Ännu ett fynd ur bokhyllan: Felix Mettlers DER KEILER

Den schweiziske författaren Felix Mettler är relativt okänd i Sverige. Ingen av hans böcker har blivit översatt till svenska, såvitt jag känner till. Ett exempel av många på hur godtycklig bokutgivningen är.
Kan en förklaring vara att "Vildsvinet" inte marknadsförts som kriminalroman utan helt enkelt som roman? Eller att titeln inte appellerar till den genomsnittlige romanläsaren? För romanen handlar inte
om ett faktiskt vildsvin utan om vildsvinet som metafor. Och om mordet som kreativ process.
Jag citerar ur DER KEILER: "Man får inte glömma bort  att mord är en kreativ process, mer kreativ än födelseakten, hur paradoxalt det än vid första ögonkastet  kan te sig."
    När jag första gången läste boken, det måste ha varit någon gång i början på 90-talet (publiceringsår är 1990), hade jag bakom mig en doktorsavhandling om den kreativa processen. Jag kände igen mycket  i berättelsen om den undanskuffade patologen Gottfried Sender. Jag kände igen hans oortodoxa sätt att värja sig. Jag kände också igen den akademiska maktkampen, som jag skildrat den i min kriminalroman
"Professorn och hans offer" (1980).
      Men DER KEILER är inte bara en berättelse om mord. Den handlar också om kärlek, så som den
sällan skildras.
      Felix Mettler har uppmärksammats på flera sätt i sitt hemland. Bland annat har DER KEILER blivit filmad med Joachim Król  i rollen som Gottfried Sender. Denne skådespelare har också haft huvudrollen i en
av de filmer som gjorts efter Mettlers landsman Friedrich Dürrenmatts "DAS VERSPRECHEN" (Kommissariens löfte), en av de starkaste kriminalberättelser jag överhuvud taget läst.
.

Några fynd ur min bokhylla

Bland fynden ett svenskt och ett katalanskt. Båda handlar om svindel.

Pere Calders NOVELLER (Interculture 1989) är värda att läsas om och om igen.  Ta bara "Reportage om en skiss av döden". Den handlar om ett högst okonventionellt namnbyte. Så här resonerar huvudpersonen:  "Varje människa är fäst vid sina för- och efternamn, även om livet erbjuder få tillfällen att dela denna kärlek med andra. Att skiljas från dem kräver hjältemod." Novellens upplösning påminner om den som den belgiske författaren Jean Muno erbjuder i "Retur avsändaren". Läs båda, de
kommer dig att tappa fotfästet.

Också Sam J Lundwalls "Flicka i fönster vid världens kant" (Norstedts 1980) ger läsaren en stark känsla av svindel.  Världens kant kan ligga var som helst, men i denna "gotiska berättelse" ligger den utanför Arles i Provence.  Flickan är inte en och samma flicka berättelsen igenom.  Oftast får hon heta Madelon. Men när hon på en av de sista sidorna dyker upp under namnet Marianne blir min känsla av svindel nästan outhärdlig. Redan när jag såg omslagsbilden rös jag till. Det kunde ha varit ett ungdomsporträtt av mig. Och ja, jag har en viss anknytning till Arles. Och till van Gogh, vars "Demoiselle á une fenêtre au bord du monde"visar sig vara inspirationskällan till Lundwalls bok.

Recension av Vénus Khoury-Ghatas roman FLICKAN SOM VANDRADE I ÖKNEN

I dag publicerade UNT min recension av den libanesiska författaren Vénus Khoury-Ghatas roman enligt ovan, skriven på franska. Hon har tillägnat den Torgny Lindgren, vars Augustvinnande roman
"Hummelhonung" inspirerat henne. En lyckad idé.

Vikten av gener.

En fyndig titel med undertitel "Hur DNA påverkar din vikt".  Den illustreras på omslaget av en personvåg, som är på väg att slå över till 136 kilo, och en bild av en DNA-spiral.
    Författarna, Karin Bojs och Anna Bratt, är väl inlästa på ämnet, vilket gläder mig.
   Här några fynd:
   på s. 25: Framgångsrika författare, konstnärer och politiker har ofta släktingar med schizofreni eller
     manodepressivitet.
   på s. 26: Den monogena sjukdomen Huntingtons sjukdom, även kallad danssjuka, är en dödlig sjuk-
   dom, som ofta slår till i fyrtio- eller femtioårsåldern. Högst intressant! När jag själv drabbades av en
   märklig hjärnsjukdom med ofrivilliga muskelryckningar i tio-årsåldern, påstod en läkare att jag fått Huntingtons eller danssjuka. Men
   det var 1945 det!
   på s. 32 f: Ursula, som levde för ca 50 000 år sedan i Mellanöstern,  har ättlingar i framför allt norra
   Europa. Bland samerna är 40 % Ursulaättlingar.
   på s. 90: TV:n gör dig tjock!
O s v, o s v.
  

Harry Martinson i Karelen

I Harry Martinsons diktsvit ANIARA har jag fastnat för föjande strof ur "Sång om Karelen".
    På finsk runmeter diktar han:

     Skönast ibland sköna glimtar syns dock skymten av
                                                         Karelen,
     som ett vattenglim bland träden, som ett ljusnat sommar-
                                                          vatten
     i den juniljusa tiden då en kväll knappt hinner skymmas
     förrn den träflöjtsklara göken ropar åt den ljuva Aino
     att ta dimmans slöja med sig, stiga upp ur junivattnen
     gå emot den stigna röken, komma till den glada göken,
     i det susande Karelen.

   Vem är då Aino? Jag slår upp mitt exemplar av det finska nationaleposet KALEVALA och läser att hon är syster till Joukahainen, en av de tre ursprungliga deltagarna i Sampotåget, som bevarar ett minne från de finska vikingarnas härfärder, då bland annat Sigtuna plundrades och brändes år 1187. Namnet Aino betyder "den enda", "den utvalda" och upphöjdes av Kalevalas sammanställare Elias Lönnrot
till personnamn. Lönnrot utgav år 1849 den slutliga versionen av Kalevala.
    Mitt exemplar, den förkortade svenska upplagan,  är tryckt i Åbo 1945. Den var en julklapp från Ahti och Helmi Paavola, som var min fosterbror Kaarles finska föräldrar. Kaarle var ett så kallat krigsbarn. Han kom till vår familj år 1944. En lustig anmärkning: I Kalevala finns också namnet Ahti med. Det är ett parallellnamn för Lemminkäinen, den finska folkdiktens don-Juangestalt.
              

En ros till Maëlle

Som några läsare av min diktsamling DIKTER FRÅN PLANETEN ZOG har observerat har den dedikationen Till Maëlle, som jag träffade på Zog. Vem denna Maëlle är har de däremot inte kunnat lista ut.    Här kommer nu svaret: Maëlle är mitt yngsta barnbarn, sju år gammal. Hon bor i Bryssel.
Häromdagen fick jag ett brev från henne, innehållande tre fina teckningar. Den finaste föreställer en solros. Den inspirerades hon till efter att ha sett Pirkko Dahlmans omslagsbild till diktsamlingen i fråga. Den roligaste är ett porträtt av mig, hennes farmor, med rosett i håret och en lustig näsa.
     Vad månde bliva...?

I kölvattnet av en mor-dotter-konflikt

Felicia Feldt har blivit en kändis efter att ha publicerat boken "Felicia försvann", där hon "avslöjar" sin
mor Anna Wahlgrens "rätta jag". Hon var minsann en riktig barnaplågare, inte alls den förebild för alla mödrar, som författaren till hennes "Barnabok" gav sig ut för att vara.
    Nåja, det här är väl vid det här laget gammal skåpmat, tillagad av massmedias skvallerhysteri. . Så ramlade jag plötsligt över en roman av sagda Anna Wahlgren, publicerad 1987. Då var Felicia 20 år. Romanen heter "Sorgen". Och det slog mig att det finns likheter mellan de båda författarnas berättelser och framför allt  temperament. Anna Wahlgren skriver om den kärlekssorg, som har sina rötter långt tillbaka och som driver jagberättaren till självmord. Felicia Feldt skriver om den sorg hon länge burit inom sig och som till slut driver henne (bokjaget)  att ta på sig skulden för moderns död. Så smärtsamt likt! Och detta skrev hon tydligen kring 2010, medan modern var i livet.
    Det får mig att undra om det finns något sådant som en författargen och om Anna Wahlgren och Felicia Feldt delar den.  

PS om novellsamlingen ÄLSKVÄRD

Den novell av mig, som kom med i NovellmästarnaAs nyligen publicerade e-bok ÄLSKVÄRD, var "En dag i Paris".

Arbetsstipendium till Villa Martinson i Jonsered

På 1950-talet sysselsatte jag mig en hel del med skalden Rainer Maria Rilke. Resultatet blev en s k
trebetygsuppsats i litteraturhistoria med poetik vid Stockholms Högskola, som universitetet då kallades.
Titel: Rilkes kontakt med Ellen Key och hennes betydelse för honom och hans verk. Det var 1958. Min handledare var professor E.N. Tigerstedt.    Min forskning tog mig till Worpswede vid Bremen och Rilkearkivet, som förestods av Rilkes dotter Ruth, men också till Jonsered i Partille socken utanför Göteborg, där Rilke var gäst hos paret Gibson på Furuborg år 1904.
    En annan poet, som betytt mycket för mig, är Harry Martinson, vars ANIARA var en av inspirationskällorna till min nyligen utkomna diktsamling DIKTER FRÅN PLANETEN ZOG.
I dikten "Åttonde september 2013"  skriver jag om president Obama:

    "Han spelar redan alla roller
     I ett politiskt spökspels kurragömma
     Som i Aniara"
 
    Den dikten skulle kunna vara skriven valåret 2014.

    Nu har de båda poeterna slagit sig samman och via stiftelsen Fru Mary von Sydows, född Wijk, donationsfond, sett till att jag får två månaders vistelse i Villa Martinson. Där kommer jag att kunna arbeta koncentrerat med den del av den självbiografi med preliminär titel "Tjänstekvinnans dotter", som jag arbetar med, och som har anknytning till främst min Rilkeforskning.

Recension av Maggie O´Farrells SOMMAREN UTAN REGN

I dag publicerade UNT min recension av den irländska författaren  Maggie O´Farrells tankeväckande och språkligt fascinerande roman om en het sommar i London och dess konsekvenser.
Jag älskar den boken!

Min första e-bok

I serien e-böcker av medlemmar i NovellmästarnA har turen nu kommit till utgåvan ÄLSKVÄRD, meddelar mig Helena Sigander per mail och skickar omslagsbilden. Den väcker mitt intresse och jag ska asap låna den på bibliotek. Visserligen är jag inte längre medlem i den illustra föreningen men
innan jag gick ur hann jag bidra med flera noveller. Det ska bli spännande att se vilken av dem som
kommit med i ÄLSKVÄRD.

Ett klavertramp av Svensk Damtidning

Vår justitieminister, Beatrice Ask, har utsatts för något som knappast torde ge henne röster i det kommande valet. Den 60-åriga politikern presenteras  i en "intervju" under rubriken "Politikens prinsessor"i nr 14 2014 som vore hon  en något övermogen modeintresserad  tonåring, som dock  gärna vill lära sig bygga en veranda. Hennes ateljésydda outfit går i guld och hennes favorituttryck är "det är kul". Hennes mamma tycker det är kul att jobba, fast hon är 78, själv går hon på biopremiärer för att hennes son är intresserad av film. "Det tycker jag är kul". Resten är mest gammal skåpmat. Utom möjligen slutklämmen i intervjun. Där bekänner hon att hon inte är rädd för björn: "Nej, det får man inte vara i Härjedalen..."
    Möjligen kan reportaget glädja ministerns mamma, som kanske får nya kunder, om hon lägger fram det aktuella numret i sin frisersalong.
    Sällan har svensk journalistik befunnit sig på så låg nivå. Och inte gör omslaget saken bättre.
Där utbrister drottning Silva: "Leonore ser ut som Chris fast utan skägg".

Bruno Schulz - äntligen

Äntligen har jag kommit fram till Bruno Schulz, den polsk-judiske författaren, av vars hand endast två böcker  finns bevarade, Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset. Kanelbutikerna har jag ännu inte fått tag i, men Sanatoriet Timglaset fanns att låna på Uppsala Stadsbibliotek. Likheten med Kafka har påpekats på annat håll, men jag har ännu inte hittat parallellen Kafkas Förvandlingen - Schulz´  Fars sista flykt, en av berättelserna i Sanatoriet Timglaset. Den skrevs 1937, medan Förvandlingen tillkom redan 1915. I båda förvandlas en man till en skalbagge eller något liknande. Fars sista flykt är om möjligt ännu grymmare än Förvandlingen. Här blir det som återstår av fadern, ett skaldjur, kokat och serverat i tomatsås. (Också Kafka sysslade ju som bekant en hel del med fadern).
    I berättelsen ur samma samling, Min far går in vid brandkåren, visar Schulz sin förtrogenhet med
sömnens (eller drömmens) magiska värld. Den handlar om eldsvådor, mässingsriddare och hallonsaft.

Maria Lang, "vår första deckardrottning"

  Vad är en deckardrottning? I Lena Lundgrens & Lisbet Wikners bok om Maria Lang ges knappast något utförligare besked.  Visst,  hon publicerade si och så många böcker och sålde si och så många exemplar. Hon ordnade storslagna fester och hon åkte taxi för miljonbelopp.  Men det räcker inte.  När jag träffade min kollega Maria Lang, där hon satt i ensamt och upphöjt majestät på källaren Dianas övervåning år 1980 kunde jag inte låta bli att undra. Vad ville hon mig, som hon låtit hämta upp ur underjorden för en audiens, mig som publicerat summa tre deckare som jag knappast blivit fet på.  Jo, hon ville veta om hon kunde förlita sig på att jag skulle bli en värdig efterträdare på hennes deckartron.  (Jag tror hon blev besviken.) Så agerar en drottning. Det var i posen, i divalaterna,  som hennes drottningkrona blev synlig.
    Om detta får man inte veta mycket i den nyutkomna biografin. Divan finns med, som karikatyr. Och som föregångare till senare författardivor. En Guillou, en Ranelid. Det hade kunnat utvidgas. Det är egentligen ett fascinerande ämne. Men det  som verkligen tycks intressera författarna är frågan om  hennes eventuella homosexualitet. Just det senare kunde ha varit värd en analys. Det räcker inte med att påpeka att hon aldrig levde i någon fast relation, att hon hade vänner av båda könen eller att hennes romaner vittnar om ett starkt intresse för erotik. En analys, om jag får be!
Maria Lang befann sig, om jag har förstått saken rätt, mitt på den normalfördelningskurva, där kvinnlig respektive manlig erotik utgör de båda svansarna.  Hur påverkar sådant en människa? Här tänker jag på den belgiska författardivan Suzanne Lilar, som jag också hade förmånen att få träffa. Hon var född 1903, tillhörde alltså samma generation som Maria Lang. Skillnaden mellan dem båda var att madame Lilar var öppet frispråkig om sin bisexualitet, hon såg den till och med om en styrka.  
  

