torsdag 28 oktober 2010

Älskade barn


Länge använde jag  Chanel no 5. Jag köpte den i Paris 1983.  I kväll såg jag en av fjolårets filmer på DVD:
Coco Chanel och Igor Stravinskij. Den handlar mycket om Chanel no 5, som modedesignern lät tillverka av essenser från åttio olika blommor.  Den djärva doften skulle göra älskaren Stravinskijs verk mer passionerade. 
När hans "Våroffer" framfördes på nytt var verket vildare men också subtilare än det varit vid premiären.
       Hade Coco Chanels parfym en liknande effekt på mitt skrivande? Jag tror det. Det blev vitalare. Jag vågade kasta mig ut på ett annat sätt än jag gjort i mina tre första kriminalromaner. Romanen "Älskade barn", som kom 1985, två år efter att jag för första gången satt en droppe Chanel no 5 bakom örat, blev en naken skildring av oälskade barn.
     Nu läser jag i ett mejl från SFS jurist Niklas Briselius att min tidigare förläggare, Brutus Östling på Symposion, som gav ut romanen på nytt 2002 , låtit bränna en stor del av upplagan. Utan att fråga mig, författaren. Jag är skakad.  
    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar