The Prestige

En film - och en fabel - om konsten att luras. Temat: människor vill bli lurade, därför är trolleritricks så attraktiva. Men en av filmens trollkarlar går längre än så i sin analys: hans belöning var att se hur åskådarnas ansikten förändrades, när hemligheten med trolleritricket avslöjades. De var inte längre bundna av den triviala verkligheten. Detta är ju också de stora romanernas hemlighet.
    Mest sevärd av skådespelarna: Michael Caine.

Mer om censur

I mitt inlägg den 7 december nämnde jag nobelpristagaren Mo Yans uttalande om censur: den finns i alla länder och på olika nivåer. Nu läser jag äntligen Lena Rydholms recension av Mo Yans "Ximen Nao och hans sju liv" i UNT 9 december. Hon kommenterar här författarens  skickliga strategi för att undgå den kinesiska censuren: "Hans position som vice-ordförande i det kinesiska författarförbundet och medlem av kommunistpartiet ger visst skydd..." Lena Rydholm fortsätter: "Man ska inte... underskatta möjligheten att påverka genom att på ett slugt sätt kritisera systemet inifrån...Mo Yan slingrar sig in och ut ur politiska skeenden med skicklig berättarteknik och humor...".
    Här har jag möjligen något att lära. I min senaste roman, "Älska mig - ändå!", borde jag kanske ha bäddat in mina upplevelser i humor. Jag borde kanske ha låtit en åsna föra ordet, som i Mo Yans "Ximen Nao och hans sju liv". Min åsna skulle då ha kritiserat författaren Marianne Jeffmar för hennes tendens att förvanska sanningen. "Det mesta är strunt med mycket låg trovärdighet", skulle min åsna liksom Mo Yans kunnat utropa.
    Jag använde just ordet "möjligen". I själva verket har jag i en tidigare roman, "Professorn och hans offer", använt Mo Yans metod. Det gällde då mina erfarenheter av censur och korruption vid universiteten. Men, måste jag invända, det är betydligt svårare att driva med känslomässigt utnyttjande.

Om placeboeffekten och subliminal perception

Läser i tidskriften "Forskning & Framsteg", nr 10/2012, att placeboeffekten kan fungera även om vi inte hinner bli medvetna om de utlösande signalerna, till exempel av bilder som vi inte hinner uppfatta.
Ett intressant exempel på subliminal perception.
   Ett annat exempel är att en alkoholist kan hälla upp en drink åt sig utan att vara medveten om att han gör det. Det räcker med att glaset och flaskan finns inom räckhåll. Det kan röra sig om en 33 millisekunders exposition, alltså under medvetandets tröskel.
   Om detta rapporterade den amerikanska tidskriften Newsweek redan i sitt marsnummer 2008. Den del av hjärnan som påverkas hos alkoholister är den primitiva mellanhjärnan.

Komplettering av inlägget om Koestlers "The Act of creation"

"The Act of Creation", publicerad 1964, inleddes med ett förord av den internationellt lovprisade brittiske professorn i psykologi, Sir Cyril Burt. Han ger Koestlers bok högt betyg men ifrågasätter vissa detaljer. Sammanfattningsvis menar han att det behövs ytterligare forskning, om Burts resultat ska visa sig hålla för granskning.
   Själv publicerade han sina forskningsresultat om enäggstvillingars intelligens på 1940- och 1950-talen. Men det dröjde inte länge efter hans död 1971, förrän anklagelserna om forskningsfusk började strömma in. I sin bok "Cyril Burt. Psychologist" presenterar  en annan brittisk psykologiprofessor, L.S Hearnshaw, en bok om det som kom att kallas "The Burt Affair"(1979).
   Boken är mycket läsvärd. Den diskuterar forskningsetik så att frågeställningarna blir levande och angelägna.
   Hade Koestler sina aningar om Cyril Burts dubbelspel? Var det det som var anledningen till att han i sin nästa bok "The Ghost in the Machine", som kom 1967, nästan helt förbigår Burt? Enda referensen till honom gäller en artikel i British Journal of Psychology 1962.
   Jag kom att tänka på Cyril Burt, när jag läste om nobelpristagaren Mo Yans uttalande efter ankomsten till Arlanda häromdagen. Han sa bland annat att censur existerar i alla länder, på olika nivåer och i olika utsträckning. Censurerade Burt sig själv? Och censurerade Koestler Burt?

Om teaterns magi

Under arbetet med min 27:e bok läser jag den presentation av min teaterpjäs "Odjuret", som jag gjorde i Göteborgs Dans- och Teaterfestivals programblad 1996 inför readingen i augusti samma år.  Detta med anledning av att pjäsen kommer att ingå i den nya boken, som får titeln "Fem pjäser om sex".
   Så här skrev jag under rubriken "Drabbad av magi":

"Nog trodde jag att jag visste vad magi är. Jag hade ändå skrivit en rad romaner, sett mycket teater, till och med fått pris för en monolog.
    Så kom jag då till Göteborg. Satt med under repetitionsarbetet med "Odjuret", lyssnade och såg. Drabbades. Av mina egna ords valörer, av alla dessa skiftningar, av pausernas enorma kraft, av underströmmarna i min text.
    Men framför allt av själva teaterns magiska förmåga, av regissörens och skådespelarnas skicklighet att leta sig fram till textens dolda källor.
    Ett litet exempel. När "Odjurets" adoptivmor öppnar julklappen från sin son får vi i min ursprungstext inte veta vad paketet innehåller. Under repetitionerna blev det fullständigt tydligt. Näsdukar förstås! Eftersom hon gråter!
    En sådan återkoppling kan varken pappersark eller skrivmaskin ge. Pappersarket accepterar /PAUS/ men låter mig inte höra det märkvärdiga brus som uppstår, när just denna PAUS inträffar på scen. Skrivmaskinen knattrar lydigt ner /MED HOTFULL ÅTBÖRD/ men visar mig inte hur hotfull den blir när den utförs som smekning.
    Jag tror att denna konfrontation med teaterns verklighet är livsnödvändig för en dramatiker. Att så få har den möjligheten är kanske en av förklaringarna till att det skrivs och spelas så mycket dålig dramatik."

   Den 7 november i år gjorde Teater Blanca i Uppsala en reading av en annan av mina pjäser, den nyskrivna "En dag på äldreboendet Såskoppen". (Den kommer också att ingå i "Fem pjäser om sex").
Jag hade hoppats att få vara med under repetitionerna, men när jag ringde upp teaterchefen fick jag veta att de redan hade ägt rum. Snopet!
   Så kom då "premiären". Ett fiasko. "Skådespelarna" hittade inte i texten, läste fel, hade glömt att använda sig av den målande bild jag skickat in för att illustrera skeendet i pjäsen. Det var verkligen ett exempel på "dålig dramatik".
   En ros i efterhand till de skickliga Göteborgsskådespelarna  Mats Blomgren, Ann Lundgren, Dan Sjögren med flera. Och ett ris till de medverkande i Uppsala, som visade sig vara allt annat än skådespelare.

Maylis de Kerangal: Drömmen om en bro

Under min bloggfria period publicerade UNT min recension av  en fransk roman om ett brobygge (24 oktober 2012).
Boktiteln fick mig att minnas en tidig recension för Svenska Dagbladet, publicerad 10 maj 1982.
Under en bild på Golden Gate-bron i San Francisco hade följande citat ur recensionen klistrats:
"Jag drömde att jag var i San Francisco och San Francisco låg i Danmark. Över Golden Gate-bron kom två människor på tandemcykel..." Den recenserade boken var Tony och Robbie Fannings "Tid - hur får man det?".
Om den boken  hade jag prövat på att skriva en humoristisk recension.
 Ingmar Björkstén var min högt uppskattade och inspirerande kulturchef på 1980-talet.  Han var en mångsidig man med förmåga att uppskatta humor.

Dålig stil, Svenska Dagbladet!

Jag väntar fortfarande på ett klargörande samtal från Svenska Dagbladets kulturchef Martin Jönsson.
Det brev, som jag nämnde i mitt  inlägg den 24 november, innehöll nämligen passusen: "Om du har frågor är Du välkommen att kontakta oss." Efter en resa gjorde jag ett försök, talade in ett meddelande på Martin Jönssons telefonsvarare att jag ville ha svar på två frågor: 1. Varför har just jag utvalts att ingå i den grupp som fått avsked på grått papper? 2. Vilka andra skribenter ingår i den gruppen?
   Som märks av det korta citatet ur avskedsbrevet kännetecknas Jönsson-Kalmtegs  språk inte av den elegans, som jag är van vid från min kommunikation med franskspråkiga medier. De båda kan inte bestämma sig för om jag är "du" eller "Du"! Ett annat exempel: De skriver att om jag har intresse av annan medverkan än på kultursidan är det "en diskussion Du får föra med respektive redaktör". Jaså, det får jag, tänkte jag. Tack för det!
   Ett stort ris till Svenska Dagbladets kulturansvariga, som tyvärr verkar ha bestämt sig för att klumpighet och en nedlåtande attityd ska vara deras signum.

Arthur Koestler om skapande och psykoanalys

Under andra världskriget gav den ungerskfödde  Arthur Koestler ut "Arrival and Departure", en roman om den unge Peter Slavek som slits mellan olika lojaliteter i ett diktaturens Europa. Nu har jag äntligen läst den - och förundrats.
Långt innan Koestler gav ut sin "The Act of Creation " 1964, som skulle inspirera mig till de tankar om kreativitetens väsen, som så småningom skulle resultera i en doktorsavhandling,  gjorde han här ett lysande försök att integrera psykoanalys och politisk satir. Ett gott exempel på "bisociation", hans egen term.
Koestler är i dag så gott som bortglömd. Ändå borde hans skildring av  Peters irrfärder, som bland annat förde honom till landet Neutralia, vara en given läsning för alla, som intresserar sig för maktens
mekanismer.

Mikael Niemi: Fallvatten

Jag har just  läst  Mikael Niemis starka roman "Fallvatten" (ordet en omkastning av komponenterna i Vattenfall). Jag har berörts in i märgen av de öden som skildras: mötena mellan den unge guden Laban och Lena, som förgäves försöker blåsa liv i honom i en scen, som skälver av lust, Sofias kamp med tiden och vattenmassorna i ett desperat försök att  rädda den
anorexisjuka dottern Evelina, det märkliga förhållandet mellan alkoholisten Einar och helikopterföraren Vincents otrogna hustru Henny. Och så älven, den rasande Luleälven. Mikael Niemi har verkligen lyckats med konststycket att med älven som bakgrund och metafor för de destruktiva krafter som alltid ligger på lur skildra människans utsatthet. Han har skrivit en biblisk berättelse, inspirerad av första Moseboks profetiska "...allt som finnes på jorden skall förgås".
Så går jag in på nätet för att jämföra min s k läsupplevelse med Johanna Mos i hennes recension i Svenska Dagbladet 2012-08-30.  Jag upptäcker att hon inte förmått ta till sig det som är romanens kärna: den blödande människan i en värld utan nåd. Hon tycker att det är svårt att komma nära "karaktärerna", som är för många,  och  att det ibland är "som om romanen inte har bestämt sig för om det är stämning eller spänning den vill skapa."
Det känns trist att behöva påpeka det, men det är väl författaren som velat skapa, inte romanen.
En schablon, som man allt oftare stöter på i recensioner numera.

Nytt möte med Iréne Lindh

Mitt första möte med Dramatenskådespelaren Iréne Lindh ägde rum 1995. Då framförde hon min monolog "En dörr ett rop" på Stockholms monologfestival, ett lyckat framförande, som gav mig ett
förstapris i monologtävlingen det året. Nu har vi mötts igen, men den här gången bara per brev. Jag har just skickat henne ett nytt pjäsmanus, "Äppleträdgården", som hon lovat läsa och eventuellt ta sig an.
(Pjäsen bygger på Tjechovs "Körsbärsträdgården"). Jag hoppas att hon tror på den och vill göra något av den. Hon är en fin skådespelerska. Jag minns hennes tolkning av min monolog som inkännande och
stark.  

Tillbaka igen

Exakt två månader har gått sedan jag gjorde mitt senaste blogginlägg. Jag trodde att det skulle bli mitt sista. Men nu inser jag att jag måste fortsätta. Det finns fortfarande mycket att observera och kommentera. Mitt blogginlägg 24 september  handlade kusligt nog om krisen i
tidningsbranschen. I dag är den mer aktuell än någonsin,  både globalt och för mig personligen.  Häromdagen fick jag ett brev från Svenska Dagbladets kulturredaktion, där jag medverkat med artiklar, främst recensioner, i ca 30 år (sedan 1979 med ett kortare avbrott för medverkan i DN). Kulturchef Martin Jönsson och litteraturredaktör Lina Kalmteg meddelade mig att de "tyvärr" inte räknar med mig som kritiker längre. Ett liknande brev lär minst ett tiotal andra recensenter ha fått enligt en artikel i Expressen 13 november. En av dem, Magnus Eriksson, som också skrivit länge (sedan 1988) och kunnigt för Svenska Dagbladet, intervjuas av Karin Olsson om sin "nära Jönsson"-upplevelse. Han tycker, liksom jag, att han hade varit förtjänt av ett telefonsamtal och en motivering.  Karin Olsson kommenterar: "Svenskans särart med ovanligt många fackkunniga skribenter med akademisk bakgrund tycks försvinna...Det som ... står klart är att tröskeln för hur frilansande kulturmedarbetare kan behandlas har sänkts. Passar det inte får de sitt straff."