Om xenofobi

SvD:s kulturchef Daniel Sandström skrev den 6 april i sin krönika om dagens xenofobi apropå Wes Andersons film "The Grand Budapest hotel", som inspirerats av Stefan Zweigs texter. Min kommentar: xenofobin finns överallt, på alla nivåer,  till och med i den lilla  bostadsrättsförening som jag tillhör. Här gäller det att vara svensk, åtminstone inte rumän.  Är man det skulle man ju, o ve och fasa, kunna vara rom.

Om dumhet och Noaks ark

År 1987 publicerade företagsekonomen  m m   Lena Börjeson en liten bok med titeln "Mot dumheten". Där föreslår hon bland annat VDN-deklaration av dumheten.
     En djärv bok. Det finns ju inte längre några dumma människor, det har staten bestämt.  Men oklok kan man få vara. Även använda ordet i skrift.  Eller som jag gjorde i min doktorsavhandling "Ways of Cognitive Action" (1979) stoppa in de dumma under rubriken "Ways of Behaviour". Eller som Peter Nilson gjorde i sin roman "Arken" (1982),  avdramatisera dumheten som tecken på åldrande  eller som en excentrisk människas protest mot likriktningen i det moderna samhället.
     Jag kommer också att tänka på något som James Watson, han som tillsammans med kollegan Francis Crick avslöjade DNA-molekylens kemiska struktur, sa i en intervju som Lone Frank gjorde med honom och som hon citerar i sin bok "Mina vackra gener" (2010): "Det är helt galet att vi helst inte vill inse att några människor helt enkelt är dumma. Att det faktiskt finns otroligt många dumma människor."
 

Om abortens historia

Någonstans läste jag att abort blev tillåten i lag 1975. Dessförinnan fick kvinnor som ville avbryta sin graviditet antingen ta till illegal abort eller skicka ansökan till Socialstyrelsen. Det stämmer inte.
När jag blev gravid 1958 och inte trodde att jag skulle klara av graviditeten rådfrågade jag min gynekolog. Hennes svar blev att eftersom omständigheterna kring min graviditet var exceptionella skulle hon kunna hjälpa mig med en abort. Jag tackade nej, något som jag är glad för i dag.

Btj-recension av DIKTER FRÅN PLANETEN ZOG

Btj-recensionen, som nådde mig i dag, var föredömligt professionell. Anders Sjöbohm skrev bland annat: "Hela tiden talar författaren med en starkt närvarande röst och dikterna efterlämnar inte sällan känslan av att ha lyssnat till ett klangrikt, koncentrerat ackord."

Agneta Pleijel om skrivandet

I Agneta Pleijels roman "Vindspejare" har jag hittat följande tänkvärda rader:
"Sanningen finns inte i ordet men kanske i gesten. Därför dramatiken och inte prosan.
Därför lyriken och inte romanen. En dikt är en gest vars hela strävan är att ge utrymme åt
det som inte kan sägas. Peka på det. Visa det. Konstatera det!"
När jag publicerat min dramasamling "Fem pjäser om sex" fick läsaren i Bibliotekstjänsts recension  veta att hon skulle vända sig någon annanstans, om hon var ute efter explicita sexscener. Min omedelbara reaktion var: det är ju teaterns uppgift att ur texten filtrera fram och visa det som döljer sig i texten. Att "peka på det, visa det..."

Tio sätt att döda en författare

1. Refusera henne
2. Recensera henne
3. Recensera henne inte
4. Ge henne priser
5. Ge henne inga priser
6. Ställ henne på ett podium
7. Gör henne ekonomiskt oberoende
8. Låt henne svälta ihjäl
9. Sup henne sönder och samman
10. Bränn hennes böcker

Maciej Zaremba om Den obarmhärtige samariten

I sin essäsamling "Minken i folkhemmet" (Timbro 1992) analyserar och kritiserar kulturjournalisten Maciej Zaremba  företeelser i det Sverige han mötte, när han som 19-åring kom hit från Polen runt 1970. I synnerhet essän om den obarmhärtige samariten har än en gång träffat mig i hjärtat. Den är fortfarande rykande aktuell. Avvikande stöts också i dag ut inom "välfärdsapparaten". De påstås ha samarbetssvårigheter, när de visar s k illojalitet mot staten. Eller mot sina överordnade. Illojaliteten kan  till exempel bestå i ett alltför stort engagemang i sjuklingar eller åldringar. "Det gäller att hålla sig till sin yrkesroll"
och därmed basta. Inga kramar där inte!
   När jag av en händelse tog fram Zarembas bok och började leta gamla förstrykningar slog det mig att
något liknande kan man hitta i en bostadsrättsförening "nära mig", som det heter.
  

