Om "En kista av glas"

I dag läste jag ännu en recension av min roman "En kista av glas". Den var skriven av Lars Landström på ångermanländska allehanda.se. Han kallade visserligen boken "Det största brottet", men det må vara hänt. Det som gladde mig var hans slutord: "En fascinerande liten roman."

Recension: Den heliga underkastelsen

Min recension av Jean de Bergs "Bilden" (L´image) var införd i Svenska Dagbladet i dag. Rubrik: se ovan!
Recensionen var ovanligt svår att skriva, jag tog sats flera gånger, innan jag kom på vad Jean de Bergs (Catherine Robbe-Grillets) lilla roman egentligen handlar om.

Älgmöte

Rapport från en utflykt: I den smällkalla upplandsvintern åkte vi, ett helt gäng, till Älgparken i Gårdsjö utanför Morgongåva i måndags. Vi ville klappa de berömda älgarna. Men de var på ett ovanligt vildsint humör, så vi vågade inte, trots att ägaren, Leffe, stod där kolugn (!) mitt i flocken och talade manande till dem: Sluta slåss! Den mest berömda älgen, Holger, var vildast. Men egentligen ville han helst pussa Leffe. Och det fick han!

Litterär vinterfestival i Uppsala

I torsdag var jag inbjuden att läsa dikt på Uppsala Stadsbibliotek tillsammans med en rad andra s k Uppsalaförfattare. Jag läste tre kärleksdikter ur en roman, som ännu inte blivit publicerad. Norstedts förlag har legat på manuset sedan i mars. Jag läste och publiken applåderade artigt min bild av den destruktiva kärleken.
    Tomas Tranströmer var hedersgäst. Det gjorde mig ont om honom. Där satt han, halvt förlamad, i sin rullstol och blev betittad.
    Jag tog taxi hem i den smällkalla Uppsalavintern. Taxiföraren visade sig, liksom jag, vara fascinerad av förnamn, av deras betydelse. Själv hade han tre döttrar, Nirvana, Solana och Valentina. Han var övertygad om namnens magi. De små döttrarna skulle växa upp i skyddet av sina namn.
   Men det händer att döttrar inte är nöjda med de namn de fått. De byter och byter därmed bort en del av sin identitet. Gisela är inte längre "den ädla".

Patrick Kavanagh Den stora hungern.

Sommaren 2001 bodde jag några veckor i ett författarhus på Irland, i  Monaghan. I Monaghan bodde också poeten Patrick Kavanagh,  men på 1840-talet, när potatispesten härjade. Patrick Kavanagh skriver om ett svältens offer, Patrick Maguire. Men hans största hunger var inte efter mat utan efter en kvinna. Eftersom hans mor ännu levde, 91 år gammal, hade han vid 65 års ålder ännu inte lov att lystra till flickorna, som lyfte kjolarna högre än nödvändigt. Så var seden. I starka scener skildrar Kavanagh hans hunger:
    But his passion became a plague
    For he grew feeble bringing the vague
    Women of his mind to lust nearness,
    Once a week at least flesh must make an appearance.
 Den stora hungern är dubbelpublicerad: på vänster sida den engelska texten, på höger sida Erik Anderssons översättning till svenska. En klantig översättning. "Women of his mind" har blivit  "kvinnodrömmar" och "he caught high ecstasies" "det brände till i grenen".
     Ireland Literature Exchange borde inte ha gett ekonomiskt stöd till en sådan översättning.

Recension: Drabbande om stadens tyngdkraft

Under ovanstående rubrik var min recension av Delphine de Vigans roman "Underjordiska timmar" införd i Svenska Dagbladet i dag. Den var placerad bredvid Mustafa Cans artikel om självmordsattacken på Bryggargatan i Stockholm i lördags. Smart!  De både artiklarna  hör ju också hemma inom samma sfär: den destruktiva staden.
    På Bryggargatan bodde jag för övrigt under min studietid vid Stockholms Högskola.
    En annan anknytning: SvD-fotografen Magnus Hjalmarson Neideman, som rusade ut och fick en första bild på den döde självmordsbombaren, besökte mig för ett år sedan för en pressfotografering.
    "Våra kaotiska liv är sammanlänkade", en anonym röst ur etern.
    En annan artikel i samma tidningsnummer (på Brännpunkt) var författad av Jan Hjärpe, som var min granne under min studietid vid Lunds Universitet. Nu är han professor emeritus i islamologi, kunnig och lågmäld. Hans uppfattning var att självmordsbombarens agerande handlade om en personlig tragedi.
      Var går gränsen mellan personlig och offentlig tragedi? Finns där någon gräns överhuvud taget?

Svensk Bokhandels vårboksnummer

Jag har just skickat in min önskelista inför vårens kritikerverksamhet till Svenska Dagbladet. Medan jag försökte få ihop 25 titlar undrade jag var alla de utmanande böcker fanns, som jag gärna hade önskat mig.
Jag vet ju att de finns därute, i författarnas lådor och på deras hårddiskar. Böcker som inte bedömts tillräckligt kommersiella av förlagen. Vilket slöseri med författares energi och vilket förakt för livsvisdom och kärlek till språket!

Översikt: Årets böcker i Svenska Dagbladet 2010

I dag publicerades SvD-kritikernas tips på läsvärda böcker, utkomna 2010.

Mitt bidrag: Muriel Barberys Smaken (originellt från Paris), Reif Larsens Valda verk av T S Spivet (synnerligen originellt från USA) och Catherine Mavrikakis Himlen i Bay City (mer än originellt från Canada).

Konstnärsbidrag

Idag meddelade Sveriges Författarfond att jag fått  konstnärsbidrag. Det delas ut till författare, journalister och översättare. Jag platsar i alla tre grupperna. Gratulera mig!

Om författarbiträden

Läste i dagens UNT att nobelpristagaren Mario Vargas Llosa har ett författarbiträde : "Hans fru Patricia, som också är hans kusin, tar hand om allt annat så han kan ägna sig åt att skriva och läsa var de än befinner sig.../
    Han är inte den enda (manlige) författare som håller sig med ett sådant. Olustigt nog är det i regel författarens fru eller sambo som har jobbet. Om hon har biträdeslön framgår i regel inte. Förhållandet är så etablerat att ingen vågar sig på att fråga. Några andra exempel i högen: J.M.G Le Clézio har det liksom Torgny Lindgren och Brutus Östling, som båda har en "Stina". Det hade också Sune Jonsson.