Om introverta och autister

I dag, den 24 september 2012, är det exakt två år sedan jag gjorde mitt första blogginlägg. Det handlade om "Autism som grund för skapande", en understreckare jag skrivit för Svenska Dagbladet. Nu, två år senare, har jag just läst en nyutkommen bok, som fått mig att ifrågasätta en del av det jag under de här åren skrivit och tänkt om autism. Den heter "Quiet. The Power of Introverts in a World That Can´t Stop Talking" och är skriven av amerikanskan Susan Cain. Boken är ett försvar för världens introverta. Hon listar ett antal skapande människor och deras verk som exempel på vad de åstadkommit.Ett kapitel heter ""When Collaboration kills Creativity. The Rise of the New Groupthink and the Power of Working Alone". Här kom jag förstås att tänka på hur dagens tidningsredaktioner är utformade: som s k kontorslandskap. Och den hädiska tanken slog mig: tänk om det "grupptänkande" som Cains bok handlar om är en av förklaringarna till krisen i tidningsbranschen? Vilken är nu kopplingen till autism? Den görs inte i "Quiet", men jag ser att den är tydlig. En professor, som nämns i boken, klarar inte "small talk" en längre stund utan att bli utslagen. Han måste gömma sig, vila sig, inför nästa föreläsning, till exempel på toaletten. Han måste ha tillgång till "restorative niches". Får han inte det, blir han psykiskt och fysiskt sjuk. Det är just så en person, som befinner sig inom autismspektrum, reagerar. Detta blir mitt sista inlägg på bloggen på ett tag. Så småningom ska jag göra ett urval av mina ca 425 blogginlägg och förhoppningsvis presentera dem i bokform. PS. "Quiet" rekommenderas till alla, som är intresserade av hur människan fungerar, till extroverta (ja, Cain använder den stavningen!) såväl till introverta.

Johanna Ekström möter Tomas Lappalainen

"När man håller sig i solen" heter Johanna Ekströms senaste bok. Den handlar inte bara om föräldrarna, Margareta Ekström och Per Wästberg, som media skrikit ut, utan också om hennes förälskelse i Tomas Lappalainen, som skulle resultera i äktenskap och en liten dotter. Jag var (nästan) där, när de träffades i Neapel 2005. Vi var båda gäster på Munthes San Michele, samtalade en del. Bland annat berättade Johanna att hon fick sova på pappans luftmadrass, när hon var i Stockholm. Underligt, tänkte jag, men i hennes roman finns förklaringen. Pappan hade just flyttat ihop med sin nya unga kvinna. De bodde i hans "arbetslya". Där fanns nog inte plats för gästrum eller ens gästsäng. Hur som helst, en dag hade Johanna bråttom. Hon skulle över till Neapel och träffa Tomas Lappalainen. I romanen skriver hon: "Jag gick tillbaka in i den lilla lägenheten, till min stora kärlek, som jag ändå inte helt vågade älska och bli älskad av..." (s. 281) Det som berör mig mest i "När man håller sig i solen" är att Johanna vågat lämna ut sin osäkerhet. Inte bara på kärlekens områden utan också på arbetets. "Alla författare är osäkra" sa en gång min förläggare in spe, René Coeckelberghs. "Men de flesta håller inne med sin osäkerhet." Johanna gjorde det inte. Hon berättade att hon höll på att skriva en teaterpjäs: "Om jag inte lyckas med den kommer jag mig att kasta mig utför en klippa."

Bo Setterlind i Minnenas television

Det blev en överraskning. När jag för en stund sedan slog på TV-n var Bo Setterlind där, i en repris från 1979 i SVT 24:s programserie "Minnenas television". Det var 12 år före hans död. Han dog ett halvt år, efter att jag hade träffat honom på Bonniers Manilla, vilket jag nämnde i min memoarbok "Till Marianne från A till Ö" (2007) Vi fortsatte vårt samtal på lokal efter Manillamötet. Han berättade då om sin anknytning till Lappland, om de samiska rötter han delade med mig, hur han hade lärt sig tolka samiska runor. Också i TV-programmet berörde han Sameland. Den bok han skickade mig efter mötet, Ros bland törnen tuktad, hör till mina mest älskade bokskatter. Där finns bland annat dikter om Lappland, till exempel den vemodiga "Lappland är min mor". Men den dikt, som han i sin dedikation ville att jag skulle läsa, var "Vatten": I en öken har jag undrat: Vilket är viktigast, rosor eller vatten? Vatten, tror jag, fast jag älskar rosor.

Lena Einhorn: Siri

Lena Einhorns fantasieggande roman om August Strindbergs första hustru Siri von Essen slutar med en intervju med henne av en anonym intervjuare. Hon får frågan hur det kändes att skriva en roman för en författare, som dittills hållit sig till faktaböcker. Hon svarar: "...även fakta är en stor del fiktion, man gör alltid val." Där har Einhorn slagit huvudet på spiken. Man kan ju aldrig någonsin, hur noggrann och ambitiös man än är, beskriva hur det egentligen var.Eller är. Som den grekiske 500-talsfilosofen Herakleitos sa: Man stiger aldrig ner två gånger i samma flod. Intervjuaren har också frapperats av att Siri är "mycket mindre förutsägbar än August/.../ Siri förändras hela tiden, hon är en sammansatt person, svår att fånga." Bara en sån sak som att hon tydligen älskade och skyddade sina tre överlevande barn, som hon fått med August. Men det första av Augusts barn, Kerstin, var hon beredd att lämna bort till adoption för att kunna gå in för sin skådespelarkarriär. Det blev nu inte aktuellt, flickan föddes för tidigt på en skum klinik och dog efter en dag. I sitt andra äktenskap, med Frida Uhl, fick Strindberg också en dotter, en andra Kerstin. Lena Einhorn nämner det inte, men jag undrar: Var det Strindbergs sätt att ropa tillbaka den första Kerstin till livet? Barnen är förvånansvärt anonyma i Einhorns roman. Också Sigrid eller Kickan, Siris första dotter, som hon fick med Carl Gustaf Wrangel, hon som dog i TBC som liten. Det är som om det hela tiden handlar om ett och samma barn, om BARNET.

Henri-Georges Clouzot och helvetet

I kväll visade SVT2 den franska dokumentären "Henri-Georges Clouzots helvete" från 2009. Den handlade om hans aldrig avslutade film "Enfer" Inspelningen avbröts efter att först huvudrollsinnehavaren Reggioni drabbats av en mystisk sjukdom och sedan Clouzot själv fått en hjärtattack. Clouzot var en av de riktigt stora filmregissörerna. Jag drabbades svårt av hans "De djävulska", särskilt av scenen, där en till synes död man reser sig upp ur ett badkar. Vad var då Clouzots helvete? Det fick man inte veta men mycket tydde på att Reggionis Marcel med sin enorma svartsjuk på sin hustrus, (spelad av Romy Schneider) beundrare, var kalkerad på Clouzot själv. I filmen förekom bland annat scener från hotellet La Colombe d´Or i St Paul Vence. Där spelade Yves Montand boule, vill jag minnas från ett besök i den franska alpbyn 1989. Hans hustru Simone Signoret gjorde honom sällskap. Hennes dotter Catherine Allegret intervjuades i kvällens dokumentär och gav sina synpunkter på Clouzots sätt att arbeta, på hans perfektionism.

Nils Claesson: Blåbärsmaskinen

Kanske blir det ännu en memoarbok av mig: Till Marianne från A till Ö del II. I den kommer i så fall Nils Claessons bok om sin berömde far, Slas, att få sin plats. Jag fick boken av honom för några år sedan, då han besökte Uppsala. Jag läser nu om den under min konvalescens. Minns mina besök i konstnärsateljén vid Nytorget i Stockholm, där Slas var granne med Elis Eriksson, min senaste och siste svärfar. Nu hittar jag Nils förklaring till sin fars säregna stil: "Den lite omkvädande sugande rytm som Stig använder i sin prosa är delvis en återspegling av ett kemiskt tillstånd inne i hans hjärna som filtrerats och renats genom nedskrivning och korrekturläsning." Han var ju aldrig rädd för kemikalier, skriver sonen också. Under en period hade jag några av Slas Stockholmsbilder på väggen i mitt vardagsrum. Jag tyckte om dem, men det gjorde inte Elis son, så jag plockade ner dem. Elis hade som så ofta påverkat hans syn på konst. Slas tavlor var skit och skräp. Blåbärsmaskinen är en bok laddad med sorg. Sorg över att inte ha varit sedd av sin far. Fadern skrev också om sina söner: "Man kunde läsa om någon som nästan var en själv, om platser och människor som man hade lärt sig att avkoda från Stigs mystifikationer, samtidigt som andra människor, hans läsare, genom Stigs böcker tyckts sig äga en inblick i mitt och familjen Claessons liv... Eftersom det står i en bok tolkar människor det som sanning." Så arbetar många författare, också jag emellanåt. Hur skulle det kunna vara annorlunda? En författare som är en organisk del av en familj har svårt att hålla den ifrån sig också när hon skriver.

En ros till alla er som visat förståelse

I går skulle jag ha framträtt på Uppsala Stadsbibliotek för att presentera min senaste roman, "Älska mig - ändå" under rubriken "Nyskrivet från Uppsala". Det blev inte så. Några timmar innan det så kallade Boksläppet skulle gå av stapeln ramlade jag och fick en lättare hjärnskakning. Jag försökte nå dem, som hade tänkt komma och lyssna på mig och, naturligtvis Maria Björk, som hade organiserat Boksläppet. Alla, som jag nådde, visade stor förståelse. Särskilt tacksam är jag mot Maria Björk, som lovade mig en ny tid framöver. En vacker ros till er alla!

Sofia Rapp Johansson: Kyss mej lycklig

Jag ömmar för Sofia Rapp Johansson. Inte i första hand för att hon verkar ha varit med om just det hon skriver om: att ha blivit utnyttjad av dem som velat henne illa. Utan för att hon dessutom har låtit sig utnyttjas av kommersiella intressen. Hur ska hon klara det?

Peter Pohl: Allt kan vara anstötligt

Ungdomsboksförfattaren Peter Pohls senaste bok, en samling tidigare utgivna och ej utgivna texter, har en märklig titel, vilket författaren också kommenterar i sitt förord: "Hur oskyldigt ämnet än var/.../ kunde det väcka anstöt." Jag läste texterna för att hitta den som kunde ha inspirerat Pohl till titeln. Och hittade den under rubriken "Nästan kriminellt" som den allra sista texten. Den har rubriken "Den misstänkte mannen" och är ett angrepp på Svenska Dagbladets kritiker Tommy Olofsson. Han har recenserat Pohls diktsamling "Vill dig" och sammanfattat: "Tydligt är /.../ att merparten av boken gestaltar en erotisk dragning till barn." Peter Pohl är upprörd: "de små skönlockiga änglarna" som recensenten haft i tankarna finns ingenstans i hans dikter. Men i den sista dikten i samlingen, som beskriver författarens besök vid en grav, återfinner han någon som befinner sig i "den ålder som av hävd och vana kallas Odrägligheten." En tonåring alltså, med nitar i sin jacka. Det är modigt att nämna en missuppfattande kritiker vid namn. Modigt också att försvara synpunkten att det är de vuxna, "som envist värjer sig mot mörkret i (hans) böcker", som behöver "lyftas ut ur sin övertygelse om "Det Lyckliga Slutets ensamrätt." De brukar kalla sig optimister, dessa vuxna. Jag vill med Friedrich Dürrenmatts ord kalla dem fantasilösa.

Karen Blixen och djävulen

Vad ska man tro? Enligt K-special i SVT2 sent i går kväll ingick Karen Blixen en pakt med djävulen. Den unge man, som hon tagit med in i djävulscirkeln, Aage Henriksen, nu åldrad, vis och lärd, intervjuades av sin son. Han var diskret men lät ändå förstå att han varit med om oförklarliga händelser, bland annat hur vita fläckar slagit upp i Karen Blixens ansikte under påverkan av månen. Slutscenen, där Aage Henriksen vägrar att låta sig kyssas av den döende Blixen, var otäck.

Om det franska språket

Jag har blivit nyförälskad i det franska språket. Häromdagen lyssnade jag på den fantastiske sångaren Gilbert Bécaud på Axess TV och i gårkväll fick jag äntligen tillgång till TV5Monde och fastnade framför en fotbollsmatch! Jag har aldrig varit någon fan av fotboll men det var plötsligt oväsentligt. Jag hörde kommentatorns ljuvliga franska och sedan var min kväll räddad. Vad är då så speciellt med det franska språket? Satsmelodin, visst, men också perfektionismen, omsorgen om orden, om grammatiken.

Om 11 september

Jag har just packat upp en tavla, som stått i ett hörn på vinden sedan min flytt från Hallandsås till Hässelby strand för elva år sedan. Den var inslagen i ett exemplar av Svenska Dagbladet från 13 september 2001, alltså två dagar efter terrorattacken mot tvillingtornen i New York. En del av artikelmaterialet handlar självfallet om reaktionerna på attacken. Håkan Arvidsson citerar bland andra Carl Bildt, som kallat den en krigsförklaring och inte bara mot Amerika. Elisabeth Braw skriver under strecket att "Spionaget i USA kvävs av mängden information". Men den artikel som fick mig att verkligen haja till var Steve Sem-Sandbergs långa och grundliga recension av Kafkas "Under byggandet av den kinesiska muren". Hans tes är, vilket också är formuleringen i rubriken, att "Mycket ratades på goda grunder". Kafka klarade inte av länkarna mellan händelseförloppen, själva transportsträckorna. Det insåg han själv och bad därför Max Brod bränna hans opublicerade och ofullbordade manuskript. "...hos Kafka måste metaforen bära hela texten, annars brister allt", skriver Sem-Sandberg och slutar recensionen: "...vilken författare vill väl bli mätt utifrån det han själv ratat?" Vilken var då tavlan? Jo, en faksimil av ett doktorsdiplom från 1979, tilldelat Dagny Marianne Jeffmar. Det första av förnamnen ratade jag senare, eftersom jag inte längre ville vara bunden vid ett namn, som min mor gett mig till minne av en liten flicka, som hon vårdat fram till hennes död. Jag ville inte längre förknippas med döden! Inte efter 11 september 2001, då Dagny för sista gången firat namnsdag.

Vad stressen gör med oss

Sent i går kväll såg jag ett program på Axess TV med ovanstående rubrik. Det var ett upplysande program, därför får Axess TV en ros. Men det var också ett motsägelsefullt program. För att illustrera stress hade programmakarna fått för sig att bombardera tittarna med en massa ljuseffekter: det blixtrade och det dånade, den stillhet som till exempel den visa buddhistnunnan förespråkade slets itu. På natten hemsöktes jag av explosiva drömmar. Det kan inte ha varit meningen med programmet. Därför också ett ris till Axess TV.

Med Bernard Foy i Paris

År 1962 gav Georges Simenon ut romanen "La porte". Den utspelas i Maraiskvarteren i Paris, där jag själv brukat vandra, när jag bott på Centre Culturel Suédois på Rue Payenne. Huvudfiguren i "La porte", Bernard Foy, bor i hörnet av Rue des Minimes och Rue des Francs Bourgeois, en tvärgata till Rue Payenne. Har författaren Lars Gustafsson också bott på CCS? frågade jag mig under läsningen. Det kan ju inte vara en tillfällighet att en av hans romaner, "Bernard Foys tredje rockad" från 1986 verkar vara en blinkning till Simenon? Hans Bernard Foy sover i vart fall på ett hotell i Maraiskvarteren. Att Lars Gustafsson lägger mycket tid på att hitta rätta namn till sina romanfigurer har han själv berättat, bland annat på en av de Bokmässor i Göteborg, dit också jag var inbjuden. Att han tillägnat sin roman Mr Bernard Foy i Houston, Texas, är kanske ett villospår? Hur som helst: Bernard Foy är ett mycket användbart namn, ett namn med innebörder. Tänk bara på att det franska "foi" betyder "tillförsikt", vilket Gustafsson också påpekat i sin tillägnan.

Doris Lessing: The grandmothers

Doris Lessing är kortromanens mästare. I samlingen "The grandmothers" excellerar hon i skildringar av mänskliga tillkortakommanden. Tre av berättelserna centrerar kring ämnet mödrar och barn. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? tänkte jag under läsningen. Även om Doris Lessing trodde att hon hade fattat det rätta beslutet, när hon lämnade sina två första barn, i relativt späd ålder, i Sydafrika, när hon flyttade till England för att hundraprocentigt kunna gå in för sitt författarskap, måste övergivandet ha lämnat spår, för att inte säga ärr, hos henne. Spåren finns i titelberättelsen "The Grandmothers", "Victoria and the Staveneys" och "A Love Child". Särskilt i de två senare blir de nästan övertydliga. Den mörkhyade Victoria förlorar sin dotter till den förmögna vita familjen Staveney, soldaten James i "A Love Child" får aldrig träffa sin son, resultatet av en intensiv kärlekshistoria under en kort permission. I kortromanen "The reason for it" är temat ett annat men inte mindre angeläget. Historien utspelas i en forntid, då myter och sånger är på väg att förloras och ersättas av okunskap och ren dumhet. Skildringen av samhället "The Cities" som under den obegåvade och narcissistiske ledaren DeRod, går mot sin undergång, är också en skildring av 2000-talets västerländska kultur. (Boken gavs ut 2003) DeRod bygger en mur, som ska skära av "The Cities" från yttervärlden. Hans vision påminner om den som leder murbyggarna i Madeleine Hessérus "Staden utan kvinnor", en av fjolårets mest läsvärda romaner. Men DeRods mur skiljer inte män och kvinnor åt, utan tvärtom. De från grannlandet importerade barbarkvinnorna uppmuntras att föda barn åt invånarna i "The Cities". Barnen är anonyma, finns där som skuggor. Det blir början på slutet. Jag undrar om "The reason for it" ändå inte har tagit avstamp i Lessings egen biografi.

Om Viveca Dahlén i UNT

Skådespelerskan Viveca Dahlén lämnar Uppsala Stadsteaater, läser jag i dagens UNT. Hon berättar om sitt händelserika liv i en intervju, signerad Ellinor Skagegård. Det började när hon var 13 och skickades till en internatskola av sin mamma, som tyckte hon var besvärlig att ha att göra med: "Jag tror det var bra för mig", berättar Viveca, "det gjorde att jag växte upp. Även om jag aldrig fick bråka klart med mamma." Hon har en poäng. Jag har börjat förstå att det är viktigt för tonåringar att få "bråka klart". Viveca löste problemet genom att "ta ut sin gråt och ilska" på scenen. Men vi andra, vi som inte har någon skådespelartalang, hur gör vi?

Jag minns havet utanför Bretagne och dess smaker

I går smakade jag än en gång havet utanför Bretagne. Det var på Hambergs Fisk vid Fyristorg i Uppsala, där det serverades ostron. Att så oväntat än en gång få möta smaken av detta för mig speciella hav var underbart. Liksom att få introducera min vän Inga-Greta till ostronens värld. I Bretagne har min son Mathias och hans familj sitt sommarviste. Jag längtar dit men resan är lång och besvärlig. Vilken lycka att de bretonska ostronen klarat den utan mankemang!

Sophie Divry: kod 400

Alldeles nyutkommen är den franska författaren Sophie Divrys "Kod 400" i översättning av Marianne Öjerskog. Jag letade länge förgäves efter denna kod i texten, hittade så småningom förklaringen. Det franska "cote" betyder "nummer i ordningen", eller "decimalklassifikation", som det står på s.83 i romanen, alltså inte kod! Romanen består av en enda lång monolog. Den som talar är en kvinnlig bibliotekarie. Hon vänder sig till en låntagare, som sovit över på biblioteket. Det intressanta i hennes monolog handlar om det mystiska nummer 400, som "för närvarande står outnyttjad, tom". Där borde bland andra Simone de Beauvoirs "Mandarinerna" platsa. Bibliotekarien identifierar sig med de Beauvoir. Liksom hon lider hon av obesvarad kärlek. Målet för hennes besatthet är Martin, en ung student med en vacker nacke. de Beauvoirs besatthet gällde Sartre, som tvingade på "Bävern" sin pakt om kärleksaffärer och ett fritt förhållande. "Vilken rappakalja!" utbrister bibliotekarien. "Och hon ska kalla sig feminist! fortsätter hon... Så tragiskt..." Precis min mening. I min kolumn i UNT på årets kvinnodag den 8 mars ifrågasätter jag samma sak. Det var synd om den lilla bävern Simone de Beauvoir.

Recension av Tsiolkas "Örfilen"

I dag publicerade Svenska Dagbladet min recension av Christos Tsiolkas roman "Örfilen". Den hade blivit nedkortad men inte till artikelns nackdel. Det väsentliga fanns kvar: min läsning av romanen som en skildring av ett infantilt samhälle och min uppfattning om bakgrunden till att fyraåringen Hugo får den örfil, som gett romanen dess namn.

Clint Eastwood i filmen Gran Torino på Kanal 9

Låt oss bortse från att detta är ännu en feel good-film à l´américain. Min ros går till Clint Eastwood för hans eminenta rolltolkning av en gammal man, som gräver ner sig i ensamhet efter hustruns död. En scen drabbade mig särskilt: Walt hostar blod och går till sin läkare för att få en diagnos. Sedan ringer han till en av sina söner, frågar efter deras och barnbarnens hälsa, men hejdar sig, när han är på väg att berätta om diagnosen han just fått. Sonen är som vanligt upptagen med sina papper och avslutar lättad samtalet. Jag tror att många äldre människor känner igen sig i den situationen. Barnen vill egentligen inte veta hur deras pappa/mamma mår. De vill inte bli besvärade. De har nog med sitt.

Konsten att välja böcker

År 1991 gav Ruth Halldén ut den lilla pärlan "En Bra Bok. Femtio förslag". I inledningen skriver hon att man som läsare inte alltid måste "förstå", men man måste nödvändigtvis vara attraherad. Av diktarens grad av auktoritet och magnetism. Och: "Som ensam bokläsare har jag friheten att vara mig själv i fullt majestät, precis så osammanhängande som jag är. Författarna kommer mig ändå till mötes." Åtta år senare kom Carmen Callils och Colm Tóibíns "The Modern Library. The 200 best novels in English since 1950" Jag har roat mig med att undersöka om de två böckerna listat några gemensamma favoriter. Och det har de. Där är Robertson Davies "Deptford-trilogin", Anita Desais "In Custody" (Hedersuppdraget), Sylvia Plaths "The Bell Jar" (Glaskupan), John Kennedy Tooles "A Confederacy of Dunces" (Dumskallarnas sammansvärjning) och slutligen Fay Weldons "Puffball" (Röksvamp). Det är allt. Jag gick vidare, till Göran Häggs mastodontverk "1001 böcker du måste läsa innan du dör" från 2008. Där måste väl någon av dessa fem böcker finnas med? Men icke. Inte ens den som jag själv sätter mycket högt, Sylvia Plaths "Glaskupan". Jag citerar än en gång Ruth Halldén: "I denna syndaflod av böcker är det mesta totalt värdelöst - det säger sig självt."

Hällristningarna i Lillevatten på Västkusten

Med posten i dag kom ett klipp ur ST-tidningen från min svägerska på Västkusten. Artikeln berättade om - och visade - några av de bilder och texter, som enslingen Georg Gustavsson (1899-1985) ristat in i klippor och stenar utanför sin stuga i Lillevatten, Spekeröd. Bland annat hade han citerat ur Bibeln, på svenska och latin. Spekeröds hembygdsförening har frilagt och målat i flera av ristningarna men har inte resurser att gå vidare. Det handlar ju om ett kulturarv och är som sådant inte kommersiellt försvarbart.

Film på TV 5: Tvivel

Under min promenad vid Ekoln i dag kom jag att tänka på Joe Patrick Shanleys film "Tvivel" (ursprungstitel "Doubt"), som jag såg på TV häromkvällen. Den katolske prästen fader Flynn i Saint Nicholas Church i Bronx, New York, utmärkt spelad av Philip Seymour Hoffman, och den stränga nunnan syster Aloysius Beauvier, rektor vid pojkskolan i samma församling, spelad av Meryl Streep, är i konflikt. Hon börjar misstänka att fader Flynn utnyttjar en mörkhyad pojke sexuellt men kan ingenting bevisa. Då påstår hon att hon kontaktat en nunna i hans förra församling. Det är inte sant men det räcker för att han ska sluta frivilligt i Saint Nicholas. En film som hade fortsatt att spelas upp i huvudet och sätta tanken i rörelse. Filmer med öppet slut tycker jag mycket om.

Introvert eller autist?

En ahaupplevelse! Svenska Dagbladet har startat en ny IDAG-serie om den introverta personligheten. Serien, som nu kommit fram till del 2, är mycket upplysande. Men - jag efterlyser en koppling till autismspektrum, en störning eller tillgång, som jag behandlat i min senaste roman "Älska mig - ändå!" Nu skulle jag vilja skriva en större artikel (en essä?) om den kopplingen. Till att börja med kommer jag att ta upp ämnet i min presentation av boken på Uppsala Stadsbibliotek den 18 september under rubriken "Nyskrivet från Uppsala".

Karl Ove Knausgård: Min kamp

Jag tycker inte om romaner som docerar och/eller kommenterar. Första delen av den omskrivna "Min kamp" börjar just som en lektion i vad som händer med den mänskliga kroppen efter döden . Knausgård kommenterar också döden. Han skriver att det kan tyckas som om döden distribueras genom två olika system. "Det ena är förknippat med hemlighetsmakeri och tyngd, jord och mörker, det andra med öppenhet och lätthet, eter och ljus." Jag erinrar mig John Gardners visa råd i "On becoming a novelist"(postumt utgiven 1983): det gäller att lära sig skillnaden mellan att "visa" och att "tala om". En roman är enligt honom "en levande och fortlöpande dröm" som författaren har skapat och som läsaren låter sig dras in i. Jag ger en ros att läggas på den bortgångne Gardners grav och dristar mig i samma andetag att skicka ett ris till den förnumstige Knausgård.

Vad är en blivande klassiker?

Det senaste inom marknadsföringen för böcker tycks vara uttrycket "en blivande klassiker", så till exempel i Böckernas Klubbs tidning nr 10-12. På omslaget basuneras ut att Jean-Michel Guenassias debutbok är "en blivande klassiker". Hur kan Böckernas Klubb veta det?

Lars Kepler: Eldvittnet

Om det inte vore för det slarviga språket skulle jag kalla Keplers senaste kriminalroman för en riktig höjdare. Mordgåtans upplösning fick mig verkligen på fall. Men - bästa Kepler, låt inte era romanfigurer utsättas för så grovt våld i fler böcker - och sedan överleva! Liksom när jag läste er debut "Hypnotisören" blev jag inte övertygad på den punkten.

Jag är inte intresserad!

Härmed ber jag att få meddela att jag varken har lyssnat på radio eller sett på TV i dag på förmiddagen. Jag vet alltså inte hur det har gått för vår nya superkändis Anders B Breivik. Är han sur över mitt ointresse? Förmodligen. Alla rapporterar ju om honom, men hans ego blir väl aldrig stort nog. Ett ris till media, som inte kan få nog av honom.

Bibliotekstjänst har tyckt till!

Äntligen! BTJ:s recensent Elsbeth Hermansson har skrivit en föredömlig recension av min i våras utkomna roman "Älska mig - ändå"! På ett minimalt utrymme berättar hon vad en autofiktiv roman är och kommenterar bokens undertitel "Handledning i autismspektrumstörningar". Hon uppskattar att romanfiguren Anna Maria är "öppenhjärtig" och har lagt märke till att författaren, alltså jag, vill förklara och få förståelse för varför Anna Marias liv blev som det blev.

Sveriges Författarförbund contra Alliance Francaise d´Upsal

Jag fick just ett mejl från ordföranden i Alliance Francaise d´Upsal. Han meddelar att föreningen, som varande ideell, inte kan betala mig det föreläsningsarvode, som Sveriges Författarförbund rekommenderar. Ett minimiarvode för att tala om "Min väg till det franska". Jag svarade att jag inte längre kan acceptera att behandlas sämre än till exempel en hantverkare. Jag hade också kunnat citera Gunnar Ardelius, ny förbundsordförande i SFF, som i en rundskrivelse till medlemmarna skriver: "Mycket av förfrågningarna vi får är helt otänkbara i andra branscher. Vem frågade senast en rörmokare om lite gratisarbete en lördagskväll med argumentet att det är bra marknadsföring?" En ros till Gunnar Ardelius, som gett mig råg i ryggen, och ett ris till Alliance Francaise d´Upsal, som försökt beröva mig rågen.

Barbro Eberan om krigets barnbarn

I en mycket läsvärd understreckare i Svenska Dagbladet 12 aug 2012 med titeln "Nazitiden är också alltid familjehistoria" refererar och kommenterar specialisten på Hitlertiden Barbro Eberan en i Tyskland nyutkommen bok, Moritz Pfeiffers "Mein Grossvater im Krieg 1939-1945. Erinnerungen und Fakten im Vergleich". Pfeiffer har intervjuat sin morfar, född 1921, om dennes erfarenheter av nazitiden. Han var ett krigets barnbarn, liksom fyra av mina barn. Barbro Eberan citerar: "Mina morföräldrar var tidsvittnen och delvis ögonvittnen, ja även delvis utförande organ i ett förintelsekrig och ett folkmord av en dimension som överskrider vår fattningsförmåga." I min senaste roman, den autofiktiva "Älska mig - ändå" har jag lagt in ett avsnitt om kontakten med mina första svärföräldrar, födda 1906. Min svärfar var aktiv som spaningsflygare under hela andra världskriget, 1939-1945. Men det var ingenting han ville prata om. Min svärmor var ännu tystare: "Vi visste ingenting". Jag träffade dem första gången 1954, nio år efter krigsslutet. De godkände mig som sin sons flickvän. Ett plus var mitt utseende: blont hår och ljus hy: "En äkta german".

Delphine de Vigan: Dagar utan hunger

Jag blev så tagen av performancekonstnären Marina Abramovic i går att jag glömde bort att skriva några rader om den artikel av mig, som UNT publicerade samma dag. Det var en recension av den franska författaren Delphine de Vigans självbiografiska debutroman, "Dagar utan hunger", som hon publicerade så tidigt som 2001, men under pseudonym. Hon var då bara 19 år gammal.Den handlar om hennes anorexi och är mycket övertygande. Märkligt att den skulle falla mig ur minnet, då den egentligen behandlar samma ämne som Marina Abramovic engagerats av: besattheten av den egna kroppen och dess gränslöshet.

Marina Abramovic: en överraskning

Jag blev mycket angenämt överraskad i gårkväll. SVT2 bjöd på ett inspirerande porträtt av performancekonstnären Marina Abramovic i sitt K special. Hon visade - och lärde ut - absolut vila och koncentration, där hon satt dag ut och dag in på en stol i Museum of Modern Art i New York. Mitt emot henne fick besökare sätta sig och möta hennes blick. Den var ofta tårfylld. Jag blev övertygad om att tårarna var äkta. Enligt speakerrösten mötte hon sitt behov av kärlek i besökarnas ögon. Det skulle vara lätt att ironisera över denna performance, kanske kalla den publikfriande jippo, men det vägrar jag. Enligt förhandsreklamen utforskar den nu 63-åriga Marina Abramovic gränserna för människans uthållighet. Hon höll ut på sin stol i tre månader.

Strindberg i mina drömmar

Nu får det vara nog! Inte ens i sömnen slipper jag undan honom, "årets" Strindberg. I natt drömde jag att jag hittat en meditationsplats på Runmarö, en av Strindbergs tillflyktsorter och under en kort sommar på 1990-talet även min. I drömmen satt jag på en klippa och tittade ut över havet. Då kom han, knuffade ner mig från klippan. "Gå din väg", röt jag - och vaknade. René Coeckelberghs, som var på väg att bli min förläggare men som dog ifrån sina åtaganden, kom från Bryssel. Han menade att man i Sverige bara kan diskutera en sak - och en författare - i taget. Han hade så rätt.

Ett fynd på min hårddisk: Jodi Picoults Jacobs värld

När jag i morse rensade min hårddisk hittade jag en aldrig publicerad recension. Jag skrev den hösten 2011 för UNT men den råkade "ramla mellan kulturredaktionens stolar". När jag nu läser den ser jag att jag velat berätta något väsentligt. Romanen har som tema Aspergers syndrom eller högfungerande autism. Enligt all expertis är en "aspie" oförmögen att känna empati. Men den unge Jakob verkar falla ur mönstret. Han tar hand om sin bror. Så blir denna roman om ett brott också en berättelse om hur syskonavundsjuka och syskonkärlek går hand i hand. Detta har tydligen ingen publicerad kritiker observerat.

Sekwa har frångått sitt koncept

Det lilla förlaget Sekwa (C´est quoi?) har gjort några avsteg från sitt lyckade koncept att ge ut yngre franska kvinnliga författare i svensk översättning. Jag har gett dem många lovord för denna satsning. Nu håller jag inne med lovorden. Varken den amerikanska författaren Lydia Davis "Samarbete med fluga" eller den franske (manlige!) David Foenkinos just utkomna "Nathalie - en delikat historia" lever upp till mina förväntningar. Sekwa har hittills, bara under år 2012, gett ut sju (!) nya titlar, bland dem underbara böcker som Laurence Cossés "Drömbokhandeln" och Tatiana de Rosnays "Colombes granne". Varning för överproduktion! Det gäller också för förläggare att inse sin begränsning och framför allt, att se upp med bestsellerismens falluckor.

Små barn minns

Äntligen har forskningen kommit ifatt! Nu har man kommit fram till att minnen från tidig ålder kan vara äkta, skriver Anna Asker på SvD:s IDAG-sida.(6 aug - 12) Tillgången till språk är nyckeln. Jag kände mig stärkt. Mina minnen från två års ålder skulle alltså kunna vara tillförlitliga. Och det på grund av att jag redan då talade rent. Men - min uppfattning är att så tidiga minnen har en stark emotionell förankring.

Handledningar i människokunskap

Glöm självhjälpsböcker! Glöm biografier! Glöm bokrecensioner! Det finns två böcker, som blivit oumbärliga för mig, när det gäller att inhämta människokunskap. Den ena är Hans Sjöbäcks "Psykoanalysen som livslögnsteori", den andra Lajos Egris "The Art of dramatic writing". De kompletterar varandra. Det Sjöbäck inte vet om den komplicerade människonaturen, det vet Egri. Här ett citat: "We want to know why man is as he is, why his character is constantly changing, and why it must change whether he wishes it or not". Ett praktiskt råd, inte bara för pjäsförfattare utan för alla som intresserar sig för människor.

Simenon: La mort de Belle

När jag inte har jag något nyutkommet att läsa kan jag få för mig att uppsöka min Simenonbokhylla. Där står de böcker, som jag skaffade efter att mitt Simenonbibliotek brunnit upp i en flyttbil på motorvägen mellan Nice och Bryssel i början på 1990-talet.Jag drog ut kriminalromanen om flickan Belles död, en kriminalroman utan kommissarie Maigret. Annars finns de vanliga Maigretingredienserna där: den unga oskyldiga flickan, som inte alls är så oskyldig, den utslätade hustrun, mannen som styrs av sitt erotiska begär, den raffinerade horan. Jag läser nog Simenon mest för språkets skull. Hans franska är sensuell och lättillgänglig.

Sjätte sinnet

Jag har blivit lurad! Den förunderliga film jag såg på TV6 häromkvällen, "Sjätte sinnet" av mästerregissören M Night Shyamalan grep visserligen tag i mig men det var inte förrän i slutscenerna som jag insåg vad filmen egentligen handlade om. Men det tänker jag inte berätta här. Någon, som ännu inte sett den men tänkt göra det, ska inte få gå miste om den märkvärdiga upplösningen. En liten vink bara: "Sjätte sinnet" har en viss likhet med Agota Kristofs "Den tredje lögnen", som jag skrev om helt nyligen: man dras in i en annan historia än den filmen egentligen handlar om.

Ett espmarkskt familjedrama

Den artikel jag skickade in till UNT någon gång i våras har nu äntligen publicerats på tidningens kultursida. Den börjar: "Det är inte alltid lätt att vara lillebror..." Här minns jag att jag tänkte, inte bara på Sten Espmark och hans berömde storebror Kjell, utan också på min egen lillebror.

Iwan Hedman Morelius är död

Iwan Morelius dödsannons infördes i de större svenska dagstidningarna en dryg månad efter hans död 21 juni. Att jag råkade se den var en ren tillfällighet. Jag hade varit bortrest och hade en mängd tidningar att gå igenom, när jag kom hem. Jag hade mött Iwan i olika deckarsammanhang, han var en stor samlare av kriminallitteratur och den som grundade DAST Magazine. Det var en märklig dödsannons. Begravningsgudstjänsten skulle äga rum i S:t Petri kapell och minnesstund hållas i Domherren. Ett mysterium, vilken ort var det fråga om? Knappast spanska Alicante, där han bodde de sista åren av sitt liv. In i det sista höll Iwan oss på sträckbänken.

Om autofiktion

Merete Mazzarella skrev under strecket i Svenska Dagbladet 24 juli om autofiktion under rubriken "Pennan är mäktigare än minnet". Enligt henne går genren tillbaka till Strindberg, men termen myntades först 1977 av den franske författaren Serge Doubrovsky. Ett av de senare skotten på trädet är min egen roman "Älska mig - ändå!", tätt följd av Christer Erikssons "Lägg en slant under tungan" (se mitt föregående blogginlägg!) Nu läser jag i Marcel Aymés förord till Simenons 1976 utgivna roman "Le chien jaune"att Simenons styrka var att kunna tränga in under huden på sina romanfigurer. Jag sätter ett frågetecken för påståendet. Istället skulle jag vilja säga att Simenon var en mästare i att operera in sina egna erfarenheter under romanfigurernas hud. Hans romaner handlar ofta om Simenon själv, på ett eller annat sätt. De är autofiktiva. Ett paradexempel är romanen "Le pendu du Saint-Pholien"(Den hängde i Liège), där han skildrar en uppseendeväckande händelse i sin hemstad Liège. Under sin ungdomstid tillhörde Simenon en hemlig klubb, där medlemmarna ägnade sig åt mystiska riter och droger. En morgon hittades en av klubbmedlemmarna, Joseph Kleine, hängd på Saint-Pholiens kyrkport. Självmord eller mord? Polisens slutsats var självmord. Men så inte i Simenons roman. Där begår några klubbmedlemmar ett ritualmord på sin kamrat. Var Simenon själv inblandad? Han var enligt egen utsago en av de sista som såg Kleine i livet. Han hade hjälpt honom i säng, eftersom han var för berusad för att klara det själv. Om Simenon nu var inblandad skulle det i så fall förklara hans förmåga att identifiera sig med mördaren snarare än med offret i de Maigretromaner han kom att skriva. Jag är inte den ende som tänkt den tanken. Också Pierre Assouline gjorde det i sin stora Simenonbiografi "Simenon"(1992) (Simenon. Människan och gåtan, 1994)

Christer Erikssons "Lägg en slant under tungan" än en gång

Den 10 juli skrev jag att jag hade läst "Lägg en slant under tungan" med underrubriken "Rapporter från ett laboratorium" men inte var beredd att uttala mig om boken. Det var svårt, är det fortfarande, men någon gång måste det ske. Christer var länge min stora kärlek. Och en så stor kärlek kan - och får - man inte recensera i vanlig ordning. I min senaste roman "Älska mig - ändå!" (mars 2012) gjorde jag ett försök att sammanfatta våra sju år tillsammans. I den romanen får kärlekshistorien inget egentligt slut. Det sista som läsaren får veta är att berättarjaget Anna Maria berättar för sin terapeut att "Franciskus" hade skaffat sig en märklig makt över hennes tankevärld. (s. 170) Det är, tycker jag fortfarande, en bra sammanfattning. I Christers aktuella bok heter hans berättarjag Minnet. I hans förra bok, "Handens hjärta" (2007), har huvudpersonen Huller en hustru, Minna. I "Lägg en slant under tungan" är Minnets närmaste en man, Roy, som han har eller har haft ett kärlekshållande med. Minna dör men Roy, "kungen", lever. Jag har nu läst ett antal recensioner av "Lägg en slant under tungan". Ett genomgående tema i recensionerna är Christers språk, det geniala. I min memoarbok "Till Marianne från A till Ö. En resa genom liv och böcker" (2007) skrev jag om Christers roman "Klösande börda" (2003). Jag nämnde att huvudpersonen Einar citerar sin hustru Louise, som sagt att hans romaner tycks henne vara en förlängning, en fördjupning av hans eget liv: "Han kontrollerar sig med orden", säger hon. Det kan jag, som också heter Louise, mycket väl ha sagt. Han skulpterar i ord, kan jag också ha sagt och då associerat till fadern, Elis Eriksson, som skulpterade i sten. "Klösande börda" handlar, precis som "Lägg en slant under tungan", om en fars makt över sin son. Boken öppnar med att Einar ser en man ligga framstupa vid en bäck som om han drack vatten. När han kommer närmare begriper han att mannen är död. Först på en av bokens sista sidor lyfter han upp den tunga kroppen och bär hem den. Hustrun, som här heter Viveka, förstår att kroppen är faderns: "En klösande börda, hade han sagt, närvarande i alla mina sinnen." Hon minns också att hon hört honom säga: "Om man ändå kunde få fadern inom sig att begå självmord." Nyckelrepliker, som pekar fram mot "Lägg en slant under tungan". Det lockande självmordet är ett ledmotiv i Christers romaner. Liksom i hans liv. När jag första gången besökte honom i hans lägenhet i Stockholm tog han med mig ut på balkongen. "Den är bra för självmord", sa han. Några skribenter har tagit fasta på en av slutscenerna i "Lägg en slant under tungan": Minnet blöter läppar och tunga i vattnet från en dopfunt och säger (till Roy eller till den döde fadern): "Jag återtar mej själv." Repliken har en smak av new age men det är inte det viktiga. Det riktigt intressanta är att både Roy och fadern är närvarande vid ceremonin. Minnet gör sig av med båda och kan nu "möta en ny värld". Här stannade jag upp i läsningen, undrande. Både fadern och Roy utgör ju grundämnena i det arbete, som Minnet utför i sitt laboratorium. "Vid förbränning av (grundämnet) svavel har /.../ något nytt och genomgripande skett", läser jag i Iwan Bolins "Kemien och vad den lär oss i det praktiska livet", min lärobok i kemi, när jag var femton. Och: "Ett nytt ämne med nya egenskaper har bildats, en kemisk reaktion har ägt rum/... när två ämnen kemiskt förena sig med varandra, åtgår alltid en bestämd mängd av det ena ämnet för att för att binda en viss mängd av det andra... Från vilken del av vår jord vi än skulle få en bit järnsulfid skulle vi vid undersökning finna, att förhållandet mellan de ingående mängderna svavel och järn är detsamma." Detta skulle innebära att varken fadern (svavlet) eller Roy (järnet) är försvunna eller övergivna, de har bara uppstått i ny gestalt. Det är också viktigt att notera att Minnet använder sig av metaforen laboratoriet, där grundämnen förbränns liksom faderns kropp i krematorieugnen. Elden är en viktig komponent i Christers författarskap. En annan komponent är urineringsceremonin (förekommer också i den aktuella boken.) Tillsammans med fascinationen inför höga höjder och hög ambitionsnivå är de komponenter i det så kallade Ikaroskomplexet, som kännetecknar narcisstiska diktare. En randanmärkning: jag skriver detta med datorn placerad på ett skrivbordsunderlägg, en present från Christer under vår tid tillsammans. Motivet är Ikaros fall. En annan randanmärkning: Vid mitt första möte med Christer lånade han mig Lou Andreas-Salomés "Erotik och narcissism": "en viktig bok". Jag läser också "Lägg en slant under tungan" som en illustration till den kristna myten om Fadern, Sonen och Den Helige Ande. Roy, Anden, står över de båda andras inbördes strider, han är den som förser Minnet med den femtioöring han behöver för att lägga under faderns tunga. Och - det är han som lovar att vaka över Minnet på hans dödsbädd, när den dagen kommer. Minnet kommenterar: "De skrattar; sakralt.." En av Elis Erikssons tänkvärda repliker var: "Människan är många". Det sonen Christer har visat är att de alla är samma. Sonen kommer aldrig att kunna befria sig från fadern.

Capote - en iskall mordgåta

I natt visades en tankeväckande (!) film i sjuan. Den behandlade förhistorien till Truman Capotes roman "In cold blood". Han besöker två mördare i fängelset, intervjuar dem, får den enes fullständiga förtroende. Det går så långt att mannen förälskar sig i honom, erkänner att han är den som han alltid har väntat på. Capote utnyttjar hans svaghet, hela tiden med siktet inställt på den roman han vill skriva. Han hoppas att straffet ska bli döden, då blir hans roman ännu starkare. Men det dröjer fem år, innan den slutliga domen faller: dödsstraff. Det är år som för Capote innebär häftiga känslosvängningar, mellan ömhet för mördaren och önskan om att han ska mista livet. Så kommer slutet: mördarens kärleksförklaring till Capote före hängningen. Capote försvinner ut i natten. Sedan får han de saker som mördaren testamenterat till honom: gitarren, som han använt för sina kärlekssånger till Capote, och hans tavlor, varav en är ett porträtt av Capote. Truman Capote skriver inga fler romaner. Han är slut som författare och behöver heller inte skriva mer. "In cold blood" har gjort honom förmögen. En bifigur, men en viktig sådan, är Ninne Harper Lee, Capotes livskamrat, hon som skrev bestsellern "To kill a mockingbird". Att hon får Pulitzerpriset för sin roman är en av drivkrafterna bakom Capotes envisa kamp för att få intervjua de båda mördarna. Han ser genast möjligheten till egen framgång med hjälp av deras historia. Han måste få vinna över Harper Lee! En av de starkaste filmer jag sett. Den ställer frågan om ambivalensen mellan en människas olika drivkrafter på dess spets.

Möte med dagens Cirkus Scott

Såg i dag Cirkus Scotts uppdaterade föreställning i Uppsala. Jag begav mig dit med stora förväntningar, mindes min barndoms sågspånsdoftande Cirkus Scott på granntomten hemma i Nyåker. Det var 40-tal och världen var ännu relativt opåverkad av dagens syn på tillvaron som ett enda stort köpcentrum. Vi barn fick träffa cirkusartisterna före föreställningen, hjälpa till att bära in stolar i det lilla tältet och fick berättelser om deras liv utanför Nyåker. Jag greps av reslust: det här vore ett liv för mig! I dag slussades jag in i ett gigantiskt tält, på en marknad, där det såldes popcorn, sockervadd och annat barngodis en masse liksom blinkande leksakssvärd. Själva föreställningen var också inriktad på barn. Huvudattraktioner var Bamse med kompisarna Skalman och Lilla Skrutt, som hade som uppgifter att hoppa in i cirkusnumren istället för de för tillfället sängliggande ordinarie artisterna. De artister som inte hunnit bli sjuka verkade trötta. Och elefanterna och kamelerna såg underligt livlösa ut, nästan lika livlösa som de leksaksdjur, som såldes i pausen. Jag tror att Cirkus Scotts nuvarande chef Robert Bronett har begått ett misstag. Han har i ett försök att öka intäkterna inriktat sig på en barnpublik, som är mer sofistikerad än han tror. De barn, som satt i min närhet, var mer intresserade av de vackra hästarna och clownerna än av Bamse & Co (och av de uppstoppade leksaksdjuren!) Om Cirkus Scott ska slippa ännu en svacka bör de tänka om! Ett ris till Cirkus Scott!

Jerzy Andrzejewski: Kain och Abel

Den gammaltestamentliga berättelsen om Kains brodermord på Abel har satt djupa spår i litteraturen. Några exempel: Den franske författaren Régis Descott publicerade 2007 en thriller med namnet "Caïn et Adèle", en fascinerande nytolkning av den bibliska myten. Men redan 1976 kom den polske författaren Jerzy Andrzejewskis roman "Kain och Abel" i svensk översättning på Coeckelberghs förlag. När jag nu läst om den inser jag vilken tankeväckande berättelse den är. Också här dödar Kain Abel men av andra skäl än i den bibliska förlagan. Hans kärlek till den yngre brodern är stark med incestuösa inslag. När Abel föredrar att söka Herren Gud istället för att stanna hos sin bror rasar världen för honom. Strax efter att han räddat Abel från att dödas av ett lejon inser han att han aldrig kommer att kunna övertala Abel att välja honom framför Herren och sticker kniven i honom. I dödsögonblicket ser Abel Paradiset. Men även Kain ser i dödlig extas "Paradisportarnas väldiga regnbåge". Så slutar en av de vackraste romaner jag läst på länge. Den är alltför vacker för att analyseras vidare.

Thomas Johansson: Kändisfabriken

Var det inte det jag trodde? Kändisarna framställs på löpande band. Åtminstone enligt Thomas Johansson, professor i pedagogik m m vid Göteborgs universitet. Han menar också att kändisarna är för evigt dömda att förkroppsliga de endimensionella kvalitéer som gjorde dem till berömda nollor. De måste sedan arbeta på flera plan för att marknadsföra, sälja och för att se till att strålglansen kan behållas en viss tid. Han exemplifierar med Mia Törnblom, vars bok "Självkänsla nu!" är skriven med två syften. Det ena är att göra Mia Törnblom till en kändis, det andra att sälja en metod för hur man arbetar med sin självkänsla. (Jag råkade läsa Mia Törnbloms uppföljare "Mera självkänsla!", när den kommit 2006. Där berättar hon vad som hänt efter att hon publicerat sin första bok. Hon bor i en underbar vindsvåning, har eget företag, är lyckligt gift och har många nya vänner.) Sammanfattningsvis vill Thomas Johansson peka på att det i samtiden har skapats allt tätare band mellan kändisskap, stjärnor, självbiografier och marknadsföring av kända personligheter. Ett marknadsföringsredskap är bloggen, menar han. Bloggarna håller på att förändra vårt medvetande och successivt bryta ner förmågan till kritiskt tänkande. Då har han nog inte läst den här bloggen, skulle jag vilja påstå.

Agota Kristof: Le troisième mensonge

Jag hittade Agota Kristofs roman om den tredje lögnen i min bokhylla häromdagen. På sidan 40 hade jag noterat att jag började läsa kapitlet vid Gare du Nord i Paris 24 juni kl 12.15 år 1993, exakt en timme innan jag måste gå till Brysseltåget med avgång 13.43. Kapitlet börjar: "Jag sitter på en bänk vid stationen. Jag väntar på mitt tåg. Jag har nästan en timme på mig." Jag hade ett starkt minne av att romanen hade fascinerat mig då, för 19 år sedan, men inte varför. När jag läste om den (åter)upptäckte jag vilken storartad roman den är. Den handlar om den nödvändiga lögnen, om en sons lögn för att skydda den mor, som inte accepterade honom. För henne offrade han allt, till och med sin tvillingbror. En av de starkaste kärleksskildringar jag läst. Men romanen är mer komplicerad än så. Den är uppbyggd som en gåta och det dröjer ett tag innan man förstår vem det är som berättar, Klaus eller Lucas. Deras öden löper parallellt men de möts inte förrän i berättelsens slut, och då under falsk flagg. Det är märkligt, eller också inte, att en roman som "Den tredje lögnen" blir bortglömd, medan banala nutidsskildringar lyfts fram. Den är ändå till råga på allt annat också en kriminalhistoria och en historisk roman från ett sargat Europa efter andra världskriget.

Om pianofingrar

Det bestämdes i min barndom att jag skulle lära mig spela piano. Anledning: att jag hade "pianofingrar". Uttrycket fick fäste i min vokabulär och har styrt mycket av mina musikupplevelser. Förra lördagen såg jag den 87-årige Arthur Rubinstein vid pianot i Svt2. Hans pianofingrar var slitna och klumpiga men det verkade inte ha någon betydelse, hans virtuositet var förbluffande stor, fingrarna dansade fram över tangenterna. I förrgår såg jag sedan den unge Jevgenij Kissin i Axess TV (äntligen kan jag knappa in den kanalen!). Han spelade i schweiziska Verbier med mjuka barnsliga fingrar. De förmedlade hans starka inlevelse i Chopins musik.

Je t´aime, Mamie

I dag fick jag en fantastisk present. Mitt barnbarn Youna, åtta år, som bor i Bryssel, hade hittat på en överraskning till mig, en "confiture de mots doux" (en marmelad på söta ord). Det var en påse, som innehöll nio små paket. I ett följebrev skrev hon att jag måste lova att bara öppna ett per dag, till frukost. Jag öppnade det första och fann en kärleksförklaring: Je t´aime, Mamie. (Jag älskar dig, farmor.) Youna har ännu inte kunnat läsa min roman "Älska mig - ändå"! men svarade ändå på uppmaningen.

Minnesboxen 1942

Jag har just lyssnat på en CD-skiva med musik och småprat ur Sveriges Radios Arkiv. År 1942 var jag sju år men ansågs inte mogen att lyssna på radio. Samma sak gällde min mor. Radion, som stod i herrummet, var förbehållen min far. Det kändes märkligt att nu så här långt efteråt försöka ta igen det jag missade då: Lili Marlene, Glenn Millers In the Mood, reportagen från de skidtävlingar, som Gunder Hägg vann och rapporterna från ett Europa, som Hitler fortfarande höll i ett hårt grepp. Men framför allt Evert Taubes Sjösalavals, där Rönnedahl svänger sina lurviga ben. Något så omoraliskt kunde min far definitivt inte tillåta att vi barn lyssnade på.

Om Blåkullla

Utanför Bohusläns kust ligger en kulle vid namn Blåkullen. Den anses, fick jag veta under mitt besök på Västkusten nyligen, vara det mytiska Blåkulla, där häxorna på 1600-talet träffades för att dansa med djävulen. Nu läser jag i dagens understreckare i Svenska Dagbladet, författad av professor Per-Arne Bodin, att Blåkulla i själva verket låg i mina hemtrakter, i byn Utnäs vid Ångermanälven. Nu har Botniabanan fått problem. Den har lagts över åkern i Utnäs och det fungerar inte. Så här skriver den lärde professorn, som själv kommer från trakten, att "Botniabanans problem kanske bottnar i att häxorna stretar emot när järnvägen utan deras tillåtelse dragits rakt över deras samlingsplats." Jag känner med häxorna.

