Recension av "Schweiz berättar: Sensommarmöten"

I dagens SvD publicerades mitt beröm av novellantologin enligt ovan. Det var inte helt enkelt att skriva om den. Den rymmer så mycket som 25 noveller. Men jag tycker nog att jag lyckats. Det gällde bara att hitta ett tema. Det blev "det frånvarande havet och den schweiziska nostalgin", som också blev recensionens slutord. Det hade också kunnat bli ett citat ur Peter Bichsels "En bok om att läsa och berätta": "Poetens uppgift är att vara sand och inte olja i världens maskineri."
    PS  Här i Uppsala har vi också ett frånvarande hav.

Möte med adoptivbarn

UNT ägnar mycket spaltutrymme åt adoptivbarn i dag. Det slumpade sig så att jag för några dagar sedan mötte ett numera vuxet adoptivbarn, mor till två av mina barnbarns tremänningar. Hon lämnades in på ett barnhem i Indien som nyfödd och fick stanna där i två och ett halvt år. Om hon är bitter? Absolut inte, svarade hon,  hon betraktar Sverige som sitt hemland och sina adoptivföräldrar som sina "riktiga" föräldrar. Och de små barnen, de vackra små pojkarna, vet inte annat än att de är svenskar.

Rosamond Smith: Lives of the twins (1987)

Det här är den första romanen jag läst av Rosamond Smith och ändå inte. Av Joyce Carol Oates har jag läst åtskilliga. Rosamond Smith är den författarpseudonym hon använder, när hon skriver kriminalromaner.
Romanen är en intressant utbrodering på tvillingtemat. Bokens hjältinna Molly Marks förälskar sig i identiska tvillingar, en god och en ond. Eller är det inte så enkelt? Har de mer gemensamt än utseendet?
Slutet är förbryllande. Det är egentligen märkligt att inte fler romaner skrivits på det här mytologiska temat sedan Bibelns berättelse om Kain och Abel.

Gretelise Holm: Paranoia (2002)

Det här är en kriminalroman som fungerar också som upplysningsskrift om psykopati. Den säger mer om fenomenet på några få sidor än fackböcker i ämnet. Den refererar bland annat en avhandling, som konkluderar att framgångsrika människor har många personlighetsdrag gemensamma med psykopater och  att psykopaterna är starkt överrepresenterade bland människor med makt. De sitter på höga positioner inom politik och adminstration, i affärslivet och i den offentliga sektorn. "Man anställer inte en chef utan att fråga om han är i stånd att avskeda folk", menar bokens mördare. Ett annat citat: "Psykopater... får hela tiden nya infall och hoppar från det ena till det andra... I succékretsar kallar man dessa egenskaper idérikedom, initiativ, flexibilitet, kreativitet." Han tror också att mellan 20 och 30 procent av de framgångsrika samhällsmedborgarna är psykopater (mot  en procent bland befolkningen i stort).
    Efter att ha fått dessa fingervisningar borde jag som gammal kriminalförfattare lätt ha gissat vem  mördaren är. Det kunde jag inte, vilket motiverar en ros till den danska författaren Gretelise Holm.  

Matteus evangelium 6:3

I går sände K-kanalen ännu ett fascinerande avsnitt om hjärnan under rubriken "In i vårt psyke". Bland annat fick vi se hur en kvinnas händer efter en hjärnoperation, där hjärnbarken skurits itu,  levde sina egna liv. Den vänstra handen slog kvinnan i ansiktet, utan att hon kunde hejda den, den ena handen knäppte upp blusen, den andra knäppte igen den. Gång på gång. Jag mindes några citat ur Jesu Bergspredikan: "... om din högra hand är dig till förförelse, så hugg av den och kasta den ifrån dig..." (Matt 5:30) och "... när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få veta vad den högra gör." En gammal visdom, som borde få nytt liv idag, när människor gärna berättar om vilka gåvor de av barmhärtighet ger till jul. Som om det inte räckte med själva gåvan.
     Jag tänkte också på min egen virusinfektion i vänster hjärnhalva, när jag var barn. Att jag förlorade förmågan att använda höger hand och tappade talförmågan. Men då, 1945, hade Roger Sperry ännu inte gjort sin upptäckt av hjärnhalvornas funktion (nobelpris 1981) eller jag skrivit min avhandling om tanke-och skaparprocesserna (1978).
    En ros till producenterna bakom TV-serien "In i vårt psyke".  (Se även mitt inlägg om kreativitet och psykisk sjukdom 7/12 2011!)

Recension av Jeanne Cordeliers "Utbrytningen"

I dag var den äntligen inne i Svenska Dagbladet, min lovprisning av Jeanne Cordeliers starka bok om åren som prostituerad i Paris. Artikeln var stort uppslagen, med ett foto av författaren på promenad i Stockholm. Jag hade gärna lyssnat på henne på Kulturhuset i Stockholm i november, men då var jag bortrest, i Spanien. Det hade annars varit ett sällsynt tillfälle att få träffa henne (igen), eftersom hon flyttat tillbaka till Frankrike (från Stockholm).

Marianne Fredriksson: Simon och ekarna

Jag ser att Marianne Fredrikssons roman från 1985 har blivit film. Det året var jag indragen i författarens "vänskapskrets", vilket bland annat innebar att vi läste varandras böcker. Och jag hennes manus. Men manuset till "Simon och ekarna" läste jag inte. Jag var fullt upptagen med mitt eget manus. När boken så kom blev jag besviken. Marianne hade haussat upp mina förväntningar ordentligt vid våra lunchmöten.
När jag läste den tyckte jag att den var en enda lång IDAG-sida. Där var C G Jung och annan psykologi på modet, men ingenting som verkligen berörde mig. Jag försökte, så försiktigt jag kunde, att tala om det för Marianne. Hon tog det antagligen till sig, för när hon kommit igång med "Fiskarens skor" bad hon mig läsa manus och ge synpunkter. Det gjorde jag. "Fiskarens skor" blev "den som vandrar om natten", en mycket vacker titel.
    Nog om det. Nu ska det bli intressant att se filmen efter "Simon och ekarna". Intressant att se vad regissören gjort av bokens floskler som "han såg den äntligen, sorgens källa i hennes hjärta". Hur gestaltar man det på film?  

Kerstin Ekman: Grand Final i skojarbranschen

Ännu en metaroman om författarskap och medievärld, mycket starkare än Ann Heberleins. Satiren är knivskarp. Som den på s 173 om "vår tids frontfigur som klär sig som en trettiotalsgangster och vår största litterära gåta är om hans solbränna är äkta eller Max Factor Lasting Performance."
     Ändå är berättelsen trovärdig. Under läsningen tänkte jag: om jag hade läst Grand Final i skojarbranschen, innan jag själv började skriva romaner, hade jag inte vågat kasta mig ut i den här grymma världen. Ett citat: "Lever hon det där konstiga livet? (sa farsan om Lillemor Troj). Det var nog första gången jag (Babba) anade hur människor läser böcker om de känner till författaren. Eller till och med om de inte gör det." (s 78)
     En jämförelse: när Thea Oljelund från Året Runt begärde en intervju var det bara att ställa upp.  Det gjorde Lillemor Troj. När Expressen stod vid grinden och begärde en intervju efter att jag debuterat sa jag nej. Jag hade viktigare saker för mig: att bada bastu.  Jag visste ingenting om vad som gällde i den litterära världen.
    Och så guldkornen, dem får jag inte glömma. "Det orimliga kan bara berättas, det absurda blir trott genom berättelsens gåva till lyssnaren."(s 348) (Detta om Jesus, som blev lyssnad på eftersom han inte lade ut sitt budskap som en abstrakt moralisk traktat.)"Men:
    "Det dyrbaraste vi äger är det som vi aldrig berättat för någon. Det kan inte förvanskas." (s 382)

En väluppfostrad kung

Säga vad man vill om vår kung, men väluppfostrad är han. Han vet till skillnad från många andra idag att man ska tacka för en gåva. Det är alltså med stort nöje som jag nu skickar en ros till honom som tack för att han per brev tackat mig för "Bland pallemoner och draffodiler", barnboken, vars ena saga handlar om en annan kung, Erik XIV, som också han hade velat bli något annat än just - kung.  

Ann Heberlein: Ett gott liv

Att det är något som inte stämmer med Ann Heberlein märkte jag redan, när jag läste hennes förrförra bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Jag kunde inte sätta fingret på det då, det var bara det att en känsla av oärlighet kom över mig. Nu har jag fått förklaringen. Det var hennes förläggare, som styrde henne! När hon blottade sig var det för att gå honom till mötes. När jag nu läser "Ett gott liv" får jag samma känsla. Men den här gången kan det väl inte vara förläggaren, som ligger bakom? Honom har hon ju lämnat för att gå över till Bonniers. Fast där finns det väl också förläggare som lägger sig i? Numera. När jag själv debuterade som "fin" skönlitterär författare på Bonniers 1985 med romanen "Älskade barn"  ställde jag ultimatum: ingenting i min text skulle få lov att ändras. Ingenting ändrades heller. Jag undrar om den boken hade klarat sig helskinnad genom  granskningskvarnen i dag.
    Men nu tillbaka till "Ett gott liv". Jag tror fortfarande inte på Ann Heberlein. Jag tror inte att hon är en så förträfflig mor som hon vill påskina. Jag tror inte att hennes kärlek till sin man är så allt överskuggande. Själv skriver hon att hon inte tror att hon vill hämnas. (På förläggaren.) Men hon är smart, Ann Heberlein.
Hon fortsätter.."men helt säker kan jag inte vara. Är vi någonsin helt på det klara med våra motiv?"
Så tar hon udden av den kritik som hon vet måste komma.
Sammanfattningsvis erbjuder Ann Heberleins bok en provkarta på Freuds försvarsmekanismer: förnekelse, projektion, reaktionsbildning, upphävande, rationalisering... Det vore värt en närmare undersökning.
Den egentliga behållningen av boken var en annan. Den ger inblickar i hur marknadsföringen av en bok går till numera. Visserligen tror jag inte att Ann Heberlein, trots sina maniska skov, orkade med alla föreläsningar, intervjuer och andra mediala föreställningar som hon säger sig ha genomfört. Men den ger en skrämmande bild av bestsellerismens baksida. Och jag är tacksam för att jag själv hittat fram till  Podium, författarförlaget, där man slipper sälja sin själ.
    Ann Heberlein skriver också om förhållandet mellan kreativitet och galenskap. Men hon gör det inte lika intresseväckande som man kunde vänta. (Se för övrigt mitt inlägg den 7 december om kreativitet och psykisk sjukdom!)

Årets böcker i Svenska Dagbladet 2011

Mina tre favoriter enligt årets litteraturlista, publicerad i dag:

Philippe Grimberts "Hemligheten", Madeleine Hessérus "Staden utan kvinnor", Julie Jézéquels "Vända blad". Märkligast av dem: Madeleine Hessérus, en svenska, som hamnat i skymundan. Hon gömmer sig, precis som hjältinnan i hennes förra roman, "Till Isola".

Orfeu Negro

Jag såg om filmen från 1960 på TV häromkvällen. En déjàvu-upplevelse, som fick mig att än en gång ifrågasätta minnets tillförlitlighet. Jag mindes inte alls scenen från dödsrikets port, den där Orfeu inte kan låta bli att vända sig om efter Eurydice, nu gammal och förfallen. Det jag mindes var kärleken, den starka, den som drev det unga paret i döden. Jag mindes inte heller att filmen utspelades under karnevalen i Rio de Janeiro, med Sockertoppen som fond. Jag har ju också en annan referensram nu, efter mitt eget besök i Rio för några år sedan.

Marguerite Yourcenar i SVT 2

Hon föddes på Avenue Louise 193 i Bryssel 1903 och dog  på Mount Desert Island i Maine, USA, 1987. Hon uppfostrades av sin far, Michel de Crayencour, till  en stor europeisk intellektuell och blev den första kvinna som valdes in i Franska Litteraturakademien. Om henne har Marilù Mallet gjort en film, som visades i SVT 2:s K Special och som var ett av de bästa litteraturprogram jag sett på länge.  Det var lågmält, lyssnande. Som Marguerite Yourcenar själv. Det framgick att hon reste mycket, och det för att hon ville undvika en "sjuklig fixering vid gränser". På senare år reste hon med årstiderna i skogen runt sitt hus Petite Plaisance i Maine: "Med dem reser man alltid med jorden". Hon sa också andra tänkvärda saker i filmen, som "Fantasin  godtar allt den fäster sig vid" och "Minnet är inte en samling välsorterade dokument. Det förändras hela tiden. Barndom och ålderdom knyts samman."
     Men nog är det märkligt att så få kvinnor förunnas att bli invalda i denna illustra akademi. Samma sak i Belgien. När jag frågade ständige sekreteraren Jacques De Decker vid en intervju i Bryssels Palais des Académies 2004 hur många kvinnor som blivit invalda svarade han åtta. Det är 20 procent av medlemmarna, betonade han. Franska Akademien har bara tio procent.
   En annan tanke: Vem var Marguerite Yourcenars mor? Jag går till Josyane Savigneaus biografi från 1990 och läser att hon dog i barnsäng, när Marguerite var tio dagar gammal.
      En ros till Marilù Mallet och en postum sådan, lika vacker, till Marguerite Yourcenar.

Hur tänker man i Drottninggatans bokhandel?

Jag har tittat in i Drottninggatans bokhandel. Det gör jag emellanåt för att köpa en bok. Nu gjorde jag det för att jag ville förvissa mig om att de exponerat min barnbok "Bland pallemoner och draffodiler" ordentligt.  Det hade de inte gjort. Boken var undanstoppad  i en hylla utom synhåll för besökarna. Jag blev ledsen och besviken!  Jag är ändå en så kallad Uppsalaförfattare! I andra städer är man mån om att sälja författare från den egna orten. Det brukar vara en bra start för en vidare bokhandelsförsäljning. Ett ris går härmed per mail till Drottninggatans bokhandel och dess barnboksansvariga.
   Det förtjänar att upprepas: det är i böckernas värld som barnen får det bästa motgiftet mot dagens snabbhetskultur.

Kreativitet och psykisk sjukdom

Kunskapskanalen i TV visade i eftermiddag ett fascinerande program om hjärnan. Bland annat behandlades förhållandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom, ett ämne som jag berörde i min bok "Intelligent eller kreativ?" 1978. Den mest intressanta fråga, som ställdes i programmet var: Hur kan det komma sig att psykisk sjukdom överlevt genom människans evolution? Det förbluffande svaret var att det troligen beror på att psykiskt sjuka människor (schizofrena och bipolära)
är attraktiva och därmed lätt får partner att avla barn tillsammans med. Föreläsaren jämförde med påfågelns enorma och mycket vackra stjärt, som både är ett stort hinder vid förflyttningen och ett medel att locka till sig en partner.

Dogtooth

En parabel som fick mig att rysa. Den grekiska filmen skildrar en uppväxt som påminde mig om min egen.
Jag kände igen mycket: förbuden, straffen, hymlandet, instängdheten. Den  äldre namnlösa dottern som bryter sig ut ur familjefängelset hade kunnat vara jag.

Om 115-åringar

Läste just i bladet (SvD) att Japans äldsta dött vid 115 års ålder.  Äldst i världen är nu amerikanskan Besse Cooper, "på väg mot 116". Ännu ett exempel på bristande historiskt intresse, tänkte jag. På Röros kyrkogård står en gravsten till minne av Malmfinneren Hans Olsen Aasen, född 1557, död 1673. Han blev alltså, om inte 116 så 115 år. Om denne min anfader har jag skrivit i romanen "En vass obändig längtan"(2009).

Arnaldur Indridason: Svart himmel

Nu har jag äntligen tagit mig igenom den senaste delen i Indridasons kriminalsvit från Island. Han är, enligt reklamtexten på bokomslaget, "Nordens bästa deckarförfattare". Det är möjligt, hans medtävlare är inte heller särskilt vassa, inte med internationella mått mätt. Men den här boken var rent ut sagt tråkig. Att jag ändå läste den till slut berodde på min kärlek till Island och till min fascination inför de isländska personnamnen. Bergthora till exempel är inte något tilltalande namn för ett svenskt öra, men på Island passar det in. Det dånar som ur en vulkan.

Möte med romanfigur

I någon av mina barndomsskildringar, jag minns inte längre vilken, har jag skrivit om en eldsvåda, som jag tyckt mig bevittna från tornet i min hembys kyrka. Nu har jag äntligen träffat pyromanen, han som lekte med tändstickor som barn. Men - det intressanta är att jag ännu inte bodde i byn, då eldsvådan ägde rum. Det jag skrev om var en hörsägen. Av den fyraårige pyromanen har jag mycket vaga minnen. Hans kusin minns jag  desto bättre. Han förekommer under olika namn i flera av mina romaner.  I mitt minne var han en vacker pojke - och snäll. Som mina läsare vet drunknade han under tragiska omständigheter vid tolv års ålder.  Nu berättade kusinen att han inte alls var snäll, han var rentut sagt elak, en mobbare. Det gjorde ont att höra, samtidigt blev jag än en gång övertygad om att våra bedömningar av människor är högst subjektiva och att minnet är det otillförlitligaste vi har.

Ett ris till Ofvandahls

Varning! Ofvandahls konditori i Uppsala har de snuskigaste toaletter jag sett på länge. Just serveringar borde väl vara särskilt noga med hygienen? Det är inte roligt att få med sig otrevliga magbakterier hem.
Ett stort ris till detta högstatuskonditori med gamla fina anor.

En kvinnas kamp

Jag mötte en kvinna, som berättade sitt livs historia för mig. Jag tänker inte återge den i dess helhet, det kanske jag gör i bokform någon gång. Att jag nu publicerar ett koncentrat av den är för att jag inte kan hålla den ifrån mig, den ger mig mardrömmar och kanske kan den dessutom tjäna som ett varningens ord till unga tjejer som förälskar sig blint i exotiska män. Nåväl, den här svenska kvinnan var en gång en sådan tjej. Hon gifte sig med en man, som bedyrade henne sin kärlek och fick henne att flytta långt hemifrån, till ett land i arabvärlden. Där fick hon snabbt fyra barn med honom.  När den yngste var åtta månader ville mannen skiljas. Han hade förälskat sig i en annan. Men en av döttrarna hittade hennes förlovningsring i badrummet. Pappan och den nya kvinnan hade redan varit förlovade ett bra tag, ända sedan den yngste låg i hennes mage. Svenskan tog sina barn och flyttade hem till Sverige, utan arbete, utan social förankring, utan allting. Sedan skulle barnen och pappan umgås! Han använde umgänget till att skämma bort dem med allt som de inte kunde få hemma i Sverige. Han blev deras Gud, sa deras mamma till mig.

Beröm till Bland pallemoner och draffodiler av Btjs lektör

Så här skriver Bibliotekstjänsts lektör Kerstin Hagstrand-Velicu om min barnbok:

"... Båda sagorna handlar om att ge sig hän åt det fantastiska, att låta sig föras till ett underland bortom vardagen. Det är två riktigt underfundiga och läsvärda sagor!"

Olga Tokarczuk: Styr din plog över de dödas ben

Vilken bok! Jag lånade den på biblioteket och höll mig uppe i natt för att hinna läsa ut den, eftersom den måste lämnas tillbaka i dag: lånetid sju dagar, ej omlån. Det är bevisligen fler än jag som har drabbats.
Först: språket, delvis översättaren Jan Henrik Swahns förtjänst. Sedan humorn. Citat:" Ett beprövat sätt mot mardrömmar är att berätta dem högt ner i toalettstolen och sedan spola efter sig." Och naturligtvis,  innehållet. Det som till att börja med verkade vara en rätt så banal historia från ett ödsligt Polen visade sig vara dels en lärobok i astrologi, dels en beskrivning av ett märkligt sjukdomstillstånd, dels en stridsskrift mot olovlig jakt på Djur (jo, författaren använder faktiskt versaler lite hur som helst). Men allt detta var villospår. Frampå morgonen insåg jag till sist vad det var jag läste: en fulländad kriminalhistoria!
   Associationer till Marlen Haushofers "Väggen", också den om en kvinna i ödemarken, och till Friedrich Dürrenmatts "Med brott benådad". Jag citerar. "Vi är alla föremål för Villfarelse; vem skulle kunna träda fram och säga att vi inte alla är Förbrytare? Det är som ett eko av Durrenmatts "Vem känner väl sitt brott och sina hemliga missgärningar?"
    På s 67 hittade jag en av många tänkvärdheter, som jag gärna hade gulstreckat, om det inte varit för att så gör man inte i en lånebok: "I dag vågar ingen tänka något nytt längre. Utan uppehåll pratas det bara om hur det är och så utvecklar man gamla tankar." En utmärkt sammanfattning av en mycket god bok!