Apropå litteraturens kris

Den som funderar över litteraturens och förlagens kris i dag kan få ett ord med på vägen i Caroline af Ugglas och UKON:s bok "Hjälp, vem är jag? Anteckningar från en terapi." Den börjar med att Caroline berättar att hon blir kontaktad av ett stort bokförlag som undrar om hon är intresserad av att skriva en bok.
Hon blir smickrad. Men vad ska boken handla om? Hon tänker och tänker men kommer inte loss.
Hon har ju aldrig tidigare skrivit en bok.
     Så går det alltså till! Är man kändis ska man så klart skriva en bok. "Det är väl det finaste och kreddigaste som finns", resonerar Caroline.
     Och en bok blir det. En bästsäljare är i faggorna.
     Vi läsare vill så gärna bli lurade.
  

Recension: Varför måste så många må bra i litteraturen?

Det går en farsot genom den litterära världen. Den heter MÅ BRA. Inte ens den starkaste roman, som nu den franska författaren Agnès Desarthes "Ät mig" klarar sig undan.
Se min recension i Upsala Nya Tidning i dag: "Poesin blomstrar i desperationen"!

Birgit Häggkvist: A

Birgit Häggkvists roman "A" handlar om en flicka, som skäms över sina betyg, bara A:n. Hon har dåligt samvete för att hennes föräldrar inte fått samma chans att läsa vidare. De har aldrig haft någon chans att få A i betyg.
     Jag fick själv en rad A:n i mitt studentbetyg. Men det var inte någon anledning till skam, tvärtom. Varje A som jag kunde visa upp därhemma gjorde min far, som inte fått gå i gymnasiet,  allt stoltare. Det kändes som om det var hans A:n mer än mina. Skammen var att jag inte lyckats få A i alla ämnen, bara i fem. Och när jag en gång fick det låga betyget B på en skrivning, ställde min far både mig och min lärare till svars.  Så här fick det inte gå till!
    Också i Birgit Häggkvists fall fanns en pådrivande man med i spelet, hennes lärare Gulle, som misslyckats med att bli professor i grekiska. Nu skulle Birgit bli det i hans ställe. Det blev hon inte.
    Inte heller jag blev professor, också jag opponerade mig till slut. Också jag bestämde mig för att leva mitt eget liv, inte ett ställföreträdande.

Telefonterror

På den ljuvligaste av söndagar, då musiken i "Alltid på en söndag" fortfarande ljöd inom mig, ringde telefonen. En försäljare från SETCC, som jag tyvärr handlat hos tidigare, tyckte att jag skulle köpa fler klassiska kompositioner från dem. Det hjälpte tydligen inte att jag redan en gång tackat nej till deras erbjudanden. Inte heller att jag har listat mig hos NIX. Efter det var söndagen inte längre ljuvlig.
      Ett kraftigt björkris till SETCC.

Kitty Crowther och tråkigheten

I dag hände det sig att jag äntligen fick möta Kitty Crowther, den belgiska barnboksförfattaren som fått Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Jag mötte henne på ett mjölkpaket, som illustrerats med en av hennes bilder.  I levande livet har jag aldrig mött henne, hon kom in i min förre mans liv efter vår skilsmässa, då han gifte om sig med Kittys mamma. Att jag ändå nämner mötet med henne beror på den insikt hon förmedlar i texten på mjölkpaketet. "Det är bra att ha tråkigt", säger hon. Det är då hennes berättelser växer fram. Jag hoppas hon blir trodd. När jag själv försökt förmedla samma sak har jag bemötts med skepsis. Men Kitty är ung och mediestjärna och då är chansen större att bli trodd än om man som halvkändis påstår sig tala utifrån lång erfarenhet.

Don Juan De Marco och Tenderness

Don Juan De Marco är en hyllning till och ett ifrågasättande av psykoanalysen. När Don Juan (Johnny Depp) kommer under behandling hos en psykoanalytiker (Marlon Brando), som han envisas med att kalla Don Antonio, byter de två långsamt men säkert roller. Don Antonios skepsis glider undan, han förtrollas av Don Juan och filmen slutar med katharsis. Det var inte utan att jag själv började undra om inte den unge mannen ändå var en återuppstånden Don Juan. Så fascinerande historier ur sitt liv som han kunde berätta!
En förförisk film, som visar vad filmmediet kan åstadkomma med rätt regissör (Francis Ford Coppola) och rätt skådespelare.

Tenderness  är en annan film som ställer invanda föreställningar på huvudet. Den ömhet som filmtiteln utlovar är högst kontroversiell. En ung man (återigen!) mördar för att i offrets dödsögonblick få uppleva den sensuella närhet och ömhet som han saknar.
  
     Är filmer om unga män regissörernas sätt att närma sig och förstå sin egen ungdom? I Tenderness gestaltas  begäret att förstå av en intuitiv polis (Russell Crowe).

Big Sur

Det är inte alla som vet att Big Sur betyder "den stora södern" (på spanska El Sur Grande). Det visste jag inte heller, när jag åkte kuststräckan mellan San Francisco och Los Angeles för några år sedan. Sedan dess har namnet spökat i min fantasi och till och med trasslat sig in i ett av mina manus.
     Men den som verkligen gjort namnet rättvisa är Jack Kerouac med sin roman "Big Sur". Jag läste om den i kväll och kände inte igen mig. Den handlar också mer om drickandets förödande kraft än om själva Big Sur. Sedan fastnade jag i dikten "Hav -Ljud från Stilla havet vid Big Sur", som avslutar den nya utgåvan. Vilken stämning! Och vilka underbara nyskapelser! Kerouac lyssnar till havet och orden strömmar över honom: "sjöfåglande", "tidvattensvågkök", "geléade hängande tänkare"... Och så de insprängda bretonska orden! Där sitter Jack Kerouac vid Stilla Havet och hör fiskarna tala bretonska: "On est tous caches, mange le silence", disent les poissons de la mer.
     Ja, tänker jag, det är gott att äta tystnad.

Om förläggarens ansvar

Jag avslutade min memoar "Till Marianne från A till Ö. En resa genom liv och böcker" (2007 ) med att ge en eloge till Brutus Östling, min senaste förläggare, som gett ut åtta böcker av mig.
    Men redan innan memoaren  kommit ut skar det sig. Brutus Östlings kontrakt på en nionde bok, en roman,  visade sig vara ett luftkontrakt. Han backade ur, hänvisade till att hans förlag Symposion med största sannolikkhet skulle vara nedlagt hösten 2007, då min roman var planerad att komma ut, och rådde mig att vända mig till ett annat förlag med manuset. Det gjorde jag och romanen "En vass obändig längtan" kom ut på Podium våren 2009.
     Sedan har det visat sig att Symposion fortsätter att ge ut böcker, alltså andra än mina.
     Det här är inte professionellt - och inte första gången som Brutus Östling mankerat som förläggare. Han har till exempel aldrig lämnat någon försäljningsredovisning. När jag påminde honom i september 2009 fick jag inget svar.
      Till sist bad jag Författarförbundet om hjälp. Deras jurist stötte på och så småningom fick jag via honom ett svar men fortfarande ingen försäljningsredovisning. Komplikationer hade tillstött i samband med  lagerbrand och lagerrensningar efter en konkurs, då böcker hade gått till tippen eller till pappersåtervinning. Då jag stod på mig fick jag till slut ett handskrivet meddelande från Brutus Östlings medarbetare som också det var ett goddag yxskaft-svar.
     Mina böcker har alltså offrats på elden eller slängts på soptippen!
     Att det gjorde fruktansvärt ont i min författarsjäl behöver jag väl inte påpeka?
    Nu har jag i alla fall vunnit en delstrid. Jag har efter ett halvårs tjat äntligen fått besked via Författarförbundet att mina titlar är återtagna.
      Men Brutus Östling säljer dem fortfarande på nätet!
      Härmed är mina författarkolleger varnade: ha ingenting med Brutus Östling att göra! Det är destruktivt, det skadar kreativiteten.

Om flathet

I Uppsala liksom på andra håll i världen finns en grupp människor med stor erfarenhet av livet och med villighet att dela med sig av dem. Jag tänker på taxichaufförerna. I går tog jag taxi hem till Sävja från Walmstedtska gården, där Upsala Nya Tidning ordnat ett uppskattat mingel för sina frilansmedarbetare.
"Min" taxichaufför, som växt upp i ett annat land och en annan kultur, började apropå de nya bestämmelserna om dubbdäck prata om svenskarnas rädsla för att lufta en avvikande åsikt. Jag undrade på mitt försynta sätt om han hade någon förklaring. Han var nästan säker på att den bottnade i att vi inte har gjort oss fria från vårt statar- och torpararv. Vi har så länge vant oss vid att bli hunsade av våra herrar att det gått oss i blodet. De åsikter vi byter sinsemellan vågar vi inte föra till torgs, menade han.
      Jag har själv lagt märke till fenomenet på  många håll. Absolut inte på UNT:s mingel, där åsikter om bland annat betygsättning av litteraturrecensioner luftades högt och ljudligt, men till exempel  i den bostadsrättsförening där jag har min lägenhet.

Om lusten att förstå

I kväll blev professor Peter Gärdenfors intervjuad av Gabriella Ahlström i Kunskapskanalen under rubriken "En bok en författare". Här möttes två personer, som jag haft en del att göra med. Peter Gärdenfors var en av de 28 försökspersoner, som bidrog till att min avhandling om intelligens och kreativitet gick i mål. Han var då en ung student vid Lunds universitet  och redan  lika fascinerad av att undersöka saker och ting som nu. Gabriella Ahlström hade jag förmånen att få recensera i Svenska Dagbladet, när hon debuterade som romanförfattare i fjol med "De oförglömliga".
     Gärdenfors bok  heter "Lusten att förstå" och handlar om den inneboende motivation människan är försedd med och som kan observeras hos små barn, när de undersöker tillvaron. Han vände sig mot skolans och framför allt lärarhögskolornas fokus på styrd inlärning. "Skolan kan ta kål på lusten att förstå", menade han. Det kan jag verkligen skriva under på utifrån egna erfarenheter, både som elev och som lärare. Jag har också då och då observerat hur en vetgirig sexåring några år senare förlorat sin nyfikenhet på livet.
   I Gabriella Ahlström hade Gärdenfors fått en perfekt samtalspartner. Hon vet  vad lusten att förstå handlar om. Det var den lusten som drev hennes roman.  

Mjuka linjen i Uppsala

 Sedan i höstas har vi en ny busslinje i Uppsala, nr 42. Den kallas också "Mjuka linjen", eftersom policyn är att den ska köra med sans och måtta och ta särskild hänsyn till handikappade. För det mesta fungerar det men det finns undantag. För några dar sedan tog jag 42:an ut till Sunnersta för att promenera på Holmen.
Jag hann inte sätta mig, innan bussen brakade iväg. Jag är inte handikappad i vanlig bemärkelse men hade kunnat bli det, om jag inte i sista stund klamrat mig fast vid  ett handtag.
     Jag önskar att Amos Makajula, sinnebilden för en omtänksam bussförare, fick ta hand om Mjuka linjen.
En ros till honom och ett stort risknippe till de förare, som inte lyckats lära sig ordet "mjuk".
    
  

Ros till min husläkare

Äntligen har jag fått en husläkare som lyssnar! Han heter Ashkan Kiani och arbetar på Ingrid Marie husläkarmottagning i Uppsala. När han ringde och berättade att bentäthetsmätningen som gjordes på Akademiska Sjukhuset inte visade några tecken på benskörhet svarade jag att det antagligen berodde på att jag slutat dricka mjölk och äta ost. Och att jag innan jag fick mina benbrott på 1980-talet varit en stor ostälskare som de flesta i Belgien.  Han tyckte inte det var konstigt alls. Så blev min misstanke bekräftad att den mjölkpropaganda vi utsätts för är till för mjölkbönderna, inte för kvinnliga skelett.
  

Om kärleken till ett barnbarn

Mitt äldsta barnbarn Jesper är pilot, en ung stilig pilot. Idag berättade hans mor, min näst äldsta dotter, att
Jesper varit nära att störta med sitt plan. Det hade på grund av vindarnas spel råkat i fritt fall. Jag ser scenen framför mig. Passagerarna kräks. Men inte Jesper, han försöker tala lugnande till dem. Själv kan jag knappt andas. Hjärtat bankar. Får man älska ett barnbarn så mycket?

Om spikmattor

Jag läste att forskningen visat att spikmattan inte har den effekt som påståtts. Den ger ingen smärtlindring, möjligen lokalt och kortvarigt.
    Som före detta forskare undrar jag hur väl undersökningen gjorts. Har man till exempel tänkt på att spikmattan kan stimulera drömmar? Har man frågat försökspersonerna om detta? Eller kanske till och med mätt deras drömaktivitet?
    Själv har jag legat på spikmatta i flera månader och kunnat konstatera att mitt drömliv har blivit mer intensivt. Mina drömmar är också mer livfulla än tidigare, rentav spännande. När jag lägger mig tänker jag:
"Vad ska nu hända i natt? Vilken film ska jag få se eller få vara med om att skapa?"

