Om bröders rivalitet

För någon vecka sedan framträdde psykiatern Sten Espmark i Kunskapskanalen under rubriken "En bok en författare". Han blev intervjuad om sin bok "I speglarnas sal. Psykiatriska skisser"(2010). Jag köpte den och fastnade i kapitlet "Egon", en självbiografisk skiss. Författaren skriver om sin familj, närmar sig snart  själva hjärtpunkten, förhållandet till  den två och ett halvt år äldre brodern Kjell, "poet och romanförfattare". Brodern var ofta sjuk, berättar Sten Espmark bland annat. Och: "Kanske blev jag läkare för att hålla min bror vid liv."
      Kapitlet är en fascinerande studie i två  bröders rivalitet och kamp om sin mors kärlek.
      År 1991 kom Kjell Espmarks roman "Föraktet". Jag läste den då och återvände till den nu, eftersom jag tyckte mig känna igen historien. Jagberättaren i "Föraktet" är dock inte författaren utan en kvinna, som ligger på sitt yttersta. Hon har två vuxna söner," pojkarna" , med egna vuxna barn. Men: "Jag får fortsätta att ta hand om dem. Så länge de inte är vuxna är de helt beroende av mej.", tänker hon.
     Jag är glad att jag har bara en son. Däremot har jag tre bröder, så jag begriper vad den gamla kvinnan talar om.
    
    

Älskade barn

Länge använde jag  Chanel no 5. Jag köpte den i Paris 1983.  I kväll såg jag en av fjolårets filmer på DVD:

Coco Chanel och Igor Stravinskij. Den handlar mycket om Chanel no 5, som modedesignern lät tillverka av essenser från åttio olika blommor.  Den djärva doften skulle göra älskaren Stravinskijs verk mer passionerade. 

När hans "Våroffer" framfördes på nytt var verket vildare men också subtilare än det varit vid premiären.

       Hade Coco Chanels parfym en liknande effekt på mitt skrivande? Jag tror det. Det blev vitalare. Jag vågade kasta mig ut på ett annat sätt än jag gjort i mina tre första kriminalromaner. Romanen "Älskade barn", som kom 1985, två år efter att jag för första gången satt en droppe Chanel no 5 bakom örat, blev en naken skildring av oälskade barn.
     Nu läser jag i ett mejl från SFS jurist Niklas Briselius att min tidigare förläggare, Brutus Östling på Symposion, som gav ut romanen på nytt 2002 , låtit bränna en stor del av upplagan. Utan att fråga mig, författaren. Jag är skakad.  

    

Om kärleken till skogen

Jag är lycklig som får bo i skogen Eller rättare sagt mellan två skogar, Lunsen söder om Uppsala och Sunnerstaåsen. När jag vandrar i skogen är jag fri. Jag följer årstidernas växlingar, talar med stenar och gamla ekar och andas in den välgörande doften av barrträd. I dag gick jag på Sunnerstaåsen, på den gamla ridvägen från 400-talet före Kristus. Jag passerade resterna av fornborgen, som användes fram till 800-talet som bevakningsplats och, troligen, tullstation. Jag gick vidare på "Getryggen", den brantaste delen av åsen, smal och spetsig som en getrygg, vek sedan av mot Ultuna men stannade i skogen, besökte min favoritsten, som föddes ur ett berg för miljarder år sedan och åkte ner med inlandsisen. På en skylt läste jag om "Sagostenen", och Harry Martinssons dikt: "I denna skogens kammare står urtidsblocket som ett stadigt skänkskåp".
     I skogen kommer tankar och känslor till mig. Det är nog mest i skogen jag författar.

Om kärleken till språket

En bok jag älskar är Maurice GREVISSES "Le francais correct" (Den korrekta franskan). Jag brukar trösta mig med den, när jag ramlar över otympligheter och rena felaktigheter i vårt svenska språk. Det borde finnas en svensk GREVISSE, tänker jag då. Och: vad gör Svenska Akademien åt saken?  Hur länge ska den acceptera att "vart" används istället för "var" och "själv" istället för "ensam"? "Han stod själv i mörkret", läste jag nyss. Han, en fullvuxen karl, hade alltså äntligen lärt sig stå själv!
    I Frankrike finns motkrafter och inte bara "Le francais correct". Också en enkel portvakt som madame Michel i "Igelkottens elegans" av Muriel Barbery spjärnar mot. Hon blir "smått galen", när hon läser meningar som "Katten, sover" och "Skulle ni, vilja kvittera ut."Också kommatecken bör bemötas med respekt, tycker hon. Ty: "Språket och syntaxen är människans adelsmärke".