Kommande roman: "Älska mig - ändå! "

För några minuter sedan skrev jag på kontraktet på min nästa roman "Älska mig - ändå!" Den kommer ut på Podium någon gång under våren. En lättnad och en sorg. Jag har under flera år kämpat med ett stoff, som hämtat näring ur egna upplevelser. När romanen nu äntligen är klar för publicering känner jag en stor tomhet.

Brutus Östling: fortsättning

Han är en mästare på att trolla bort korten, denne charmige förläggare. Det senaste är att han påstår att han inte vet vart det boklager han haft i sitt garage tagit vägen. Detta efter att han i april hotade med att bränna upp böckerna, om jag inte meddelade att jag ville köpa dem. Det gjorde jag, och se nu vad som hände!
Ett varningens ord till alla författare, som funderar på att ge ut sina böcker på Brutus Östlings Symposion och ännu ett ris till en man, som inte vet vad hederlighet är.

Hans Falk: Uppväxt

Hans Falk är äldste son till Kerstin Thorvall, denna välskrivande och omskrivna författare, nu död. Sonen har känt ett behov att "skriva av sig" sin barndom, ett nästan lika starkt behov som det som drev hans mor att skriva "Det mest förbjudna" om förhållandet till sin egen mor. Men - jag är besviken! Nog hade denna färgstarka, temperamentsfulla kvinna gjort sig förtjänt av av ett annat slutmäle än det som sonen här levererar. Det räcker inte för den som själv träffat Kerstin Thorvall att få veta att hon slängde tallrikar i väggen och gång på gång rymde hemifrån.
    Här hade förlaget, Hjalmarson & Högberg, kunnat göra en insats. Och dessutom kunnat anlita en korrekturläsare för att hyvla bort språkliga och innehållsmässiga missar. Den värsta i mitt tycke: när barnflickan Siv plötsligt heter Maj!

Nordens apostel och andra lögnare och förfalskare

I dag publicerade Svenska Dagbladet en tänkvärd understreckare av Anders Winroth, professor i historia vid Yale University, USA. Han bygger sitt avslöjande av "Den helige Ansgar av Hamburg" på en nyligen utgiven bok av Eric Knibbs: "Ansgar, Rimbert and the forged foundations of Hamburg-Bremen". Nordens apostel Ansgar var enligt denne forskare ingenting mindre än en bedragare. Han var inte, som han påstod, ärkebiskop av Hamburg, utan missionsbiskop utan egentligt stift. Det var genom förfalskningar av brev, bland annat från påven, som han lyckades .nästla sig in i nordmissionen.
    Den kristna kyrkan, och inte bara den katolska, har vid åtskilliga tillfällen gjort sig skyldig till olika slags brott, vilka tystats ned och/eller skylts över. Min tanke: Kan det vara så att det är frestande för svaga själar att söka sig ett ämbete inom kyrkan för att där finns den möjlighet att gömma sig som inte erbjuds någon annanstans? Jo, möjligen inom läkarkåren. Den lever också högt på sitt goda namn och sin status. Vem misstänker i första hand en läkare, när ett brott har begåtts? (Nu tänker jag på den läkare, om vilken det just rapporterats i pressen att han utsatt både sin egen dotter och dennas dotter för sexuella övergrepp.)

Författares Bokmaskin: 2012 års kalender

Nu är den här, den vackra kalendern för nästa år! Mitt bidrag: en av Pirkko Dahlmans illustrationer till min saga "Prins Erik och draffodilen", en av sagorna i den nyss utkomna "Bland pallemoner och draffodiler".
En stor julros till Författares Bokmaskin!

Justine Lévy: En ovärdig dotter

I dag publicerade UNT min recension av BHL-dottern Justine Lévys senaste roman. Den boken tyckte jag verkligen om! UNT: s kulturred hade också hittat en fiffig rubrik: "Inte utan min mamma".