PS till inlägget om fängslade författare

På Reginateatern häromkvällen lämnades adresser till fängslade författare ut. Vi uppmanades att skicka vykort till dem. Något sade mig att det inte var så smart.
     I dag blev mina förmedvetna aningar besannade. I en låda på vinden hittade jag min korrespondens med den fängslade tibetanske författaren Zangpo JIGME mellan 1999 och 2001. Det var en ensidig korrespondens. Jag skickade via PEN  fyra uppmuntrande brev till honom och erbjöd honom också att skicka tidskrifter och böcker. Jag fick aldrig något svar.
     En möjlig förklaring fick jag, när jag fick kontakt med indienkännaren David Ståhl. Han ansåg att brev till fängslade författare i bland annat Tibet kan få som resultat ytterligare några piskrapp på  en redan omänskligt plågad kropp.
     Jag slutade skriva och fick så småningom veta att "min" fånge troligen hade avlidit.  

Fängslade författares dag i Uppsala

I går var det stor manifestation på Reginateatern i Uppsala i PEN:s regi med diktläsning i original och översättning. Bland annat läste Uppsalas fristadsförfattare Anisur Rahman egna dikter på bengali.
Att kvällen blev så lyckad var till stor del konferenciern Stina Wollters förtjänst. Vilken scenbegåvning, vilken medfödd (!) auktoritet.
     Efteråt pratade jag en stund med Daniel Boyaciaglu, som läst en text av Breyten Breytenbach.
Jag undrade om det var hans mormor eller farmor som läst dikt på Mallorca 2005. Hon hade efter uppläsningen pratat så uppskattande om sitt barnbarn Daniel B. Han ställde sig frågande: Varken hans mormor eller hans farmor har någonsin läst dikt. Men så slog det honom: Det måste ha varit hans dagmamma Siv! Hon brukade kalla sig hans mormor.  

Allt ljus på Uppsala

I söndagskväll tog jag med min svägerska Ann-Jeanette från Kungälv på vandring i Uppsala. Vi gick från den ena ljusinstallationen till den andra, imponerades och blev, emellanåt, lite besvikna. Allra vackrast var de mångfärgade fiskarna, som svävade över Fyrisån vid Västgötaspången. Och roligast fisken med glasögon.  Besvikna blev vi när vi såg projektionerna på muren vid S:t Erikstorg. Vad skulle det här betyda?
     Var vi då helt överens? Det var vi inte men det är ingenting att blogga om.

Hedersledamot av Norrlands nation

I lördags, den 13 november,  installerades jag som hedersledamot av Norrlands nation i Uppsala. När jag kallats upp på podiet under höstfesten läste förste Q Anna Berntorp upp motiveringen: "För sina litterära gärningar och bidrag till norrländsk kultur". Det rörde mig liksom att få ta emot insignierna, det bredaste nationsbandet, den guldbekransade nålen, diplomet och den numrerade sångboken.
    Middagen var för övrigt en stor kulinarisk upplevelse, det tyckte både min gäst Nette och jag. Vi fick kastanje- och murkelsoppa med rökt renhjärta, hjortytterfilé med mandelpotatispuré och färskriven tryffel, likör- och hjortronparfait. Av talen var inspektor Tore Frängsmyrs det mest bejublade. Han kåserade över ämnet curlingföräldrar.
    Festen avslutades med dans: polonaise och pardans. (polonaisen klarade jag hyfsat tack vare en mycket samarbetsvillig bordskavaljer, som också hjälpte mig genom två wienervalser med ett knep: han fick mig att tro att jag gungade fram på en båt på Fyrisån.) När det sedan blev dags för modernare turer till Phontrattarnes jazzande hittade jag tillbaka till min kärlek till shaken. Min nye danskavaljer var till min lycka med på noterna. Vi hade mycket roligt.

Isblommor - Fleurs de glace

Jag lyssnar på CD-n "Isblommor - Fleurs de glace", som jag fick av poeten Anna Franklin i går.
Hon läser så fint ur boken "Isblommor", som hon gav ut tillsammans med fotografen Björn Ullhagen
2008. Emellanåt går Jacques Outin in och läser sina tolkningar till franska: "Fleurs de glace".  Musiken som ackompanjerar de två: Teymor Zarrés glasackord och Roland Keijsers flöjter bidrar till en upplevelse av stor skönhet.
    Jag överräcker en stor bukett rosor.
  

Paganinikontraktet

Keplers nya lockade mig. Jag hade läst "Hypnotisören" och var nyfiken på om "Paganinikontraktet"skulle ge mig en ny aha-upplevelse. Jag blev besviken som jag ofta blir när jag läser en uppföljare till en bästsäljande roman.
Visst är "Paganinikontraktet" flyhänt skriven, och visst hölls jag länge på sträckbänken innan jag fick veta vari kontraktet egentligen bestod. Det viktigaste spänningsmomentet kände jag dock igen från filmen "Sophies val".
     Men, och det är en invändning som jag hade också beträffande "Hypnotisören": en människa torde ha mycket svårt att överleva så livshotande fysiska och psykiska skador som dem hjältinnan tillfogas. Visserligen behöver inte allt i en roman vara trovärdigt,  i så fall vore det inte en roman, men just den här romanen har ett viktigt ärende och då vill man ju tro på storyn.
    Det som fascinerade mig i "Paganinikontraktet" var något helt annat, nämligen den lidelsefulla skildringen av vad en stor musikalisk begåvning kan ställa till med på gott och ont.
    För övrigt undrar jag vem av de båda författarna bakom pseudonymen Lars Kepler som förälskat sig i verbet "blicka".  

Om sjukhusmat

Att man bör vara frisk för att våga vistas på sjukhus är en gammal sanning.
I går hade jag ett ärende upp på Akis (Akademiska Sjukhuset) i Uppsala.
Efter att ha utsatt mig för nio läkarkandidaters övningar kände jag en våldsam hunger, sökte upp närmaste kafeteria, tänkte att en smörgås skulle sitta fint.
     Jag frågade efter en smörgås utan socker. Den buttra damen bakom glasdisken svarade att det fanns men med druvsocker. Jag bad att få se på den inplastade kalkonsmörgåsens innehållsdeklaraton. Ytterst motvilligt höll hon fram dem. Och vad fick jag se? Jo, den var dessutom sötad med honung! Kalkon med honung och druvsocker,  ofattbart!
     Kalkon som är så bra för diabetiker!  Och så gott i osötat tillstånd!
     Ett ris till er som ansvarar för maten i Akis kafeterior!
   (Jag promenerade vidare ner till Güntherska Hovkonditoriet, beställde kalkonsallad. En njutning.
    Så nu får Güntherska en välförtjänst ros.)  

Om kärleken till stora vattendrag

Jag har tidigare skrivit om min kärlek till skogen. Den bor i mina gener. Min mamma växte upp i Härjedalens fjällvärld, den magra skogen var hennes hem. Min pappa däremot var en havets son,
uppvuxen i Ångermanlands kusttrakter. Av honom ärvde jag kärleken till vågornas brus.
     Där jag nu bor finns inget hav i närheten, däremot en en sjö, Ekoln, en vik av Mälaren. Jag når den efter fem minuter med buss. Utan promenaderna längs Ekolns stränder vore jag bara en halv människa.
    För ett ögonblick känner jag mig frestad att stödja mig på en av mina favoritförfattare, Haruki Murakami.
I "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" berättar han om sitt behov av att springa längs Charlesfloden i Cambridge, Massachusetts. "Det stora vattendraget" fyller honom med lugn. Men varför skulle jag behöv stöd för min egen känsla? Jag minns en replik av min första kulturchef på Svenska Dagbladet, Leif Carlsson. När jag ville stödja mig på en auktoritet i en recension sa han på sitt stillsamma sätt: "Vad är det då för fel på Marianne Jeffmar?"
    Det är verkligen inget fel på Marianne Jeffmar. Hon får tycka och känna vad hon vill utan Murakamis godkännande.

Om bröders rivalitet

För någon vecka sedan framträdde psykiatern Sten Espmark i Kunskapskanalen under rubriken "En bok en författare". Han blev intervjuad om sin bok "I speglarnas sal. Psykiatriska skisser"(2010). Jag köpte den och fastnade i kapitlet "Egon", en självbiografisk skiss. Författaren skriver om sin familj, närmar sig snart  själva hjärtpunkten, förhållandet till  den två och ett halvt år äldre brodern Kjell, "poet och romanförfattare". Brodern var ofta sjuk, berättar Sten Espmark bland annat. Och: "Kanske blev jag läkare för att hålla min bror vid liv."
      Kapitlet är en fascinerande studie i två  bröders rivalitet och kamp om sin mors kärlek.
      År 1991 kom Kjell Espmarks roman "Föraktet". Jag läste den då och återvände till den nu, eftersom jag tyckte mig känna igen historien. Jagberättaren i "Föraktet" är dock inte författaren utan en kvinna, som ligger på sitt yttersta. Hon har två vuxna söner," pojkarna" , med egna vuxna barn. Men: "Jag får fortsätta att ta hand om dem. Så länge de inte är vuxna är de helt beroende av mej.", tänker hon.
     Jag är glad att jag har bara en son. Däremot har jag tre bröder, så jag begriper vad den gamla kvinnan talar om.
    
    

Älskade barn

Länge använde jag  Chanel no 5. Jag köpte den i Paris 1983.  I kväll såg jag en av fjolårets filmer på DVD:

Coco Chanel och Igor Stravinskij. Den handlar mycket om Chanel no 5, som modedesignern lät tillverka av essenser från åttio olika blommor.  Den djärva doften skulle göra älskaren Stravinskijs verk mer passionerade. 

När hans "Våroffer" framfördes på nytt var verket vildare men också subtilare än det varit vid premiären.

       Hade Coco Chanels parfym en liknande effekt på mitt skrivande? Jag tror det. Det blev vitalare. Jag vågade kasta mig ut på ett annat sätt än jag gjort i mina tre första kriminalromaner. Romanen "Älskade barn", som kom 1985, två år efter att jag för första gången satt en droppe Chanel no 5 bakom örat, blev en naken skildring av oälskade barn.
     Nu läser jag i ett mejl från SFS jurist Niklas Briselius att min tidigare förläggare, Brutus Östling på Symposion, som gav ut romanen på nytt 2002 , låtit bränna en stor del av upplagan. Utan att fråga mig, författaren. Jag är skakad.  

    

Om kärleken till skogen

Jag är lycklig som får bo i skogen Eller rättare sagt mellan två skogar, Lunsen söder om Uppsala och Sunnerstaåsen. När jag vandrar i skogen är jag fri. Jag följer årstidernas växlingar, talar med stenar och gamla ekar och andas in den välgörande doften av barrträd. I dag gick jag på Sunnerstaåsen, på den gamla ridvägen från 400-talet före Kristus. Jag passerade resterna av fornborgen, som användes fram till 800-talet som bevakningsplats och, troligen, tullstation. Jag gick vidare på "Getryggen", den brantaste delen av åsen, smal och spetsig som en getrygg, vek sedan av mot Ultuna men stannade i skogen, besökte min favoritsten, som föddes ur ett berg för miljarder år sedan och åkte ner med inlandsisen. På en skylt läste jag om "Sagostenen", och Harry Martinssons dikt: "I denna skogens kammare står urtidsblocket som ett stadigt skänkskåp".
     I skogen kommer tankar och känslor till mig. Det är nog mest i skogen jag författar.

Om kärleken till språket

En bok jag älskar är Maurice GREVISSES "Le francais correct" (Den korrekta franskan). Jag brukar trösta mig med den, när jag ramlar över otympligheter och rena felaktigheter i vårt svenska språk. Det borde finnas en svensk GREVISSE, tänker jag då. Och: vad gör Svenska Akademien åt saken?  Hur länge ska den acceptera att "vart" används istället för "var" och "själv" istället för "ensam"? "Han stod själv i mörkret", läste jag nyss. Han, en fullvuxen karl, hade alltså äntligen lärt sig stå själv!
    I Frankrike finns motkrafter och inte bara "Le francais correct". Också en enkel portvakt som madame Michel i "Igelkottens elegans" av Muriel Barbery spjärnar mot. Hon blir "smått galen", när hon läser meningar som "Katten, sover" och "Skulle ni, vilja kvittera ut."Också kommatecken bör bemötas med respekt, tycker hon. Ty: "Språket och syntaxen är människans adelsmärke".