Om kärleken till Händel och Bach

Varje söndag ringer min inre väckarklocka kl 8.30. Den vill påminna mig om att tiden närmar sig. Om en halvtimme börjar det enda radioprogram jag bryr mig om att lyssna på: "Alltid på en söndag", skön musik från dåtiden, som programledaren Vassilis Bolonassos formulerar det vecka efter vecka. Jag brygger en kopp kaffe, brer en smörgås och kryper ihop i soffan, lyssnar. Nu väntar två timmar fyllda av kärlek till den klassiska musiken. Ibland somnar jag med Händel eller Bach i öronen, låter mig lyftas på de vingar som Bolonassos lovat mig, drömmer, vaknar med utvilad hjärna, redo för ännu en arbetsvecka.

Om kärleken till en klänning

I Uppsala vid Fyristorg ligger en Boutique med namnet Kom In. Idag promenerade jag förbi och kände en obetvinglig lust att Gå In. Det var som att träda in i en magisk värld. Överallt de underbaraste klänningar.  Längst inne, i en mörk vrå, hängde en lång,  vackert mönstrad klänning i det tunnaste siden. Den ropade till mig: "Kom och ta mig! Befria mig ur mitt fängelse! Älska mig!"

    Det var en horas lockrop. Ja, en förförisk hora var hon. Och priset var en lyxhoras.  Jag smekte det lätta sidenet och... 

    Nej, det berättar jag inte.
   Däremot tänker jag berätta varför jag förälskade mig i just denna klänning. När jag kom hem slog det mig att klänningens mönster verkat bekant. Var det inte...? Jo. Jag gick till bokhyllan, där jag placerat mina fotoalbum. I det album, som var märkt "Clos Normand" 1991-1992 fanns ett foto från mitt arbetsrum på
Rue Jean-Baptiste Labarre i Brysselkommunen Uccle. Gardinerna hade samma färger och nästan samma mönster som den underbara sidenklänningen!    

Ros till "Krig och läckerheter"

Ett vykort damp ner i brevlådan. En läsare, som jag träffade på Uppmässan på Drabanten i Uppsala 18 september, har läst min bok om belgiska författare, "Krig och läckerheter" från 1992. Carl Seger, som läsaren heter, gillade boken. Det finns fortfarande mycket att skriva om det litterära livet i Belgien, men jag måste försöka fokusera bättre på det som är verkligt viktigt för mig. Jag har ju bara 25 arbetsår kvar, innan jag fyller 100!

Om lögnens makt och vanmakt

Efter att ha sett den fruktansvärda halvdokumentära filmen "Our fathers" från 2008 på DVD gick jag till bokhyllan och letade fram Susan M. Tiberghiens "Ett år i jungiansk analys", en översättning till svenska av det amerikanska originalet "Looking for Gold"(1997). Den svenska översättningen kom på Svenska Förlaget 2000, bara några månader efter att jag hade träffat Susan på Le Château de Lavigny vid Genèvesjön i Schweiz, där jag bott tre veckor som stipendiat. (Slottet skulle senare få stå modell för Le Cahâteau de Monserrat i min kriminalroman "Det största brottet". Där samlas också en grupp författare från olika länder.)
     Anledningen till att jag nu plockade fram Susans bok var att jag ville verifiera det jag tyckte mig minnas: att hon i boken inte med ett ord berört det brott, som hennes egen dotter utsatts för av en katolsk präst, samma brott som blir så väl genomlyst i "Our fathers", nämligen en prästs övergrepp på barn.

    Jag mindes rätt. Susan skriver om vilka krav hennes växande familj ställt på henne, vilket hindrat henne från att bli författare. "Jag försjönk i familjen", skriver hon. Och: ...jag hade verkligen skött om de små liven". När så det sjätte barnet anländer, adopterat från Vietnam, tar hon och hennes man emot pojken som sin egen. Men pojken obstruerar: "Han faller omkull igen, dunkar huvudet hårt mot golvet, och igen." Den anteckningen strök hon till att börja med ur sin bok. "Genom att kamouflera sanningen, genom att dölja hans förtvivlan tog det mig längre tid att förstå den, att komma till tals med den", kommenterar hon. 