Semesterläsning i Spanien

Nyss hemkommen från ett besök hos min dotterson Jesper i  Spanien kastar jag mig över god litteratur på svenska. Jag är utsvulten. Den litteratur som var tillgänglig där nere tråkade ut mig. Här ett smakprov:
Björn Ranelid: Kniven i hjärtat (ännu ett manifest för "godheten")
Elin Lindqvist: Facklan (också tendentiös men med en liten knorr)
Karin Brunk Holmquist: Villa Bonita (minns inte längre vad den handlade om)

Undantaget var Kate Mortons Den glömda trädgården, översättning till svenska av Louise Thulin. En fantasieggande saga för vuxna med inbakad kriminalgåta. Dessutom visar Kate Morton att även sagor kan vara autofiktiva. Det gladde mig, eftersom jag själv nyss publicerat två sagor av det slaget. (I samlingsvolymen "Bland pallemoner och draffodiler").
Nu läser jag Justine Lévys En ovärdig dotter, som jag fått till recension från UNT.

Kriminalromaner i fängelset

Litteraturfestivalen Les Boréales i Caen, Normandie, har presenterat sitt nya program. Där hittar jag en intressant programpunkt. Den skicklige översättaren från svenska Philippe Bouquet kommer den 14 november att föreläsa för fångarna i fängelset Argantan om nordisk kriminallitteratur. Kanske nämner han också min "L´homme qui voulait être Simenon",  som är en av de fyra böcker av mig, som han översatt. (Svensk titel: "Mannen som ville vara Simenon")
    En ros till Les Boréales, som vågat sträcka sig utanför sina traditionella gränser för att nå en målgrupp, som om någon borde vara intresserad av kriminallitteratur.  Något för svenska föreläsare att ta upp?

Kvinnor utan män

Margaret Atwood gav 1983 ut romanen "Bodily Harm" om en kvinna, som blir lämnad av sin man, sedan hon fått bröstcancer. Mer än 20 år senare  kom Siri Hustvedts "The Summer without Men", likaså om en kvinna, som blir övergiven av sin man. Mia är till skillnad från Atwoods Rennie inte sjuk, men hon blir det. Hon blilr "galen". Jag kan inte låta bli att tänka på dessa kvinnor, som tycks leva ett halvt liv, när de inte längre har en man vid sin sida eller i sängen. Är då männen så viktiga för oss? Eller saknar de här båda författarna  stoff?  Tröstar de sig med att deras ämnesval ger dem läsare, andra kvinnor som nu har någon att identifiera sig med?

Poesins stillhet i konfrontation med kaos

Upsala Nya Tidning publicerade i dag en krönika av Emma Tranströmer, nobelpristagarens dotter. Hon beskriver det kaos som utbröt efter att hennes far fått nobelpriset. Hon använder till och med ett ännu starkare ord: inferno. Stress och ångest. Och jag undrar: är detta poesins uppgift? Det som händer i den mediala världen just nu är ju det som den inåtvände poeten försökt motverka med sin poesi.  Han satt där i sin rullstol, "vänligt leende och till synes oberörd av uppståndelsen", skriver dottern också. Obs uttrycket "till synes"! Vad annat ska en stackars poet ta sig till?
    

Teknikens under

Jag behövde en krona till min trasiga tand och uppsökte idag min tandläkare. Det blev en mycket intressant uppvisning i något som såg ut som ett datorspel. Tandläkaren, Lazlo Nagy, byggde upp den på en skärm, lät mig sedan följa processen, då projektionen på pärmen utvecklades till en krona i en separat liten låda.
Snabbt och effektivt. Efter några timmar hade jag en ny tand, något som tidigare brukade ta flera veckor.
En ros till teknikens värld.

Substantivsjukan

Om substantivsjukan skrev språkvårdaren Erik Wellander i sin "Riktig svenska" (1:a upplagan 1939, nya upplagor 1941 och 1947)  att den "allvarligt hotar livligheten och rörligheten hos vårt språk". Nu tycks den ha tagit ny fart. Här några exempel ur de senaste dagarnas läsning:
"Företaga framförande" (i stället för framföra)
"Körning av hissfirma" (i stället för hissfirman kör, vilket redan det är missvisande. Det är ju inte firman som kör hissen utan reparatören i det här fallet)
Och det senaste, och värsta, exemplet:
"Bortgången av  min far" (i stället för min fars bortgång).  Här kunde jag inte låta bli att associera till uttrycket "förbigången av min far".
I de fransktalande länderna har man sällan det här problemet. Där månar man om "livligheten och rörligheten" i sitt språk.
Ett ris till alla substantivsjuka!  

