftande Cirkus Scott på granntomten hemma i Nyåker. Det var 40-tal och världen var ännu relativt opåverkad av dagens syn på tillvaron som ett enda stort köpcentrum. Vi barn fick träffa cirkusartisterna före föreställningen, hjälpa till att bära in stolar i det lilla tältet och fick berättelser om deras liv utanför Nyåker. Jag greps av reslust: det här vore ett liv för mig! I dag slussades jag in i ett gigantiskt tält, på en marknad, där det såldes popcorn, sockervadd och annat barngodis en masse liksom blinkande leksakssvärd. Själva föreställningen var också inriktad på barn. Huvudattraktioner var Bamse med kompisarna Skalman och Lilla Skrutt, som hade som uppgifter att hoppa in i cirkusnumren istället för de för tillfället sängliggande ordinarie artisterna. De artister som inte hunnit bli sjuka verkade trötta. Och elefanterna och kamelerna såg underligt livlösa ut, nästan lika livlösa som de leksaksdjur, som såldes i pausen. Jag tror att Cirkus Scotts nuvarande chef Robert Bronett har begått ett misstag. Han har i ett försök att öka intäkterna inriktat sig på en barnpublik, som är mer sofistikerad än han tror. De barn, som satt i min närhet, var mer intresserade av de vackra hästarna och clownerna än av Bamse & Co (och av de uppstoppade leksaksdjuren!) Om Cirkus Scott ska slippa ännu en svacka bör de tänka om! Ett ris till Cirkus Scott!