     I Schweiz fick jag också träffa den av Susans döttrar  som blivit sexuellt utnyttjad av sin konfirmationslärare.  Susan berättade att katolska kyrkan hade tagit upp brottet internt och att dotterns advokat i målet också tillhör katolska kyrkan. Processen pågick fortfarande efter flera år.  

     Och jag undrar: skrev Susan om adoptivpojken för att hon inte mäktade ta sig an det allra svåraste? 

     En recensent,  Anna Pia Åhslund i Hallandsposten, anade att boken dolde något som inte låtit sig skrivas. Hon använder uttryck som "ymnig retorik" och "en lite för tjock snårskog, som leder bort från analysens egentliga mål".

Ros till en kämpe

Den kämpe jag tänker på just nu är min yngsta dotter. Hon har från ett verkligt underläge slagit sig fram till en topposition inom den svårflörtade amerikanska datorindustrin. Om detta och mycket annat talade vi i telefon i går kväll. När jag sedan inte kunde somna under natten på grund av en ännu icke behandlad astma
(det pep och det tjöt och det bullrade i luftrören) tänkte jag på henne. Det lugnade mig och jag kunde till slut överrösta oväsendet och få några timmars sömn.

En barnlös kvinna

En barnlös kvinna finner ofta ett substitut. Agneta Klingspor, vars "Stängt pga hälsosjäl" jag just avslutat, beskriver sin bröstcancer som vore den ett barn. Hon visar den en ömhet som vi mödrar känner igen.
Vi känner också igen upproret och vreden.
    När jag själv fick bröstcancer reagerade jag annorlunda, men så hade jag heller inget  behov av ytterligare ett barn. Jag bad min älskade smeka bröstet. Och cancern försvann!
    
PS  Jag borde väl också nämna att jag började äta melatonin, som då bara gick att få från USA. Den som rekommenderade melatonin mot cancer var min älskades rival!

Asbjörn Olsen och Bai Bang

När Asbjörn Olsen hade publicerat sin dokumentär "Bai Bang. Vietnamesernas Big Bang" 2008 skänkte han mig ett exemplar med dedikationen "Till Marianne från Vännerna Asbjörn och Margaretha". Den dedikationen hindrade mig från att recensera boken. Som jag förklarade för Asbjörn: "Man recenserar inte sina vänner."
     I går hade jag glädjen att få äta middag med Asbjörn i en av Uppsalas bättre restauranger,  brf Skogsblommans matsal i Sävja. Vi kom att prata om hans bok och om bakgrunden till den. Han var själv under lång tid engagerad i uppbyggnaden av ett pappersbruk i Vietnam, ett projekt som mötte motstånd hos framstående politiker, bland andra Olof Palme. Asbjörns slutsats är att "vi i västvärlden ofta har ganska svårt att sätta oss in i den österländska tankegången. Vi accepterar inte den helt annorlunda logiken. När vi inte förstår, anser vi nog att felet ligger hos dem." (Citat ur "Bai Bang", s. 139).
    En ros till Asbjörn Olsen som tack för en tankeväckande bok.

Världens Barn

Massor med rosor till Världens Barn och till alla de som hjälper dem. En särskilt stor och vacker ros till min dotter (min äldsta) som slåss för sina egna barn. De blev kidnappade av sin far 2002 och lever fortfarande i Brasilien.

Allt är en metafor

 Det var visst  Goethe som påstod att allt är en metafor. Där kom han på något! Om han var den förste vet jag inte men absolut inte den siste. Susan Sontag kallade en av sina böcker "Sjukdom som metafor" (sv övers 1981) Hon skrev den utifrån sin egen erfarenhet av cancer och cancer är också vid sidan om tbc den sjukdom som boken kretsar kring. Haruki Murakami (ständigt denne Murakami, men han har blivit oumbärligt för mig) låter bibliotekarien Oshima försäkra pojken Kafka Tamura att världen är en metafor.
"Allt utom det här biblioteket", tillägger han. Kafka Tamura själv betraktar den tekopp som hans älskade fröken Saeki lämnat kvar, sedan hon själv försvunnit. "Koppen ser ut som en metafor", tänker han. "En metafor av minnen som snart kommer att gå förlorad."
    I somras kom den kanadensiska Catherine Mavrikakis roman "Le ciel de Bay City" i svensk översättning: "Himlen i Bay City". Den handlar om att överleva efter Auschwitz. Jag läste den och upptäckte vilken fantastisk metafor för himmel och helvete den är. Källarscenerna är det bästa jag någonsin läst om helvetet på jorden. Men där håller berättarjagets dotter Heaven till. Det är hennes kungarike.
     Jag missade att önska mig "Himlen i Bay City" för recension från Svenska Dagbladet men vände mig till Upsala Nya Tidning, där jag också skriver ibland, med erbjudande om att skriva. Det fick jag inte - och ingen annan heller!
     Mitt fall i rulltrappan i förra veckan är en självklar metafor, vilket jag antytt i ett tidigare inlägg, "Det omedvetna kontra det undermedvetna".
  

