Om lögnens makt och vanmakt

Efter att ha sett den fruktansvärda halvdokumentära filmen "Our fathers" från 2008 på DVD gick jag till bokhyllan och letade fram Susan M. Tiberghiens "Ett år i jungiansk analys", en översättning till svenska av det amerikanska originalet "Looking for Gold"(1997). Den svenska översättningen kom på Svenska Förlaget 2000, bara några månader efter att jag hade träffat Susan på Le Château de Lavigny vid Genèvesjön i Schweiz, där jag bott tre veckor som stipendiat. (Slottet skulle senare få stå modell för Le Cahâteau de Monserrat i min kriminalroman "Det största brottet". Där samlas också en grupp författare från olika länder.)
     Anledningen till att jag nu plockade fram Susans bok var att jag ville verifiera det jag tyckte mig minnas: att hon i boken inte med ett ord berört det brott, som hennes egen dotter utsatts för av en katolsk präst, samma brott som blir så väl genomlyst i "Our fathers", nämligen en prästs övergrepp på barn.

    Jag mindes rätt. Susan skriver om vilka krav hennes växande familj ställt på henne, vilket hindrat henne från att bli författare. "Jag försjönk i familjen", skriver hon. Och: ...jag hade verkligen skött om de små liven". När så det sjätte barnet anländer, adopterat från Vietnam, tar hon och hennes man emot pojken som sin egen. Men pojken obstruerar: "Han faller omkull igen, dunkar huvudet hårt mot golvet, och igen." Den anteckningen strök hon till att börja med ur sin bok. "Genom att kamouflera sanningen, genom att dölja hans förtvivlan tog det mig längre tid att förstå den, att komma till tals med den", kommenterar hon. 

     I Schweiz fick jag också träffa den av Susans döttrar  som blivit sexuellt utnyttjad av sin konfirmationslärare.  Susan berättade att katolska kyrkan hade tagit upp brottet internt och att dotterns advokat i målet också tillhör katolska kyrkan. Processen pågick fortfarande efter flera år.  

     Och jag undrar: skrev Susan om adoptivpojken för att hon inte mäktade ta sig an det allra svåraste? 

     En recensent,  Anna Pia Åhslund i Hallandsposten, anade att boken dolde något som inte låtit sig skrivas. Hon använder uttryck som "ymnig retorik" och "en lite för tjock snårskog, som leder bort från analysens egentliga mål".