Allt är en metafor

 Det var visst  Goethe som påstod att allt är en metafor. Där kom han på något! Om han var den förste vet jag inte men absolut inte den siste. Susan Sontag kallade en av sina böcker "Sjukdom som metafor" (sv övers 1981) Hon skrev den utifrån sin egen erfarenhet av cancer och cancer är också vid sidan om tbc den sjukdom som boken kretsar kring. Haruki Murakami (ständigt denne Murakami, men han har blivit oumbärligt för mig) låter bibliotekarien Oshima försäkra pojken Kafka Tamura att världen är en metafor.
"Allt utom det här biblioteket", tillägger han. Kafka Tamura själv betraktar den tekopp som hans älskade fröken Saeki lämnat kvar, sedan hon själv försvunnit. "Koppen ser ut som en metafor", tänker han. "En metafor av minnen som snart kommer att gå förlorad."
    I somras kom den kanadensiska Catherine Mavrikakis roman "Le ciel de Bay City" i svensk översättning: "Himlen i Bay City". Den handlar om att överleva efter Auschwitz. Jag läste den och upptäckte vilken fantastisk metafor för himmel och helvete den är. Källarscenerna är det bästa jag någonsin läst om helvetet på jorden. Men där håller berättarjagets dotter Heaven till. Det är hennes kungarike.
     Jag missade att önska mig "Himlen i Bay City" för recension från Svenska Dagbladet men vände mig till Upsala Nya Tidning, där jag också skriver ibland, med erbjudande om att skriva. Det fick jag inte - och ingen annan heller!
     Mitt fall i rulltrappan i förra veckan är en självklar metafor, vilket jag antytt i ett tidigare inlägg, "Det omedvetna kontra det undermedvetna".