Franz Kafka

Här pågår en Kafkainvasion.  Jag läser  "Collected Stories" av Lydia Davies och fastnar i  novellen "Kafka Cooks Dinner", en absurd berättelse om författarens ångest inför den självpåtagna uppgiften att laga middag till sin kära Milena. När middagen är avklarad känner han sig som Robinson Cruse men en Robinson utan ö, utan Fredag, utan getter, utan skepp som kommer att ta honom med sig. Han tycker sig se en läkare med karbolluktande fingrar. Läkaren tar hans huvud mellan sina knän och proppar kött  i hans mun och ner i halsen, tills han kvävs.

     Lydia Davies är en paradoxernas mästare. Att rekommendera efter ett fall i Åhléns rulltrappa. Att komplettera med Haruki Murakamis "Kafka på stranden", en titel som visar sig syfta på en tavla med många innebörder. Mitt fotografi av en varuvagn utanför saluhallen i turkiska Alanya hör också hit.  På sidan står textat KAFKAS SOGUTMA. Sogutma betyder kylvagn.
     Och just nu visas en utställning på Judiska museet om Kafka och Bruno Schulz.

     Vad är det som är så speciellt med Kafka? Det har jag undrat ända sedan jag läste honom som barn. "Franz Kafka förstod mig. Han är den människa som står mig allra närmast." skulle  jag så småningom skriva  i den halvt självbiografiska "En kista av glas". 

Det omedvetna kontra det undermedvetna

Konvalescent som jag är efter en ryggskada, orsakad av ett fall i en rulltrappa häromdagen, söker jag efter ännu olästa böcker i mina bokhyllor. Och hittar den undanstoppade "Den sköna lögnen", utgiven av min tidigare lärare i litteraturhistoria vid Stockholms Högskola, Inge Jonsson. Han gav ut den i serien "Forskningens frontlinjer" 1986. Jag råkar slå upp sidan 105 och läser om "språkets tecken i det undermedvetna". Jag hajar till,  bläddrar bakåt och hittar på sidan 103 en hänvisning till Freud och det undermedvetna.
    Jag plockar fram "Det omedvetna i nya perspektiv" från 2009 av en annan tidigare lärare, men nu i psykologi och i Lund, Alf Nilsson.  Jo, jag minns rätt. Nilsson betonar att Freud höll sig till den deskriptiva termen "det omedvetna" från allra första början i sitt författarskap. Jag går till Freuds egen "Drömtydning" och han bekräftar: "Också från distinktionen mellan över- och undermedvetande/... /måste vi ta avstånd".
    Men den gamla termen, ett arv från romantiken enligt Nilsson, är fortfarande seglivad. Jag hittar den i Muriel Barberys "Igelkottens elegans" ( sv övers 2009) och i Haruki Murakamis "Kafka på stranden" (sv övers 2009)  Barbery låter sin intellektuella portvakt fundera så här: "Enligt psykoanalytikerna beror en ofrivillig handling på att vi styrs i hemlighet av det undermedvetnas försåtliga impulser."
 (s. 139)
     Murakami låter bibliotekarien Oshima filosofera över "det undermedvetnas djupa tunnel" och fortsätta: "Innan Freud och Jung kastade ljus över vårt undermedvetna..." (s. 254)
     Den "ofrivilliga handling" som ledde till mitt fall i Uppsalavaruhuset Åhléns (tidigare Tempovaruhuset) rulltrappa styrdes kanske av en försåtlig impuls från mitt omedvetna, som ville mana mig att gå ner i tempo, läsa mer och tänka mer.  