Arnaldur Indri/dasons "Den stora matchen"

En annorlunda Indri/dason. Här finns ingen sorg över en lillebror, förlorad på fjället, det tema som Indri/dason behandlat i bok efter bok. Men sorgen över en död ung man har inte släppt sitt tag.
Här är det en tonårspojke som mördas i en biosalong på Baronsstigur i Reykjavik. Vettlöst, meningslöst, grymt,  i skuggan av de
internationella schackmästerskapen.   Bara gatans namn säger mycket om det tema som är centralt för författaren. Det syftar på mördade barnbarn i historisk tid, har alltså ingenting med baroner att göra. (Vilket jag trodde, när jag bodde där 2005)
     Men snälla  Norstedts förlag! Varför förstöra det för läsaren genom att skrika ut att att Indri/dason är "Nordens bästa deckarförfattare?" Och det på omslaget! Ingen är bäst inom litteraturen, den är inte någon schacktävling.

Graeme Turner: Understanding celebrity

En viktig bok! Eller, som medieforskaren Kristina Wallander skrev i UNT 19/1 2014: En central bok inom den växande internationella celebritetsforskningen". Nu har jag också läst den australiensiske
professorn i cultural studies Graeme Turners bok, hemlånad från Stadsbiblioteket i Uppsala. Hans poäng är att kändisskap är något som medierna tillverkar, inte något som en person besitter. Helt vanliga människor kan förvandlas till celebriteter genom mediernas försorg.
    Men inte vilken vanlig människa som helst klarar av den förvandlingen. Det krävs självförtroende, en Lena Anderssons självförtroende, maskerat till osäkerhet.
I mitt fall kvästes en spirande celebritet av ett påhopp jag fick  i Svenska Dagbladet någon
gång i början på 1980-talet. Jag blev kallad linslus med anledning av ett publicerat fotografi.  Det klarade mitt redan bräckliga självförtroende inte av. När jag sedan så småningom blev filmad för 24unt
blev det rena fiaskot. Det märktes i  filmen att jag helst hade velat springa och gömma mig.
     Så skapas ingen kändis.

Upsala Nya Tidning om "Dikter från planeten Zog"

I dag publicerade UNT Ann Lingebrandts recension av min diktsamling "Dikter från planeten Zog".
Hon utgick från några diktrader i Werner Lambersys "En tillfällig ateists dagbok", som jag översatt från franska och gav ut 1999: "Poesin flyr/på ett rymdskepp och/betraktar tomheten". En knockout! Jag hade helt glömt bort den strofen men insåg nu att den måste ha legat i mitt förmedvetna och väntat på att få blomma ut.
    Ann Lingebrandt var fram till i dag okänd för mig. Hon recenserar för Helsingborgs Dagblad och Norrköpings Tidningar och hade fått uppdraget av UNT, eftersom jag själv då och då recenserar i den tidningen.
     Hon har gjort ett bra jobb. Min enda egentliga invändning är att hon inte kunnat låta bli att använda ett av de ord jag ogillar allra mest, "spretig". Men jag uppskattar att hon lyft fram dikten "Krig", dedicerad till "W", min förste man, som växte upp i andra världskrigets skugga och vars far var spaningsflygare under hela kriget.  Det är om hans "silverfågel" jag diktat.
   På den bild, som illustrerar recensionen,  ser man min sons fina porträtt av mig. Jag sitter på en havsstrand och skriver om de vikingaskepp jag ser framför mig i fantasin. En motpol till hans farfars utsikt från sin "silverfågel".
   Något annat min recensent inte kan ha vetat är att jag aldrig varit i det jordiska Florens, fast jag länge längtat dit.  Det är den enda stad som jag placerat på planeten Zog. Det kändes viktigt att få besöka staden åtminstone där.
    Diktsamlingen hade också kunnat heta "I dödens gränsland". Många av dikterna handlar mer eller mindre metaforiskt om döden, som ju inte kan vara så långt borta för en poet, som närmar sig de åttio.
     Jag hade också kunnat förse samlingen med ett motto från Gunnar Ekelöf ur hans dikt "Poetik":
"Vad jag har skrivit har jag skrivit mellan raderna." Men det tyckte jag att mina läsare skulle få lista ut själva.

Drömmen om supermusen

Den tysk-svenska romanförfattaren Anja Lundholm dog häromåret, vid 89 års ålder. Hon hade då hunnit ge ut en rad starka romaner, den främsta enligt min åsikt "Narziss postlagernd". Den är en skildring av tyskt småborgerligt liv i en småstad. Jag kände igen mig. I en sådan småstad var jag ofta på besök under mitt första äktenskap. Men den är också en märklig kriminalhistoria, en av de märkligaste jag läst.
   Jag besökte Anja Lundholm i Frankfurt am Main 1986 och skrev om mötet i  min memoarbok "Till
Marianne från A till Ö. En resa genom liv och böcker." (2007)  Där återger jag bland annat en dröm, som Anja
berättat för mig, om en supermus, stor som en elefant, som besökt henne i hennes kök.
    Efter att jag hade läst om "Narziss postlagernd" häromkvällen vaknade jag av en dröm. En liknande supermus hade tagit sig in i mitt sovrum och lagt beslag på platsen bredvid min i sängen. Jag kämpade hårt för att jaga undan den men misslyckades. Under jakten ramlade jag ur sängen. Jag vaknade utan att ha lyckats jaga undan musen.
    Associationen gick till ett annat minne från mitt besök hos halvjudinnan Anja, som under andra världskriget deporterades till Ravensbrück. Jag ville hjälpa henne med disken. Då varnade hon mig:
Var försiktig med diskmedlet! Det kostar pengar.
     Min egen diskmaskin hade just pajat. Innan jag gick till sängs hade jag diskat för hand.