Om kärleken till Händel och Bach

Varje söndag ringer min inre väckarklocka kl 8.30. Den vill påminna mig om att tiden närmar sig. Om en halvtimme börjar det enda radioprogram jag bryr mig om att lyssna på: "Alltid på en söndag", skön musik från dåtiden, som programledaren Vassilis Bolonassos formulerar det vecka efter vecka. Jag brygger en kopp kaffe, brer en smörgås och kryper ihop i soffan, lyssnar. Nu väntar två timmar fyllda av kärlek till den klassiska musiken. Ibland somnar jag med Händel eller Bach i öronen, låter mig lyftas på de vingar som Bolonassos lovat mig, drömmer, vaknar med utvilad hjärna, redo för ännu en arbetsvecka.

Om kärleken till en klänning

I Uppsala vid Fyristorg ligger en Boutique med namnet Kom In. Idag promenerade jag förbi och kände en obetvinglig lust att Gå In. Det var som att träda in i en magisk värld. Överallt de underbaraste klänningar.  Längst inne, i en mörk vrå, hängde en lång,  vackert mönstrad klänning i det tunnaste siden. Den ropade till mig: "Kom och ta mig! Befria mig ur mitt fängelse! Älska mig!"

    Det var en horas lockrop. Ja, en förförisk hora var hon. Och priset var en lyxhoras.  Jag smekte det lätta sidenet och... 

    Nej, det berättar jag inte.
   Däremot tänker jag berätta varför jag förälskade mig i just denna klänning. När jag kom hem slog det mig att klänningens mönster verkat bekant. Var det inte...? Jo. Jag gick till bokhyllan, där jag placerat mina fotoalbum. I det album, som var märkt "Clos Normand" 1991-1992 fanns ett foto från mitt arbetsrum på
Rue Jean-Baptiste Labarre i Brysselkommunen Uccle. Gardinerna hade samma färger och nästan samma mönster som den underbara sidenklänningen!    

Ros till "Krig och läckerheter"

Ett vykort damp ner i brevlådan. En läsare, som jag träffade på Uppmässan på Drabanten i Uppsala 18 september, har läst min bok om belgiska författare, "Krig och läckerheter" från 1992. Carl Seger, som läsaren heter, gillade boken. Det finns fortfarande mycket att skriva om det litterära livet i Belgien, men jag måste försöka fokusera bättre på det som är verkligt viktigt för mig. Jag har ju bara 25 arbetsår kvar, innan jag fyller 100!

Om lögnens makt och vanmakt

Efter att ha sett den fruktansvärda halvdokumentära filmen "Our fathers" från 2008 på DVD gick jag till bokhyllan och letade fram Susan M. Tiberghiens "Ett år i jungiansk analys", en översättning till svenska av det amerikanska originalet "Looking for Gold"(1997). Den svenska översättningen kom på Svenska Förlaget 2000, bara några månader efter att jag hade träffat Susan på Le Château de Lavigny vid Genèvesjön i Schweiz, där jag bott tre veckor som stipendiat. (Slottet skulle senare få stå modell för Le Cahâteau de Monserrat i min kriminalroman "Det största brottet". Där samlas också en grupp författare från olika länder.)
     Anledningen till att jag nu plockade fram Susans bok var att jag ville verifiera det jag tyckte mig minnas: att hon i boken inte med ett ord berört det brott, som hennes egen dotter utsatts för av en katolsk präst, samma brott som blir så väl genomlyst i "Our fathers", nämligen en prästs övergrepp på barn.

    Jag mindes rätt. Susan skriver om vilka krav hennes växande familj ställt på henne, vilket hindrat henne från att bli författare. "Jag försjönk i familjen", skriver hon. Och: ...jag hade verkligen skött om de små liven". När så det sjätte barnet anländer, adopterat från Vietnam, tar hon och hennes man emot pojken som sin egen. Men pojken obstruerar: "Han faller omkull igen, dunkar huvudet hårt mot golvet, och igen." Den anteckningen strök hon till att börja med ur sin bok. "Genom att kamouflera sanningen, genom att dölja hans förtvivlan tog det mig längre tid att förstå den, att komma till tals med den", kommenterar hon. 

     I Schweiz fick jag också träffa den av Susans döttrar  som blivit sexuellt utnyttjad av sin konfirmationslärare.  Susan berättade att katolska kyrkan hade tagit upp brottet internt och att dotterns advokat i målet också tillhör katolska kyrkan. Processen pågick fortfarande efter flera år.  

     Och jag undrar: skrev Susan om adoptivpojken för att hon inte mäktade ta sig an det allra svåraste? 

     En recensent,  Anna Pia Åhslund i Hallandsposten, anade att boken dolde något som inte låtit sig skrivas. Hon använder uttryck som "ymnig retorik" och "en lite för tjock snårskog, som leder bort från analysens egentliga mål".

Ros till en kämpe

Den kämpe jag tänker på just nu är min yngsta dotter. Hon har från ett verkligt underläge slagit sig fram till en topposition inom den svårflörtade amerikanska datorindustrin. Om detta och mycket annat talade vi i telefon i går kväll. När jag sedan inte kunde somna under natten på grund av en ännu icke behandlad astma
(det pep och det tjöt och det bullrade i luftrören) tänkte jag på henne. Det lugnade mig och jag kunde till slut överrösta oväsendet och få några timmars sömn.

En barnlös kvinna

En barnlös kvinna finner ofta ett substitut. Agneta Klingspor, vars "Stängt pga hälsosjäl" jag just avslutat, beskriver sin bröstcancer som vore den ett barn. Hon visar den en ömhet som vi mödrar känner igen.
Vi känner också igen upproret och vreden.
    När jag själv fick bröstcancer reagerade jag annorlunda, men så hade jag heller inget  behov av ytterligare ett barn. Jag bad min älskade smeka bröstet. Och cancern försvann!
    
PS  Jag borde väl också nämna att jag började äta melatonin, som då bara gick att få från USA. Den som rekommenderade melatonin mot cancer var min älskades rival!

Asbjörn Olsen och Bai Bang

När Asbjörn Olsen hade publicerat sin dokumentär "Bai Bang. Vietnamesernas Big Bang" 2008 skänkte han mig ett exemplar med dedikationen "Till Marianne från Vännerna Asbjörn och Margaretha". Den dedikationen hindrade mig från att recensera boken. Som jag förklarade för Asbjörn: "Man recenserar inte sina vänner."
     I går hade jag glädjen att få äta middag med Asbjörn i en av Uppsalas bättre restauranger,  brf Skogsblommans matsal i Sävja. Vi kom att prata om hans bok och om bakgrunden till den. Han var själv under lång tid engagerad i uppbyggnaden av ett pappersbruk i Vietnam, ett projekt som mötte motstånd hos framstående politiker, bland andra Olof Palme. Asbjörns slutsats är att "vi i västvärlden ofta har ganska svårt att sätta oss in i den österländska tankegången. Vi accepterar inte den helt annorlunda logiken. När vi inte förstår, anser vi nog att felet ligger hos dem." (Citat ur "Bai Bang", s. 139).
    En ros till Asbjörn Olsen som tack för en tankeväckande bok.