Om Gabriela Melinescu och René Coeckelberghs

Gabriela Melinescu har kommit ut med en ny bok, "Mamma som Gud", läser jag. Hon är en av de författare som inte "fick" vara med i min "Till Marianne från A till Ö", trots att hon dedicerat tre böcker till mig. Dedikationerna svämmade över av kärlek och välsignelse. Det störde mig, jag tyckte inte att man skulle handskas så lättvindigt med sådana ord. Kärlek är något unikt och vår vänskap hade inte varit kärlek.
    En av böckerna, "Fågelmannen" från 1991, var skriven "till minnet av min käraste René". René var Gabrielas make René Coeckelberghs, död i sviterna av att ha firat Frankrikes nationaldag två år tidigare.
Han var bokförläggare, gav bland annat ut rumänsk litteratur i svensk översättning, skulle också ha gett ut min "Hoppa opp i himlen". Han var en kraftfull förläggare med intuition.  Det var han som hittade den fyndiga titeln åt mig.  (Romanen kom ut på Eva Bonniers förlag 1990)
    Ett starkt minne av belgaren René Coeckelberghs med ett i Bryssel vanligt efternamn: han följde mig till tunnelbanan på Sveavägen i Stockholm efter middagen hemma hos honom och Gabriela. När vi skildes åt sa han:
  - Du är min sol.
  - Du är min måne, svarade jag.
    En månad senare var han död.
    Det var René Coeckelberghs som såg till att Gabriela kom till Sverige 1975. Sedan gifte han sig med henne efter att ha skilt sig från sin första fru. Hans del i Gabrielas framgångar får inte glömmas bort.
Han blev hennes första förläggare, gav ut tio böcker av henne på Coeckelberghs förlag. Den första var "Kyskhetslöftet", som kom redan 1975, den tionde "Gatans drottning", 1988.
   Var är han nu?

Mario Vargas Llosas Nobelpris

 Mario Vargas Llosa får en välförtjänst ros. När jag träffade honom på Bokens Dag 1989 var han vänlig nog att ge mig "Den sanna berättelsen om kamrat Mayta", som han också signerade. En underbar berättelse! Den skulle ha kommit med i min "Till Marianne från A till Ö" om jag inte hade gallrat så hårt.
Nu ångrar jag det.

Kalender 2011

I dag kom KALENDER 2011 från Författares Bokmaskin med bland annat Björn Ullhagens omslagsbild till årets roman "En kista av glas". Den pryder kalendersidan för januari.
Bra jobbat, Författares Bokmaskin!

Intelligent eller kreativ? Synpunkter på kognitiv aktivitet

Dejavubok 2010, ursprungligen publicerad 1978 som komplement till min doktorsavhandling om förhållandet mellan intelligens och kreativitet. Omslagsbilden är ett foto av författaren M J. Det är en vy från hamnen i Alanya, Turkiet.

Vargens mjuka tassar

Nyutgivning 2009 av en roman, första gången publicerad 1994, då den blev mycket omskriven och läst av många.  Den handlar om barns utsatthet i familjen. Den nya utgåvan är försedd med ett efterord, där jag kommenterar de starka reaktioner romanen väckte vid den första publiceringen. Omslagsbilden visar den tavla som jag refererar till i boken. Den hängde över skrivbordet i min pappas herrum under min barndom.

En vass obändig längtan

En roman om kärlek, baserad på det jag vet eller tror mig veta, om mina föräldrars möte och äktenskap.

Miljön är norrländsk, tiden från 1920-talet och framåt. Omslagsbilden är gjord av Thage Nordholm med ursprung i Nordingrå, den socken i Ångermanland, där min pappa växte upp.

Om intelligens

Jag hajade till, när jag läste senaste numret av Modern Psykologi. På s. 7 hittade jag rubriken "Där rök IQ:n". Så bra, tänkte jag först, äntligen börjar det sippra in i folks medvetande att IQ är ett trubbigt instrument, som säger mycket lite om en viss persons intelligens. Men så var det inte alls! "Sveriges vaknaste tidning", som Modern Psykologi kallar sig, likställer fortfarande IQ med intelligens apropå en
diskussion om rökning, som jag tyvärr missat.  Jag tycker att Sveriges vaknaste tidning borde känna till min doktorsavhandling, som publicerades redan 1979. Den handlade om förhållandet mellan intelligens och kreativitet och  mötte stort gensvar, också internationellt. Avhandlingen kompletterades med den populärvetenskapliga "Intelligent eller kreativ?", publicerad 1978. Där visar jag på bristerna i IQ- mätningarna och föreslår en egen modell för mätning av intelligensen i samspel med kreativiteten.

"Intelligent eller kreativ? kom i ny upplaga på dejavu 2010.

Ett stort RIS till Modern Psykologi!