Christer Eriksson: Lägg en slant under tungan

Jag har läst. Jag har tänkt. Och känt. Men vad är jag inte beredd att redogöra för än. Jag återkommer, i en eller annan form.

Carl-Johan Vallgren: Havsmannen

För tio år sedan kom Carl-Johan Vallgrens "Den vidunderliga kärlekens historia", där ett vidunder visar sig besitta kärlekens gåva. I årets roman, "Havsmannen", återkommer temat. Nu är det fråga om ett vidunder, som fastnar i en fiskares nät. Han, för det är tydligt en varelse av hankön, har också en sällsam förmåga att genom ordlös kärlek rädda ett ungt syskonpar i Falkenberg, som mobbas av en psykopat, från att gå under. Slutet är förutsägbart men ändå överraskande. Varför denna fascination inför vidunder? frågar jag mig. Har Vallgren liksom Anna-Karin Palm Bröderna Grimm som husgudar?

Marlene Dietrich: Sanning eller lögn?

SVT2 visade i går kväll en repris på dokumentären "Marlene - myten och sanningen". Människor som känt henne, intervjuades, bland annat några grannar. Särskilt en av dem, en distingerad gentleman, framställde sig som Dietrichs förtrogne, den som tog hand om henne under hennes sista tid, då hon kände sig ensam och övergiven. Hon dog som bekant vid 90 års ålder. Hon hade då tillbringat de sista 15 åren till sängs. Låg hon till sängs kunde hon ju inte ramla mer och skada sina famösa ben än en gång. Efter programmet plockade jag fram dottern Maria Rivas 895 sidor tjocka biografi om sin mor i tysk översättning, "Meine Mutter Marlene", som hon publicerade efter hennes död 1992. Där får man en annan bild, men inte nödvändigtvis sanningen, något som baksidestexten proklamerar. (VARNING FÖR BAKSIDESTEXTER!) Som Luc Honorez skrev i sin intervju med Maria Riva i den belgiska dagstidningen "Le Soir" 11/1 1993, levde Marlene Dietrich ett liv i lögner. Han citerar "För en myt, en Dietrich eller en James Dean, är lögnen ett yrke, de tillverkar drömmar och fesagor för publiken. Jag vet, för jag har levt i den miljön." I biografin får man veta att det var dottern som tog hand om Marlene fram till hennes död. Sanning eller lögn?

Peter Höeg: Elefantskötarnas barn

Peter Höegs senaste (?) roman är en saga för vuxna. Om jag inte vetat att den publiceradess 2010 skulle jag ha trott att författaren hade haft massmördaren Anders Behring Breivik i tankarna, när han skrev den. Jag citerar: "Terror har sitt ursprung i fundamentalism, säger Albert Wiinglad, och de flesta människor bär omkring på en inre terrorist... nittiofem procent av jordens befolkning behöver att någon talar om för dem hur de ska uppföra sig. Det är därför terrorister arbetar inom organisationer, det är mindre än en på tusen som arbetar ensamma."

Bodil Malmsten: Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag

Bodil Malmstens nya "loggbok" har en titel som för tankarna till Björn Ranelid. Men han är inte inblandad. Åtminstone inte såvitt jag vet. Titeln är ett citat ur en av Bodil Malmstens tidigare böcker, läser jag. Här några citat ur den nyss utkomna boken: "Att människan med livet som liknar mitt, inte är jag, har jag påpekat...ofta...Så som Jesus vid den yttersta domen ska skilja de rättfärdiga från de orättfärdiga, så som en herde skiljer fåren från getterna, skiljer jag på personligt och privat...Vill jag skriva om mitt privatliv, min intimitet, gör jag det genom personer som inte liknar mig i dikter, noveller och romaner..." (s. 46) Vilken bra sammanfattning! Och vilken lysande vägledning för alla som tror att jag är jag i fiktionens värld! Och om svek: "Lever du för en annan människa, sviker du dig själv. Lever du för dig själv, ditt arbete, så sviker du andra..." (s 97) "Hela mitt liv ett krig för att de som inte förstår mig ska förstå." (s 98) Ingen kan som Bodil Malmsten sätta fingret på författarens dilemma.

Möte med ännu en historisk plats

I går tog jag bussen ut till Gamla Uppsala, gick upp på Tunåsen, genom dess tusenåriga betesmarker, sedan tillbaka längs Myrby träsk. När jag väntade på bussen tillbaka hade jag en närbild av de arkeologiska utgrävningarna, som visar fragment av livet norr om Storgården: till exempel stolphål från byggnader under järnålder och medeltid (från ca år 0 till 1500-talet). Jag rös.

Anna-Karin Palm: Herrgården

Anna-Karin Palm är en av Sveriges mest begåvade yngre prosaister. I romanen Herrgården (2005) tar hon med sig läsaren genom ett krigsskadat landskap till en gård, som skulle platsa i en saga av Bröderna Grimm. Jagberättaren Ben blir förförd, till att börja med av Herrgården, sedan också av dess ägarinna, Marie von B. Hon söker en arvtagare och finner en sådan i Ben. Bens kamrater på vandringen elimineras en efter en på mystiskt vis och Ben blir ensam kvar med Herrgården. Jag har själv emellanåt tänkt att hus har liv, att de gömmer hemligheter, som plötsligt kan komma i dagen. Detta är en stor roman. Anna-Karin Palm leker med textens underströmmar: "Något rörde sig, redan då, under flodens lugna yta... Jag ville inte se de där underströmmarna, men jag skrev varje kväll i min anteckningsbok. Och när jag nu återvänder till de där anteckningarna, så läser jag mycket i dem som jag då inte ville eller kunde förstå... en kronologisk berättelse om förhållandena mellan människor /som/ ytterst är en absurditet, därför att den narrativa kronologin alltid är falsk. I livet rör vi oss på många skilda tidsplan samtidigt..." (s 60 f.) Författaren gör en konst av det svåra: att väva in sina tankar i berättelsen.

Monika Fagerholm och Martin Johnson: Havet

En underbar, tankeväckande bok, som inte bara handlar om havet Här några citat ur boken: Joseph Conrad: "Gå in i din besatthet, dina obsessioner. Rygga inte för dem. Värna dem, följ dem...Det enda som räknas är hängivenhet... Glöm bort att bli och vara... Rör dig med ditt jag, inte från." Doris Lessing: "Väj inte för kaos. Lappa inte. Var inte rädd... När en människa bryter samman kan det också ses som ett kroppens och själens försvar. En väg till självhelande." Tomas Tranströmer: "... i dödsögonblicket (övergångsögonblicket?) sände hon (mormodern) ut en tanke. Så att jag - femåringen - förstod vad som hänt. En halvtimme innan de ringde." Svea, som rodde från Estland till finska skärgården: "Men som om jag vet det redan då man talar om det för mig. Som ett minne planterat i kroppen, och ordlöst - som en stämning eller en känsla."

Möte med historien på Biskops- Arnö

I går tog jag buss 895 ut mot Bålsta, steg av i Bälsunda, gick sedan till fots fram till Biskops-Arnö, fotograferade underbara gamla ekar, den äldsta, den så kallade Biskopseken, 600 år gammal. Jag kände mig förpassad till den tid, då ärkebiskoparna i Uppsala reste ut till Arnö i Mälaren för vila och avkoppling. Jag fotograferade bland annat en skylt, där det stod att ärkebiskop Olof Björnsson, kallad den vise, uppförde ett stenhus på platsen 1314 och 1332.En annan bild tog jag i Örtagården, där jag upptäckte en ört kallad läkemalva eller marshmallow(!) Mitt ärende var egentligen att komplettera den boksamling jag skänkt till Biskops-Arnös bibliotek i januari 2007. Sedan dess har det blivit ytterligare sex böcker. Tillbaka till Uppsala fick jag lift med Stella, som tagit mot böckerna. Hon berättade att hon studerar läkande örter, som det finns många av i Biskops-Arnös örtagård. Jag påminde henne om Paracelsus, som vid brytningen mellan medeltid och nyare tid intresserade sig för samma sak, och som jag skrivit om i romanen "Sprickan i skallen" (1993). "Jag ska bli den nya kvinnliga Paracelsus!" utropade hon. På Uppsala Stadsbibliotek finns en bok med titeln "Biskops-Arnö under 700 år" att låna. Där finns motiv avbildade, som säger ännu mycket mer än mina fotografier. Till exempel av ett brev på latin från 1288, undertecknat av ärkebiskop Magnus Bosson. Det är det första dokument som visar att Arnögodset var i biskopens ägo.

En ros till förlaget Bakhåll

Det aparta förlaget Bakhåll i Lund ska äntligen få en ros som tack för att det fortsätter att kämpa för oss, som älskar berörande litteratur. Just nu läser jag en utgåva från 2003: Edith Södergrans "Landet som icke är". Den ger tröst i stunder av förtvivlan. Hör bara: "Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är är jag trött att begära... Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla, landet, där vi svalka vår sargade panna i månens dagg."

Börje Svensson: De mest hatade. Om pedofiler och andra sexualbrottslingar

En skakande läsning. Börje Svensson, som har arbetat med sexualbrottslingar på Norrtäljeanstalten, har efter tio år fått en ordentlig inblick i hur "de mest hatade" fungerar. Hans utgångspunkt har varit att vi måste öka vår kunskap, inte bara om offren för sexualbrott utan också om förövarna. Där halkar vi efter, trots att barn genom Barnkonventionen fick lagstadgade rättigheter 1989. Bland annat i Sverige.Det är svårt om inte omöjligt att skydda barn från pedofiler, om vi inte förstår hur de tänker och känner.

Laird Koenig: La petite fille au bout du chemin

En omläsning, som jag länge tänkt göra. På semesterresan blev det äntligen av. Koenigs roman kom redan 1973, på engelska, och i fransk översättning året därpå. Det är en thriller som har allt: spänning, sensmoral, en människoskildring som går utanpå allt jag läst.Huvudpersonen är en trettonårig flicka, som lever ensam "vid vägens slut". Hon är förbluffande intelligent och förbluffande känslig. Hon skriver poesi och har Emily Dickinson som förebild. Den bjuder också på en kärlekshistoria, som går utanpå det mesta. De två ungdomarnas spröda kärlek berörde mig. Ett citat i svensk översättning: "Leken är att låtsas. Göra gester. Men det är inte att leva... Skolan, det är folk som talar om för dig vad som är liv, det är inte att upptäcka det själv...Leken är för människor som behöver regler eftersom de är rädda för att tro något annat än det som de andra tror. De är rädda för att lämna gatan där de bor och göra något av livet. Leken är för människor som har behov av att någon talar om för dem vad de bör göra..." Så tänker och talar Rynn, 13 år.

Henrik och Märta Tikkanen

Från biblioteket har jag lånat hem "Henrik", den minnesbok som hans hustru Märta sammanställde efter hans död 1984. Där fick flera av hans arbetskamrater och vänner tillfälle att ge sin bild av honom. Det blev en bild av en "komplicerad, motsägelsefull, mångbottnad" person. "Så får sanningen underordna sig konsten och modellen sin mästare", skriver Lena Svanberg apropå Henrik Tikkanens egna ord: "Jag har omformat sanningen till en sannare helhet. Då kan man inte kalla det memoarer mera." Så sant! När jag läst alla dessa vittnesmål om den komplicerade Henrik, även Märtas eget, tog jag ner hennes "Århundradets kärlekshistoria" från bokhyllan. Jag har den bara i fransk översättning av min egen översättare Philippe Bouquet, men vilken översättning! Ta bara den här strofen: "Ainsi c´était donc de mon indifférence que tu avais besoin alors qu´apparemment mon amour te faisait du mal". Och så en anteckning i kanten: Henrik Tikkanen avskydde verbet "uppleva" lika mycket som jag!

Flygdrömmar och kreativitet

Det påstås att drömmar om att man flyger är ett tecken på kreativitet. På Västkusten hade jag en fascinerande dröm: jag spelade med i en teaterpjäs. Min energi var enorm. Jag kastade mig ut i luften och virvlade runt. Det var länge sedan jag flög i drömmen.Kanske är något nytt på väg?

LSD ett botemedel mot alkoholism?

I nummer 5/6 2012 av "Forskning och Framsteg" hittar jag en provocerande artikel. Enligt artikelförfattaren Per Snaprud har ett norskt forskarpar kommit fram till att den psykedeliska drogen LSD bör användas inom seriös missbrukarvård. "Många av dagens läkemedel mot alkoholism som Naltrexon och Campral påverkar signalämnet dopamin i hjärnan", skriver han. Och fortsätter: "LSD påverkar i första hand en specifik mottagare för serotonin."

Om stenarna i Bohuslän

I STF:s serie "Tusen sevärdheter i Sverige" (1960) hittar jag under rubriken "Bohuslän" svar på den fråga, jag ställde mig under mina promenader i klipplandskapet under Tjörnbron: Varifrån kommer alla dessa stenar? Nu läser jag att de, liksom stenarna i min hemskog Lunsen, är rester från inlandsisens härjningar. Claes Krantz skriver i boken: "Vad man skall se och ha öga för i Bohuslän är ... stenarna... Stenarna och deras relation till havet, det är Bohusläns ansikte - i vars drag tio tusen år av kända och okända öden står ristade."