Världens Barn

Massor med rosor till Världens Barn och till alla de som hjälper dem. En särskilt stor och vacker ros till min dotter (min äldsta) som slåss för sina egna barn. De blev kidnappade av sin far 2002 och lever fortfarande i Brasilien.

Allt är en metafor

 Det var visst  Goethe som påstod att allt är en metafor. Där kom han på något! Om han var den förste vet jag inte men absolut inte den siste. Susan Sontag kallade en av sina böcker "Sjukdom som metafor" (sv övers 1981) Hon skrev den utifrån sin egen erfarenhet av cancer och cancer är också vid sidan om tbc den sjukdom som boken kretsar kring. Haruki Murakami (ständigt denne Murakami, men han har blivit oumbärligt för mig) låter bibliotekarien Oshima försäkra pojken Kafka Tamura att världen är en metafor.
"Allt utom det här biblioteket", tillägger han. Kafka Tamura själv betraktar den tekopp som hans älskade fröken Saeki lämnat kvar, sedan hon själv försvunnit. "Koppen ser ut som en metafor", tänker han. "En metafor av minnen som snart kommer att gå förlorad."
    I somras kom den kanadensiska Catherine Mavrikakis roman "Le ciel de Bay City" i svensk översättning: "Himlen i Bay City". Den handlar om att överleva efter Auschwitz. Jag läste den och upptäckte vilken fantastisk metafor för himmel och helvete den är. Källarscenerna är det bästa jag någonsin läst om helvetet på jorden. Men där håller berättarjagets dotter Heaven till. Det är hennes kungarike.
     Jag missade att önska mig "Himlen i Bay City" för recension från Svenska Dagbladet men vände mig till Upsala Nya Tidning, där jag också skriver ibland, med erbjudande om att skriva. Det fick jag inte - och ingen annan heller!
     Mitt fall i rulltrappan i förra veckan är en självklar metafor, vilket jag antytt i ett tidigare inlägg, "Det omedvetna kontra det undermedvetna".
  

Franz Kafka

Här pågår en Kafkainvasion.  Jag läser  "Collected Stories" av Lydia Davies och fastnar i  novellen "Kafka Cooks Dinner", en absurd berättelse om författarens ångest inför den självpåtagna uppgiften att laga middag till sin kära Milena. När middagen är avklarad känner han sig som Robinson Cruse men en Robinson utan ö, utan Fredag, utan getter, utan skepp som kommer att ta honom med sig. Han tycker sig se en läkare med karbolluktande fingrar. Läkaren tar hans huvud mellan sina knän och proppar kött  i hans mun och ner i halsen, tills han kvävs.

     Lydia Davies är en paradoxernas mästare. Att rekommendera efter ett fall i Åhléns rulltrappa. Att komplettera med Haruki Murakamis "Kafka på stranden", en titel som visar sig syfta på en tavla med många innebörder. Mitt fotografi av en varuvagn utanför saluhallen i turkiska Alanya hör också hit.  På sidan står textat KAFKAS SOGUTMA. Sogutma betyder kylvagn.
     Och just nu visas en utställning på Judiska museet om Kafka och Bruno Schulz.

     Vad är det som är så speciellt med Kafka? Det har jag undrat ända sedan jag läste honom som barn. "Franz Kafka förstod mig. Han är den människa som står mig allra närmast." skulle  jag så småningom skriva  i den halvt självbiografiska "En kista av glas". 

Det omedvetna kontra det undermedvetna

Konvalescent som jag är efter en ryggskada, orsakad av ett fall i en rulltrappa häromdagen, söker jag efter ännu olästa böcker i mina bokhyllor. Och hittar den undanstoppade "Den sköna lögnen", utgiven av min tidigare lärare i litteraturhistoria vid Stockholms Högskola, Inge Jonsson. Han gav ut den i serien "Forskningens frontlinjer" 1986. Jag råkar slå upp sidan 105 och läser om "språkets tecken i det undermedvetna". Jag hajar till,  bläddrar bakåt och hittar på sidan 103 en hänvisning till Freud och det undermedvetna.
    Jag plockar fram "Det omedvetna i nya perspektiv" från 2009 av en annan tidigare lärare, men nu i psykologi och i Lund, Alf Nilsson.  Jo, jag minns rätt. Nilsson betonar att Freud höll sig till den deskriptiva termen "det omedvetna" från allra första början i sitt författarskap. Jag går till Freuds egen "Drömtydning" och han bekräftar: "Också från distinktionen mellan över- och undermedvetande/... /måste vi ta avstånd".
    Men den gamla termen, ett arv från romantiken enligt Nilsson, är fortfarande seglivad. Jag hittar den i Muriel Barberys "Igelkottens elegans" ( sv övers 2009) och i Haruki Murakamis "Kafka på stranden" (sv övers 2009)  Barbery låter sin intellektuella portvakt fundera så här: "Enligt psykoanalytikerna beror en ofrivillig handling på att vi styrs i hemlighet av det undermedvetnas försåtliga impulser."
 (s. 139)
     Murakami låter bibliotekarien Oshima filosofera över "det undermedvetnas djupa tunnel" och fortsätta: "Innan Freud och Jung kastade ljus över vårt undermedvetna..." (s. 254)
     Den "ofrivilliga handling" som ledde till mitt fall i Uppsalavaruhuset Åhléns (tidigare Tempovaruhuset) rulltrappa styrdes kanske av en försåtlig impuls från mitt omedvetna, som ville mana mig att gå ner i tempo, läsa mer och tänka mer.  