"Arne Ruth talar ut" av Lars Åke Augustsson

Under min tid på DN träffade jag Arne Ruth vid två tillfällen. En tillbakadragen man, tyckte jag, hänsynsfull. När jag kom för sent till ett inbokat möte på grund av taxistrul i Stockholm var han förstående, beklagade bara stillsamt att nu hann vi tyvärr inte diskutera det aktuella samarbetet.
Hans fru Lena (Persson) väntade med middagen.
    Anledningen till min försening var  min äldsta dotters förlovning i USA. Hon hade ringt och bett mig komma för att fira tillsammans med henne och Arjun. Jag hastade till resebyrån för att hinna få en biljett. Lång kö, sedan lång väntan på taxi.
    Men nu till "Arne Ruth talar ut", som har underrubriken "Minnen. Medier. Moral". Under läsningen gjorde jag några noteringar. Den ena gällde AR: s jämförelse mellan Sverige och Schweiz efter andra världskriget. I Sverige var det få intellektuella som konfronterade flykten från krigshistorien efter kriget, menar han. Schweiz däremot hade sin egen variant av anpassning till det tyska grannlandet. "Den officiella hållningen där efter kriget var en närmast total skuldförnekelse. Men författare som Friedrich Dürrenmatt och Max Frisch använde den officiella ansvarsflykten som utgångspunkt för pjäser och
romaner som i  hög grad skildrade följderna av individuell och officiell dubbelmoral", säger AR i den
intervju Augustsson gjorde med honom. Jag tänkte genast på Dürrenmatts "Die Panne" och "Das Versprechen".
    Jag föreslog en gång, inofficiellt, Friedrich Dürrenmatt som nobelpristagare  och fick veta att det var ett dåligt förslag: "Han skriver ju deckare", sa en ledamot av Svenska Akademien.
    Var det kanske inte den egentliga anledningen?
    En annan notering gällde det Augustsson skriver om nazismens skönhetsdyrkan: "Arne Ruths tankar är sysselsatta med nazismens dyrkan av våldsestetik. Symboler för brutalitet är lockande. De bygger på en syn på skönhet som ligger bortom föreställningar om frid och harmoni."
    På en lapp, instucken i boken, har jag skrivit: "Cf Burgess A Clockwork Orange!" Den unge "hjälten"är ett "Nietzsches barnbarnsbarn". Han dyrkar "Ludvig vans" musik.
 

Om litteraturpolitik

I senaste numret av tidskriften Författaren (nr 1 2014) ger Maja Lundgren sin syn på dagens bokutgivning. Hon jämför dagens situation, där böckerna "köar med sovjetiskt tålamod före utgivning".
med  den i början på 1900-talet:" Då kunde en bok vara helt färsk, när den gavs ut."
Bra rutet! Men man behöver inte gå så långt tillbaka. När jag själv debuterade 1978 var det med en bok som hade blivit antagen av Norstedts ett halvår tidigare och då med en ursäkt för att redaktören dröjt så länge med besked. Två månader, om jag minns rätt.
 Själv har jag tagit konsekvenserna av att de stora förlagens utgivning är bestämd åratal i förväg och då på grund av marknadsavdelningens godkännande.    Mina två senaste böcker har jag gett ut på eget förlag. Det är riskfyllt, det vet jag nog. Risken består i att läsare, som är okunniga om dagens litteraturpolitik, tror att detta är enda utvägen, efter att boken  blivit refuserad av ett stort förlag. Det är alltså ingen bra bok! Men - i mitt fall har böckerna inte varit i närheten av ett sådant förlag. Jag står själv för vad jag har skrivit, vill inte ha någon klåfingrig redaktörs flottfläckar på mina dikter. Och undan går det. Efter att jag hade lämnat "Dikter från planeten Zog" till Ordgruppen (Författares Bokmaskin) för sidombrytning och tryckning dröjde det bara 3 (tre!) veckor, tills jag hade de första
exemplaren i handen, utan korrekturfel och med en omslagsbild, som gjorde originalet full rättvisa.

Om autofiktion: Lucots dagbok

På SvD Kultur skriver i dag Kristoffer Leandoer om den franske författaren Hubert Lucots autofiktiva projekt "Je vais, je vis" (Jag går, jag lever). Ämnet är hustrun Anne-Maries sista tid i livet och hennes död. Leandoer har under läsningen fäst sig vid att "den litterära praktik som i Frankrike kallas autofiktion... lagt tyngdpunkten på det problematiska i relationen mellan litteratur och liv...", ett glapp som uppstår ..." " genom själva osäkerheten om vad som är verkligt" och noterar att Lucot inte är opåverkad av vare sig surrealism eller psykoanalys.
    En sådan recension hade jag önskat mig efter att min autofiktiva roman "Älska mig - ändå!" kommit ut 2012. Leandoer har ju satt fingret på själva kärnan i det som även i Sverige kallas en autofiktiv berättelse. Det är inte alls så enkelt som att vi i Sverige alltid i "protestantisk uppriktighetsiver" betonar "graden av sanningshalt och (själv)utlämnande" i en roman. Visst, det förekommer också, men när min Anna Maria ser sin kropp spricka upp, splittras, är det minst av allt fråga om någon "protestantisk uppriktighetsiver": "Skärvorna spreds över det kaklade golvet. Hon reste sig upp för att försöka fånga dem, men de gled iväg, under Felicias säng, mot dörren..." En surrealistisk scen, om någon.
  
    

Ett uppmuntrande brev om "Dikter från planeten Zog"

Bland alla positiva reaktioner på min nyss utkomna diktsamling väljer jag att lyfta fram  ett brev från en jämnårig kvinna, som läst alla mina böcker och nu också den senaste, min debut som poet.
Så här skriver hon, bland annat:
"... den här diktsamlingen känns som ett koncentrat av Din författargärning fram till nu. Den innefattar
kärlek, längtan, smärtsam erfarenhet. Det finns en skönhet, en rytm, ett musikaliskt flöde, en röd smärta, en livserfarenhet... "
    En författare, som skriver i sin ensamhet, behöver uppmuntran, inte bara en artig förfrågan om hur
många böcker man skrivit. Eller: "När kommer nästa bok?"

Blodbad i Lund - och i Uppsala

 Det diskuteras väldeliga och inte bara  i den uppsaliensiska pressen om Eva Åkesson, bördig från Lund, är värdig att vara rektor vid Uppsala Universitet. Skäl för och emot hävdas, men bara antydningsvis sipprar det fram att det nog inte var så välbetänkt att hämta henne från just Lund. Den antydningen fick mig att minnas den recension jag hösten 1980 fick av kulturchfen på Svenska Dagbladet Leif Carlsson, när jag publicerat kriminalromanen "Professorn och hans offer". Den utspelas i Lund, där jag då bodde.
Så här skriver recensenten, en tvättäkta uppsaliensare, under rubriken "Blodbad i Lund":
    "Marianne Jeffmar har gett en inblick i en lundensisk akademisk miljö av intriger, svindel och skurkeri som en uppsaliensare noterar med nickande instämmande: trodde jag inte att det var så det stod till där nere...". Han fortsatte: "...ungefär som hemmavid?"
  

Om passion

Bunden till sjuksängen kände jag ett starkt behov av passion. Jag vände mig till den österrikisk-judiske  författaren Stefan Zweig, som bättre än någon annan har skildrat passionens väsen. Jag läste hans
i Sverige av politiska skäl utgivna novellsamling "Amok. Novellen einer Leidenschaft" första gången på 1950-talet och har sedan återvänt, gång på gång. Zweig skriver om den passionerade kärleken, om att drabbas av spelpassion, av en oemotståndlig kärlek till böcker, antingen det nu är av dess innehåll eller dess utformning, eller till konstverk som sedan länge gått upp i rök,  om en allt uppslukande fosterlandskärlek, om den omvälvande passion en uttråkad människa kan drabbas av när han råkar vinna på trav. "Amok. Novellen einer Leidenschaft" är sönderläst, har gått upp i fogarna, är fläckad av kaffe och rödvin men det har ingen betydelse. Eller kanske ändå. Allt detta är ju bevis på den passion som jag fått ta del av under alla mina omläsningar.

DIKTER FRÅN PLANETEN ZOG

I dag kunde jag hämta de första 50 exemplaren av min debutdiktsamling "Dikter från planeten Zog".
Den är  min 28:e publicerade bok. Den blev fin, med ett vackert omslag av Pirkko Dahlman, min favoritillustratris. Bilden  föreställer antingen en solros, en himlakropp eller ett kvinnobröst. Jag överlåter åt läsaren att välja. Det kan bli ett svårt val, liksom det kan bli svårt att veta vad exakt jag
skildrat i  dikterna. Men det är helt i sin ordning.  Jag citerar Gunnar Ekelöf: "Vad jag har skrivit har jag skrivit mellan raderna".
    