Morden i Arvesund

På resan läste jag den första boken i en deckarserie från Jämtland. Författare: Sven Lindqvist, titel: "Hälsa till mamma!" (2006) Skadad som jag är av ett flitigt recenserande kunde jag inte låta bli att läsa boken som om jag hade uppdraget att skriva om den. (Det händer ofta!) På plussidan noterade jag historiens originalitet, på minussidan ett fruktansvärt dåligt språk. Jengel Förlag, som gett ut boken, borde verkligen skärpa sig och anlita en korrekturläsare.

Tatiana de Rosnay: Colombes granne

Och dagen därpå, alltså i går, publicerade SvD min recension av den franska författarens underfundiga roman. En historia med många bottnar. Både den recensionen och gårdagens skrev jag på natten, innan jag reste till Västkusten.Stressigt, men med hjälp av pålitliga redaktörer gick det vägen. Deras namn? Johanna Åberg på UNT och Lina Kalmteg på SvD.

Om Jane Miller: Den befriande åldern

Den 21 juni publicerade UNT min recension av Jane Millers bok om åldrandet. Bäst var Elsie Johanssons förord, skrev jag, och sämst Jane Millers pladdriga språk.

Om kreativitet, aggressivitet och cancer

Jag hittar också en lapp, instucken i den bok jag läste, innan jag reste: Gudmund Smiths "Det finns inga enkla svar"(2011). Smith, som var min professor i psykologi i Lund, har intresserat sig bland annat för kreativitetens gåta. På lappen ser jag nu en hänvisning till s. 36f i hans bok. Där står att kreativa personer är mer benägna att bejaka sin aggressivitet än mindre kreativa. Och inte bara det: ju mer kreativ och ju mer öppet aggressiv en person är, desto bättre prognos har hans cancer! Ett citat: "Relationen mellan bromsad tumörtillväxt och bejakad agression är alltså tydlig men därför inte nödvändigtvis kausal".

Om kortisol och stress

Läser också i UNT (11/6) om stresshormonet kortisol, som frisätts från binjurarna på "order" från hjärnan och hypofyskörteln. Jag visste redan tidigare att det hjälper mig att avbryta mitt arbete vid datorn, när jag suttit för länge. Jag får då värk i kroppen och känner mig orimligt varm. Nu läser jag att kortisol även hjälper oss att vakna på morgonen. Är det därför som jag ibland tycker mig vakna av en telefonsignal eller ett tydligt "God morgon"?

Eiffeltornet under jord!

Hemkommen från minisemester hos släkten på Västkusten gör jag fynd i de tidningar, som min granne sparat åt mig. En notis i UNT från 16/6 handlar om Eiffeltornet: det kommer att växa, nedåt. Man planerar i Paris att bygga till några våningar under jord. Där ska bland annat rymmas ett område för barnaktiviteter. Det är inte första gången som jag skrivit om sådant som kommer att hända. I barnboken "Bland pallemoner och draffodiler" (2011) berättar jag om en liten flicka på äventyr under just Eiffeltornet. Något liknande var jag med om, när jag hade skrivit kriminalromanen "Mördarens ankomst" (1999). Där ägnar sig en av romanfigurerna åt konsthantverk. Något senare började kvinnans förlaga syssla med just detta. Befinner jag mig på en rörlig tidsaxel? - Och, vad i min senaste roman, "Älska mig - ändå!",kommer att dyka upp i den så kallade verkligheten?

Om konsten att läsa innantill

Har dagens läsare förlorat förmågan att läsa innantill? Det ser inte bättre ut. När jag frågar människor som antingen skaffat eller fått min senaste roman, "Älska mig - ändå!", om de hunnit läsa den, svarar de oftast: Jag har bläddrat i den. Ett tidens tecken? Det är enklare, det går snabbare att logga in på facebook eller att sätta på TV-n än att läsa en bok från pärm till pärm. På TV kan man hoppa mellan olika program eller till och med hoppa inom programmet. Den vanan har kanske smittat av sig på bokläsandet? En sådan lästeknik är förödande, vart tog upplevelsen vägen? Upplevelsen av att lära känna en romanfigur, att följa en intrig med allt vad det innebär av medkänsla, frustration, nyfikenhet? För mig är varje ord väsentligt, när jag skriver en roman. Hoppar läsaren över det ordet hamnar han lätt på villovägar. Jag arbetar också med cues, något jag har med mig sedan tiden som kriminalförfattare. Men hur ska en läsare hitta dessa viktiga cues, om hon bläddrar sig genom boken. Ett exempel ur min senaste roman: på sidan 11 undrar huvudpersonen Anna Marias terapeut om hennes älskade Gyuri verkligen har existerat eller om han är en av hennes romanfigurer. Det är en central fråga i boken. Den visar hän mot frågan om romanens innersta väsen. Hela romanen är för övrigt autofiktiv och dessutom, som jag skriver, en "handledning i autismspektrumstörningar". Det har mången läsare missat. I en autofiktiv roman finns två huvudfigurer, romanjaget och berättarjaget. Det gäller att skilja dem åt. Eller också inte. Att det är en handledning i autismspektrumstörningar exemplifieras redan på boken första sida, på rad fyra, där berättarjaget skriver att Anna Marias barn inte står ut med hennes egoism. Det påståendet syftar framåt, mot romanens sista sidor, där Anna Maria diskuterar autism med sin terapeut. Men här och där inne i romanen kommer cues som syftar mot slutet. En deckarteknik som sagt. Jag har tillägnat boken "mina barn och barnbarn för att ni och världen så småningom ska förstå". Jag syftar naturligtvis på autismproblematiken. Men de barn som har bläddrat sig genom boken tror att jag har skrivit om dem. Lättförståeligt, man läser ju gärna in sådant i böcker som verkar handla om en själv. Viktigt i min dedikation är uttrycket "så småningom". Jag hoppas fortfarande att de småningom ska bli mogna och belästa nog att "förstå" vad min bok handlar om. "Jag har omformat sanningen till en sannare helhet", säger Henrik Tikkanen i en intervju i VeckoJournalen 1977. En träffande formulering. Men jag är inte Henrik Tikkanen, jag har inte hans förmåga att få läsare att sluta bläddra. Därför meddelar jag härmed att jag har skrivit min sista roman. Det får bli något annat, något mer bläddervänligt i fortsättningen.

En superkaja till Cossés Drömbokhandel

UNT publicerade i dag min recension av den franska författaren Laurence Cossés "Drömbokhandeln". Den fick en superkaja, den största utmärkelse en bok kan få. Och det är den värd. Den parisiska bokhandeln "Au bon roman" ger bara ut goda böcker, goda romaner som inte bara stannar kvar i minnet utan lever sitt eget liv, växer, tar nya gestalter. Detta enligt min egen sammanfattning i recensionen. Den goda litteraturen har en magisk kraft, den får läsarna att tro på det de läser, tro att myten är sanning, skriver jag också. Och: "Så stark kan myten vara att även författaren själv lockas att tro på den. När hon sedan får frågan vad som är självupplevt och vad som är ´fantasi´kan hon svara: Det vet jag inte. Myten har då övermannat henne, blivit till ´autofiktion´. Jag skrev och skickade recensionen 3 maj. Då hade jag ännu inte sett UNT:s recension av min roman "Älska mig - ändå". Den fick många läsare att undra just detta: Vad är självupplevt och vad är fantasi?

Brighton Rock

Brighton Rock är en film om självbedrägeri och den hopplösa kärleken år 1964. Den har marknadsförts som thriller men jag ser den huvudsakligen som berättelsen om en kärlek som offrar allt och som vägrar ge upp. Den unga, "fula" Rose har lovat att aldrig svika Pinkie och det gör hon inte heller, trots att hon får veta att han är flerfaldig mördare. I slutscenen, där hon gravid med hans barn lyssnar på en skiva, som hon bett honom spela in, hör hon bara " I love you, I love you...". Borta är "I hate you..." Helen Mirren som Roses arbetgsgivare ger ytterligare djup åt historien efter Graham Greenes roman från 1939.

Om placeboeffekten

I senaste numret av Modern Psykoloogi (sommaren 2012) hittar jag en notis om "Nucleus accmumbens", njutningens källa i hjärnan. Så här skriver Lotta Fredholm: "Ibland räcker det med att tro att något bra ska hända för att nucleus accumbens ska reagera. Detta ger upphov till den positiva förväntanseffekt som vi kallar placebo." - Där fick du, brorsan, tänkte jag. (Denne bror och jag har ofta diskuterat begreppet placebo. Som representant för skolmedicinen har han vägrat befatta sig med något så "ovetenskapligt".)

Med Strindberg i Paris underjord

I dag såg jag Anna Franklins och Teymor Zarrés utställning på Åhuset i Uppsala. Den visade bilder och texter från den tid, som Strindberg kallade Inferno. En fin dokumentation av parets vandringar på jakt efter en författare i skaparkris. Anna Franklin är född 1959, hon var alltså ännu inte på jorden, när jag som femtonåring slukade Strindbergs Samlade verk under en sjukdomsperiod. Jag associerade också till mina egna vandringar i Paris, där jag följde Georges Simenon i spåren inför min roman "Mannen som ville vara Simenon", översatt till franska under titeln "L´homme qui voulait être Simenon". På Gare du Nord, där Strindberg mötte Paris, skrev jag för övrigt första kapitlet i "Hoppa opp i himlen", också den översatt till franska som "Sauter jusqu´au ciel".

Om självbedrägerier

"Sans" är en tidskrift, som presenterar sig som ett existentiellt magasin i upplysningens anda. Där hittade jag nr 1 2012 en intressant text av Peter Gärdenfors, min tidigare försöksperson i arbetet på min doktorsavhandling , numera professor i kognitionsvetenskap i Lund. Han menar att människan är det mest bedrägliga djuret av alla. Men hon är inte medveten om att hon är särskilt bra på att lura sig själv. Vi väljer vilken information vi vill ta hänsyn till, undviker att ta reda på det vi inte vill veta. Men, detta är inte bara av ondo. Ën amerikansk biolog, Robert Trivers, menar till och med att självbedrägerier är bra för immunsystemet! I Axess magasin nr 2 2012 fortsätter Gärdenfors resonemanget. Han hänvisar också här till Trivers och hans medförfattare von Hippel, som dragit slutsatsen att förmågan att lura oss själva har en evolutionär bakgrund: den har ökat vårt överlevnadsvärde.

Biokemi och kärlek

När jag läste psykologi vid Lunds Universitet på 1970-talet var det inte rumsrent att använda sig av biologiska förklaringsmodeller, när man ville undersöka människors beteende. Nu läser jag i Svenska Dagbladet att amerikanska forskare kommit fram till att lust, attraktion och förmågan att hålla sig till samma partner i princip handlar om biokemiska processer i hjärnan, något som går att manipulera med hjälp av läkemedel. Då kan den genomsnittliga tid, som ett modernt kärleksförhållande varar, elva år, förlängas betydligt. Var det i själva verket så att jag bröt upp från mina förhållanden, inte på grund av konflikter och olikheter, utan på grund av att jag satt fast i evolutionens grepp? På grottfolkens tid kunde människor inte räkna med att ett förhållande skulle hålla mer än 15 år. Sedan var åtminstone den ena partnern död. Och 15 år tog det faktiskt i snitt, tills mina förhållanden var över.

James Frey: Sista testamentet

Redan den 22 maj var min recension av "Sista testamentet" införd i Svenska Dagbladet, men på grund av en viss turbulens i mitt privata liv glömde jag att nämna det på den här bloggen. "Freys testamentet för läsaren genom ljuset", hade rubriksättaren fyndigt lånat ur min text. "Det är mycket skickligt gjort", skrev jag också om denna James Freys tredje roman.

Möte med Gustav Vasa

I dag visades försvarsanläggningen Bastion Styrbiskop under Gunillaklockan i Uppsala vid den gamla Vasaborgen. Det var en del i projektet "Hemliga rum". Samtidigt som historieintresserade släpptes in gavs en teaterföreställning utanför bastionens mur. Gustav Vasa höll låda om sin enastående plats i historien och sitt beslut att låta sig begravas i Uppsala domkyrka. Bastionen luktade mögel och forntid men i själva verket är den inte så gammal, "bara" från 1700-talet. Jag associerade till en liknande nedstigning i historiens mörker, den som jag gjorde ned i Damlatasgrottan i turkiska Alanya för två år sedan. Arkitekturen var inte helt olik den i Bastion Styrbiskop men rummet var välskött och vänligt mottagande. Och det trots att grottan var väsentligt mycket äldre, mellan 10 000 och 15 000 år gammal.

Om modeord

Några modeord gör mig så irriterad att jag blir tvungen att ta fram riset. "Spretig" är ett sådant, "grattis" ett annat. Grattis? Ja, för man kan inte önska ett grattis, vilket blivit vanligt i lyckönskningsannonser. Grattis är ju en förkortning av "gratulerar"! Desto gladare blev jag, när jag i Helena Henschens "Hon älskade" hittade uttrycket "med två barn vid handen". Det vanliga är annars att man får läsa om någon som har "två barn i handen". Hur nu det kan gå till? Det måste vara väldigt små barn i så fall. Annars är "vid" ett av de modeord som jag börjat stöta mig på: "Vid förfrågningar vänd er till...", "vid tarmbesvär uppsöker du vårdcentralen" etc.