Om Gabriela Melinescu och René Coeckelberghs

Gabriela Melinescu har kommit ut med en ny bok, "Mamma som Gud", läser jag. Hon är en av de författare som inte "fick" vara med i min "Till Marianne från A till Ö", trots att hon dedicerat tre böcker till mig. Dedikationerna svämmade över av kärlek och välsignelse. Det störde mig, jag tyckte inte att man skulle handskas så lättvindigt med sådana ord. Kärlek är något unikt och vår vänskap hade inte varit kärlek.
    En av böckerna, "Fågelmannen" från 1991, var skriven "till minnet av min käraste René". René var Gabrielas make René Coeckelberghs, död i sviterna av att ha firat Frankrikes nationaldag två år tidigare.
Han var bokförläggare, gav bland annat ut rumänsk litteratur i svensk översättning, skulle också ha gett ut min "Hoppa opp i himlen". Han var en kraftfull förläggare med intuition.  Det var han som hittade den fyndiga titeln åt mig.  (Romanen kom ut på Eva Bonniers förlag 1990)
    Ett starkt minne av belgaren René Coeckelberghs med ett i Bryssel vanligt efternamn: han följde mig till tunnelbanan på Sveavägen i Stockholm efter middagen hemma hos honom och Gabriela. När vi skildes åt sa han:
  - Du är min sol.
  - Du är min måne, svarade jag.
    En månad senare var han död.
    Det var René Coeckelberghs som såg till att Gabriela kom till Sverige 1975. Sedan gifte han sig med henne efter att ha skilt sig från sin första fru. Hans del i Gabrielas framgångar får inte glömmas bort.
Han blev hennes första förläggare, gav ut tio böcker av henne på Coeckelberghs förlag. Den första var "Kyskhetslöftet", som kom redan 1975, den tionde "Gatans drottning", 1988.
   Var är han nu?

Mario Vargas Llosas Nobelpris

 Mario Vargas Llosa får en välförtjänst ros. När jag träffade honom på Bokens Dag 1989 var han vänlig nog att ge mig "Den sanna berättelsen om kamrat Mayta", som han också signerade. En underbar berättelse! Den skulle ha kommit med i min "Till Marianne från A till Ö" om jag inte hade gallrat så hårt.
Nu ångrar jag det.

Kalender 2011

I dag kom KALENDER 2011 från Författares Bokmaskin med bland annat Björn Ullhagens omslagsbild till årets roman "En kista av glas". Den pryder kalendersidan för januari.
Bra jobbat, Författares Bokmaskin!

Intelligent eller kreativ? Synpunkter på kognitiv aktivitet

Dejavubok 2010, ursprungligen publicerad 1978 som komplement till min doktorsavhandling om förhållandet mellan intelligens och kreativitet. Omslagsbilden är ett foto av författaren M J. Det är en vy från hamnen i Alanya, Turkiet.

Vargens mjuka tassar

Nyutgivning 2009 av en roman, första gången publicerad 1994, då den blev mycket omskriven och läst av många.  Den handlar om barns utsatthet i familjen. Den nya utgåvan är försedd med ett efterord, där jag kommenterar de starka reaktioner romanen väckte vid den första publiceringen. Omslagsbilden visar den tavla som jag refererar till i boken. Den hängde över skrivbordet i min pappas herrum under min barndom.

En vass obändig längtan

En roman om kärlek, baserad på det jag vet eller tror mig veta, om mina föräldrars möte och äktenskap.

Miljön är norrländsk, tiden från 1920-talet och framåt. Omslagsbilden är gjord av Thage Nordholm med ursprung i Nordingrå, den socken i Ångermanland, där min pappa växte upp.

Om intelligens

Jag hajade till, när jag läste senaste numret av Modern Psykologi. På s. 7 hittade jag rubriken "Där rök IQ:n". Så bra, tänkte jag först, äntligen börjar det sippra in i folks medvetande att IQ är ett trubbigt instrument, som säger mycket lite om en viss persons intelligens. Men så var det inte alls! "Sveriges vaknaste tidning", som Modern Psykologi kallar sig, likställer fortfarande IQ med intelligens apropå en
diskussion om rökning, som jag tyvärr missat.  Jag tycker att Sveriges vaknaste tidning borde känna till min doktorsavhandling, som publicerades redan 1979. Den handlade om förhållandet mellan intelligens och kreativitet och  mötte stort gensvar, också internationellt. Avhandlingen kompletterades med den populärvetenskapliga "Intelligent eller kreativ?", publicerad 1978. Där visar jag på bristerna i IQ- mätningarna och föreslår en egen modell för mätning av intelligensen i samspel med kreativiteten.

"Intelligent eller kreativ? kom i ny upplaga på dejavu 2010.

Ett stort RIS till Modern Psykologi!

Ros till Sara Török (Sarasalt)

Du har varit ovärderlig för mig. Inte bara för att du hjälpt mig lägga upp denna blogg utan också för att du rett ut många av de knutar som jag som ovan datoranvändare fastnat i. Lycka till med ditt företag!

Utförligare beskrivning av rosen till M W

Mats Wärmé, vars ros jag publicerade i går, har varit så vänlig att meddela mig att jag får skriva ut hela hans namn. Han står för sin åsikt!

Till Marianne från A till Ö. En resa genom liv och böcker

En memoar som utgår från 75 böcker, dedicerade till författaren av lika många författarkolleger. Boken publicerades 2007. Omslag: Bo Westberg-Gren, en tidigare klasskamrat på latinlinjen vid Örnsköldsviks Högre Allmänna Läroverk. 

Ros från läsaren M W

M W skriver, till min stora glädje, om "En kista av glas": "Det är en av de mest gripande berättelser jag någonsin läst. Det är STOR LITTERATUR. Berättelsen kommer att ljuda länge inom mig."

Och dagen därpå: "Jag tycker... att du skrivit en av de förnämsta böcker jag läst!!...Det var som att framkalla en film, den blir tydligare för varje sida tills jag kommer till det metaforiska mordet. Då förstår jag vad du vill säga. Det var en underbar känsla. Du beskriver naturen; sjöarna, älven, blommorna så fantastiskt fint och känsligt. Och Emmas rop på hjälp ekar i mej. Hjärtskärande. Jag läste berättelsen beledsagad av skratt och tårar."

En kista av glas

En fri översättning av min franska kortroman "A l´ombre du sapin". Den svenska versionen publicerades i juni 2010.
     Omslagsbilden är gjord av fotografen Björn Ullhagen och är hämtad ur hans och poeten Anna Franklins vackra bok "Isblommor"(2008).

Understreckare: Autism som grund för skapande

Flera författare har av eftervärlden betraktats utifrån föreställningen att de lidit av någon form av autism. En av dem är Franz Kafka, en annan Paul Léautaud -vars dagbok på 6000 sidor är något av en sjukdomsjournal.

Se min artikel i Svenska Dagbladet:

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/autism-som-grund-for-skapande_5142719.svd