Peter Nilson: Arken

Jag kan inte läsa mig mätt på Peter Nilson, astronomen och lärdomshistorikern som  efter debutromanen
Trollkarlen (1979) tog sig an mastodontuppdraget att skriva en roman om Noas ark och en ark långt senare,  kallad Zenon. Huvudperson här är Benjamin eller BANU YAMINU, en gammal jude som irrar omkring i det han kallar dödsriket. Om honom kunde också sägas
"Att han var det förflutna som människan överallt bär med sig, minnet av allt det som har format oss, detta som dröjer kvar i oss även om vi glömmer det eller vill utplåna det. Han var historien som lever ibland oss utan att vi fattar det. Även ondskan hade han i sig, mördandet och stjälandet och bedragandet som också har gjort oss till vad vi är, han var människans onda last av skuld och vanvett. Han var bördan av okunnighet och tomhet som är lätt att bära och som ändå kröker människans rygg. Han var lärdomen som kan vara stor och djup och outgrundlig och som ändå aldrig är något annat än tomhet. Han var både det ena och det andra, och vad man än hade sagt om honom kunde man också ha sagt något helt annat.
    Men först och sist var han människan som är avlad av människa och av jordens stoft. Och nu gick han in i Arken."
     "Arken" kom 1982, ett ödesdigert årtal på många sätt. Men Sten Wildings "Dom över död man"
hade publicerats redan 1965. Där läste jag för första gången den gruvliga historien om hur ett lik förgiftade vattnet i en gårdsbrunn. Den återkom i Peter Nilsons "Arken". Där berättar Benjamin den för en förläggare, som vill köpa hans minnen.
    "Världen lider ... stor brist på ovanliga böcker, sade förläggaren. Det är ont om goda författare, man skulle kunna säga att den skapande fantasin har gått förlorad i det teknokratiska samhället. Memoarer är i vår tid de enda verkligt läsbara böckerna... Och er bok, fortsatte mannen, skulle utan tvivel bli häpnadsväckande.Vi kan ge ut den samtidigt i fyra världsdelar... "
     Här stannade jag upp i min läsning. Jag hade just kommit att tänka på min lärare på licnivå i litteraturhistoria med poetik vid Uppsala Universitet Gunnar Tideström, som också talat om "den förkrympta fantasin hos romanförfattarna." Fantasins tid var ute. Det var år 1957.
    Men sedan gjorde sig en annan Uppsalaakademiker hörd, nämligen Peter Nilson. Han jävade Tideströms påstående med all den kraft han var mäktig.                      

Rainer Maria Rilke och Selma Lagerlöf

Rilkekännaren George C. Schoolfield, Professor emeritus vid Yale University, avslutade två år före sin död 2011  en av stor lärdom tyngd bok, Young Rilke and His Time. Där kompletterade han vår kunskap om den  tyskspråkiga poeten Rainer Maria Rilke (1875-1926). Han skriver bland annat om Rilkes vistelse i Sverige, där han besökte paret James och Lizzie Gibson på Furuborg i Jonsered tillsammans med Ellen Key. Där fanns ett rikhaltigt bibliotek. Rilke läste bland andra  Selma Lagerlöfs  Nils Holgerssons underbara resa ( på svenska) och så småningom också Körkarlen och Kejsaren av Portugallien. Han började också recensera hennes böcker. Men när han kom till hennes "Bannlyst" tog förtjusningen slut. "I går blev jag riktigt arg på Selma Lagerlöf, som inte längre bryr sig om att övertyga... Man kan inte tro på Selma Lagerlöf längre", skrev han och kallade henne en gammal skolfröken.

PS George C Schoolfield var en av de internationellt kända litteraturkritiker, som uppskattade min roman "Hoppa opp i himlen"(1990), som han läste på svenska, men som han  önskade att han fått läsa i engelsk översättning.    

Sophie Scholl

En av de starkaste filmer jag sett är Sophie Scholl,  Die Letzten Tage, regissören Marc Rothemunds berättelse om en ung Münchenstudentska, som stod upp för sina åsikter och utmanade Gestapochefen i en parodi på en rättegång.

Mörderskan, en sällsynt fascinerande roman

Vem har hört talas om Alexandros Papadiamantis? Eller läst honom?
Tack vare Jan Henrik Swahn, så kunnig i grekiskt språk och kultur, har vi nu möjlighet att ta ett första steg in i ett författarskap, som ingen före honom vågat sig på att översätta till svenska. Mörderskan är en
kriminalberättelse olik varje annan. Den skildrar ett liv på en grekisk ö för ca hundra år sedan.
Det är fattigt och fattigdomen späs på när flickor föds, flickor som en dag kommer att behöva utrustas med hemgift.  Detta åtar sig den gamla Chadoula att åtgärda.

Om psykopati

"Förre polischefen Göran Lindbergs dubbelspel som etikförespråkare och våldtäktsman är en psykologisk gåta", läser jag i tidningen. Jag rekommenderar författaren till dessa rader att läsa
Görel Kristina Näslunds bok "Lär känna psykopaten" (Natur och Kultur 2004). Den bygger bland
annat på boken "The mask of sanity" av amerikanen Hervey Checkley från 1941. Av den framgår att
psykopater finns inte bara i fängelser utan även i samhällets topp, bland affärsmän, forskare och läkare.

Recension av Fred Vargas: Spökryttarna från Ordebec

I dag blev min recension av Vargas senaste till svenska översatta roman publicerad i UNT.
Texten är min men inte kultursidans presentation. Där påstår redaktören  att jag skrivit om ett "vindlande författarskap". Ett fascinerande ord som jag dock ännu inte använt i en recension.

Höjd över varje misstanke

Höjd över varje misstanke ska Paul Frigyes bok om Jan Guillou heta. Är han inte rädd att den ska förväxlas med Bo Lindbloms bok med samma titel om den s k Alcalá-affären (2001)?