Mare Kandre

Det var på litteraturfestivalen "Les Boréales de Normandie" i Caen år 1998. Bland de inbjudna var några svenska författare, översatta till franska, däribland Mare Kandre. Och jag själv. Med min olyckliga förmåga att säga sådant, som inte är ägnat att såra men ändå visar sig vara det, berättade jag för Mare hur intressant jag tyckte det var att träffa galna kolleger. Hon såg på mig som om hon trodde att det var jag som var galen. Men hon svarade mig inte. På ett av mina foton sitter hon bredvid Anna-Karin Palm, en ljus pojkflicka i färd med att signera. Sju år senare var hon död. I sin krönika i SvD i tisdags kommenterade Annina Rabe hennes död så här: "... att dö alldeles för ung och dessutom under oklara omständigheter...". Själv tänkte jag på den unge sonen, Hesekiel, när jag läste att hans mamma var borta. Nu har Mattias Fyhr gett ut en bok om Mare Kandre, "Skitigt vackert mörker". Jag har inte hunnit läsa den men förstår att den innehåller uppseendeväckande passager t ex Dagens Nyheters refuseringsbrev av den intervju, som Fyhr en gång gjorde med Mare Kandre.

Peter Hoeg: Den tysta flickan

Att läsa Peter Hoeg är att ta klivet ut i ett universum. I ett avsnitt möter romanens huvudperson, clownen Kasper, en nunna från Rabiastiftelsen. "Vem ska jag be till", undrar Kasper, "vem säger att det finns någon där ute, vem säger att universum inte bara är ett enda stort positiv?" Men där ute finns en Gud, vilket är besvärande. "Problemet med vrede mot Gud (aka FruHerre) är att det är omöjligt att gå högre upp i systemet för att klaga", tänker han vidare. Han möter en kvinna och citerar Jung, som skrivit om mötet med det okända i individuationsprocessen. Hoeg intresserar sig också för ondskan: "Onda personligheter finns inte. En personlighet har alltid en basalt sett medkännande klang. Det är de ställen där det är hål i vår mänsklighet, där vi inte resonerar, som är farliga." (Detta apropå Hitler) Och för rädslan. "Rädsla", sa Kasper, "Vem säger att det finns något bakom? Kanske är rädslan det sista." En frestande tanke. Är inte rädsla det som styr oss alla? Rädsla för döden, rädsla för livet, rädsla för vad andra ska tycka och tänka... You name it. Kanske är det också så att det är rädsla som ligger bakom ondskan. Vad är då inte rädsla? Mitt svar: nyfikenhet. Att våga tänka och göra något helt oväntat. Utan rädsla. Jag lånade boken på bibliotet. Nu kommer jag att köpa den. Man får ju inte stryka för i låneböcker! Inte det här till exempel: "Är det inte först och främst det vi ska ha orden till, till att upprätthålla verkligheten så att vi slipper se vad som gömmer sig på andra sidan?" Eller alla referenser till Bach. Att hans hustru hette Anna Magdalena visste jag inte. En av mina döttrar lät jag döpa till Anna Cecilia Magdalena. Cecilia var ett medvetet val, jag önskade flickan musikalitet. Det fick hon också.

DOPET

I går kväll såg jag reprisen av TV-utsändningen från prinsessan Estelles dop. Den lilla rörde mig. Det var som om hon förstod vad som väntade henne av plikter, som hon inte bett om. Hennes ansiktsuttryck var smått bekymrat och samtidigt resignerat: Vad kan jag göra?

Thure Stenström still going strong

På Svenska Dagbladets kulturfest härom kvällen mötte jag än en gång den vitale Thure Stenström, född 1927.Han efterträdde min litteraturprofessor Gunnar Tideström 1971. Då hade jag redan lämnat Uppsala för Lund. Thure Stenström var, om jag förstod rätt, den ende utom jag själv, som var med redan på den mingelfria tid, då det bjöds till kulturmiddag på restaurang. Han hade, till skillnad från mig, anpassat sig väl. Jag har svårt för mingel men räddades av förstående kvinnliga medarbetare som Barbro Eberan och Astrid Söderbergh Widding. PS På väg in till buffén passerade vi redaktionen i Svenska Dagbladets nya lokaler på Västra Järnvägsgatan. Ett kontorslandskap utan landskapsvyer, bara små trånga bås. Samma slags landskap som det jag såg vid ett besök på Upsala Nya Tidning för ett tag sedan. Hur kan kreativiteten frodas i sådana miljöer? Och - hur kan lönsamhetstänkandet få ta över, då det borde vara undanstoppat i en av redaktionens vrår? En paradox: utan kreativitet - ingen lönsamhet.

Om lukter och sjukdom

I det senaste numret av tidskriften "Forskning och framsteg" läser jag om hur människans lukt påverkas av sjukdomar. En diabetiker luktar till exempel "fruktaktigt". Det påminner mig om den period i livet, då jag enbart höll mig till "råkost", framför allt frukt. Under den perioden luktade min armsvett verkligen fruktigt. Jag såg det som något positivt, men nu undrar jag om det inte var en en förvarning om att jag höll på att utveckla diabetes, triggad av en överdriven konsumtion av frukt och honung.

Helena Henschen: Hon älskade

Helena Henschens autofiktiva roman om sin farmor, Signe Thiel, kom redan 2008 men jag missade den. Nu har jag läst den och förundrats över att så mycket kan rymmas inom en romans pärmar: en fascinerande tidsskildring, undertexter som sätter fantasin i rörelse, funderingar om konst och konstnärer, om kärlekens natur och om hjärnan, den svårbegripliga. Om hjärnan låter författaren Signe resonera så här: "Om den mänskliga hjärnan vore så enkel att förstå, skulle vi vara oförmögna att begripa det." Och när Signe frågar sin far Ernest Thiel vad en konstnär är får hon svar per brev: "... målare kallas den konstnär, som ej får någon ro innan han på duk, på vägg eller papper återgivit de barn, med vilka han alltid går havande/.../ hans konst är det starkaste han äger, och detta mobiliserar han för att skaffa sig makt för att erövra världen..." Men mer än dessa intellektualismer uppskattade jag undertexterna, till exempel det som hände mellan Helenas far Anders och den musikaliska Lily.

All världens morgnar

"Tous les matins du monde" är en film om musikens makt. Den utspelas i 1600-talets Frankrike, där en mästare på viola da gamba, monsieur de Sainte-Colombe, drar sig tillbaka till en stuga i trädgården efter hustruns död. Han publicerar ingenting, framträder ytterst sällan och när hans unge adept Morin Marais försöker få honom att förklara musikens innebörd svarar han inte. Det enda de kommer överens om under ett sista samtal är att musiken inte är mänsklig. Filmen handlar om kreativitetens yttersta konsekvens. Själv har jag också många gånger försökt dra mig undan till en eller annan stuga, undan inre och yttre krav att publicera mig, men inte klarat av det. Inte än. Jag tror att det var lättare på 1600-talet, före teknikens och mediernas förödande inflytande. En mycket sevärd film. Den vill jag se om och se om i förhoppning om att upptäcka nya tolkningar och infallsvinklar.

Om opposition

Jag hittade just en lapp, instucken i en antologi med engelskspråkiga dikter. På lappen hade jag antecknat: "Opposition is true friendship". Citatet kom från William Blake, det var en fundering han gjort, när han läst Yeats. På kornet, tänkte jag! Och sedan: När man gett ut en bok, vill man hellre att läsare ska opponera sig än tiga stilla.

Om Gud och kärleken

I går publicerade Ruth Lötmarker, f d lektor i franska vid Stockholms Universitet, en understreckare i SvD om kärlek utifrån den franske författaren André Comte-Sponvilles "Le sexe ni la mort". Han analyserar kärleken i dess olika former ur ett filosofiskt perspektiv, skriver hon. Comte-Sponville i sin tur citerar Simone Weil, vars centrala tanke var att Gud har uppenbarat sin kärlek till människorna genom att avstå från sin allmakt. Det han skapar kan endast vara mindre perfekt än Gud själv, annars vore världen Gud. Därför finns också det onda i världen. Mycket tänkvärt!

Om fransk och svensk språkkultur

Det kan komma över mig en längtan tillbaka till den franskspråkiga världen och dess krav på språklig stringens. I Sverige skiljer man inte längre på "var" och "vart" eller på "sin" och "hans/hennes", man blir ombedd att "vänta kvar" i telefonväxlar i stället för att"vänta" eller "stanna kvar" och får veta att "paketet hämtar du hos livsmedelsbutiken" si och så. (Jaså, det gör jag, tänker jag.) Allt detta skapar irritation för att inte säga kaos i en språkkänslig hjärna. Och när jag häromdagen läste att man "löser ärenden" tänkte jag att snart vill jag inte vara med längre. I Frankrike kan man vända sig till en "Guide pratique" för vägledning i språkfrågor. Författaren, Maurice Grevisse, är, intressant nog, belgare. Intressant, därför att Belgien är ett flerspråkigt land, där franska talas och skrivs bara i en del av landet.

Stephen King: The Stand

En film om en pesthärjad framtidsvärld. Otäck, naturligtvis, så otäck att jag var tvungen att se den i omgångar för att inte få min sinnesfrid rubbad. Men eftersom den var så skickligt gjord kunde jag inte bara släppa den. En poäng var Stephen King själv, som spelade en av aktörerna i dramat. Han har onekligen ett utseende, eller hade det i filmen, som gör sig bra i en skräckfilm.

Lydia Davis: Samarbete med fluga

Sekwa förlag har gjort sig ett namn som utgivare av till svenska översatt fransk litteratur, främst av yngre kvinnliga författare. Nu har förlaget tagit sig före att ge ut den amerikanska författaren Lydia Davis. Det är ett missgrepp. Hon är visserligen enligt förlagsreklamen "en av de stora i USA" men mig berör hon inte. Hennes noveller roar för stunden, det är allt. Jag begär mer av skönlitteraturen än så.

Om psykopater

I en annan artikel i Svenska Dagbladet, nu från den 9 maj, skriver Stefan Myr om psykopater apropå rättegången mot Anders B Breivik. Han menar att psykopater får näring av mothugg och av att stå i strålkastarljuset. Nu får Breivik precis den uppmärksamhet han räknat med och njuter av. "Om rättegången hade ägt rum bakom lykta dörrar skulle han förmodligen redan nu sakta börjat tyna bort...". "Att strida och försöka vinna över psykopaten är lönlöst", skriver han också. Jag tror mig veta att Stefan Myr satt fingret på en viktig punkt. Dag efter dag får vi följa rättegången mot Breivik i pressen, vi har inte en chans att glömma honom. Liksom jag inte har en chans att glömma de psykopater som jag blivit utsatt för.

Kristoffer Leandoer om Chloé Delaume

Under strecket i Svenska Dagbladet skrev Kristoffer Leandoer den 22 april om Chloé Delaumes senaste roman, "Une femme avec personne dedans" (En kvinna med ingen i). Hans artikel behandlar ämnet autofiktion, som också är den genrebeteckning jag själv använt för min nya roman "Älska mig - ändå". Han påminner om att det var Serge Doubrovsky, som var upphovsman till termen. Chloé Delaume själv har enligt Leandoer kallat autofiktionen en form av svart magi. Han citerar Delaume i en tidigare roman: "Jag försöker inte skapa ett verk, jag försöker skapa ett liv." och visar att hon anstränger sig att beskriva "Chloé Delaume" som en fiktiv gestalt: "Chloé Delaume" utgör egentligen en treenighet: författare, jagberättare, huvudperson. Sådant har läsare, även recensenter, svårt att förstå. De flesta klarar inte den distinktionen, betonar Leandoer. Jag håller med. Liksom Chloé Delaume har jag svårt för att möta läsares medlidande.

Tidskriften Axess

Axess är ett jordens salt. Aprilnumret är särskilt läsvärt.Peter Luthersson skriver i artikeln "Kulturdebattens förlorade centrum" om avakademiseringen och avintellektualiseringen i Sverige. Bildningsvärlden och reflektionskulturen trängs undan av populärkulturen, hävdar han. Det som lyfts fram på kultursidorna är priser och jubileer, inte nya tankar och insikter. "O tempora, o mores!" slutar han sin artikel. Per Svensson ironiserar i sin artikel "Publicistik utan publicister" över den svenska skolan: "Om de unga kan läsa, trots tolv år i den svenska skolan, så vill de inte läsa tidningar. Vill de ändå läsa tidningar, vill de inte betala." Ulf Öfverberg skriver om rädsla: "Efter Rushdieaffären har rädslan stannat kvar. En rädsla som har paralyserat våra bästa instinkter." Och Jenny Maria Nilsson recenserar Daniel Kahnemans "Thinking fast and slow": "Människans favoritsport tycks vara att dra förhastade slutsatser om det mesta." Bra rutet! Mest träffade mig Ulf Öfverbergs bidrag. Rädslan råder överallt, inte bara i kulturlivet. Vad är människor rädda för, egentligen?

Märta Tikkanen: Emma & Uno - visst var det kärlek

Jag tycker mycket om Märta Tikkanens böcker. Den senast utkomna, romanen om Emma och Uno, hennes mormor och morfar, berörde mig också på djupet. Emma får sex barn medan hon är mellan 19 och 25. Uno är frånvarande, den mest frånvarande barnafadern jag träffat på i litteraturen. Men Emma slutar inte att älska honom förrän ganska sent i livet. Han är en charmör och en av de män som gör upp storartade planer men inte klarar av att realisera dem. "Visst var det kärlek", skriver Märta Tikkanen. Det fick mig att än en gång undra över begreppet kärlek. Det används i tid och otid men borde emellanåt bytas ut mot ord som beroende, besatthet masochism och maktbegär. Min tidigare kulturchef på Svenska Dagbladet, Leif Carlsson, såg en viss likhet mellan Märta Tikkanens romaner och mina. Så det är nog ingen tillfällighet att jag blir så berörd av hennes berättelser. PS Jag har ju också skrivit en roman, inte om mina morföräldrars, men väl om mina föräldrars möte. Den skulle först få heta "Jonas och Beata" men jag ändrade titeln till "En vass obändig längtan". Den kom ut 2009 och handlade också om "kärlek" men egentligen också om beroende, besatthet, masochism och maktbegär.