Big Fish

En av underbaraste filmer jag sett är den amerikanska "Big Fish" med Albert Finney i rollen som mannen som fantiserar fram sitt liv. Eller gör han det inte helt och hållet? Existerar staden Spectre faktiskt? Liksom den vackra flickan, spelad av Helena Bonham Carter? Filmen är en fantastisk illustration till begreppet "faktion" eller "autofiktion", vanligast inom skönlitteraturen.

Tack till en stenåldersman

Någon ros kommer nog inte i fråga. Den har i vilket fall som helst vissnat för länge sedan. Men ett tack ska du få, du skicklige stenåldersman som lämnade ditt verktyg till mig högst uppe på Sunnerstaåsen. Där hittade jag det i går. Det ligger fint i min hand och kommer säkert till användning vid vårens blomplanteringar.

Möte med mitt kusinbarn Beatrice Ask

Hon dominerar hela förstasidan i Svenska Dagbladet i dag, vår justitieminister Beatrice Ask. På den stort uppslagna bilden strosar hon fram i Stockholm, liten till växten men tuff. Både höjden över havet, 152 cm, och tuffheten har hon i generna. Hon är mitt kusinbarn, uppväxt i karga förhållanden i Härjedalen, min morssläkts landskap. Hennes mor, min kusin, skaffade sig en utbildning som hårfrisörska, vilket också Beatrice kom att göra samtidigt som hon engagerade sig politiskt. Modern var föräldralös sedan tidiga barnaår och växte upp som adoptivbarn i sin farbrors, min morbrors,  familj.
    Nu meddelar Beatrice att "regeringen öppnar för e-röstning i val".
    Det är människor som Beatrice Ask som låter oss tro att det fortfarande är möjligt att vara politiker.  

Brutus Östling talar ut

Jag upphör inte att förvånas över journalisters godtrogenhet. Det är sällan någon ifrågasätter ett intervjuobjekts berättelse om sitt liv. Ett aktuellt exempel är Peter Fredrikssons intervju med Brutus Östling, publicerad i Hemmets Journal nr 42. Han är en av dem som har svalt Östlings historia med hull och hår. Visst, han har varit gravt alkoholiserad och han har lyckats enormt bra som fågelfotograf. Nu är han lyckligt nygift (med en barnpassare?) och "har vissa veckor intecknade" med de fyra barnen "från ett tidigare förhållande". Inte ett ord om kvinnan som gett honom barnen och tagit hand om dem, medan han gjort sina långa resor till avlägsna länder för att fotografera fåglar samtidigt som hon skött förlaget åt honom. Och inte ett ord om hennes betydelse för hans tillfrisknande och hennes del i den lyckade satsningen på djurfotografi.
Inte heller ett enda ord om de författare som han fört bakom ljuset för att inte säga sugit ut under sin tid som förläggare. Inte ens nyfikenhet på namnet Brutus. Så heter han ju inte, denne Östling, han har ett betydligt mer prosaiskt förnamn.  Brutus är hans "nom de guerre", vilket borde ha fått reportern att tänka till. Brutus hette ju mannen, som gav Julius Caesar det sista mördande hugget, vilket föranledde honom att ropa "Et tu, Brute!" (Även du, min Brutus!)
    Om Brutus lär Cicero ha skrivit att han hade en mans mod och ett barns hjärna.
     Nyfikenhet är journalistens främsta tillgång. Men av den märks inte mycket i detta snyftreportage.
     Ett ris till Hemmets Journal och ett annat  till journalisten Peter Eriksson.

Ulrika Kärnborg: Vad är litteratur och 100 andra jätteviktiga frågor?

I den här boken kan man göra fynd! Särskilt i de "korta svaren" som kommer före de "långa".
Här listar jag några exempel, som fått mig att tänka till, le instämmande eller känna oppositionslustan flamma upp.
6. Hur vet man att man är en riktig författare? Kort svar: Aldrig. Min reaktion: på kornet!
8. Kan man i förväg veta om en författare kommer att väljas in i Svenska Akademien? Kort svar: Ja.
    Långt svar: ...Det är en viss fördel att vara lagom. Lagom framgångsrik, känd, debattlysten, poetisk...
    Min undran: Hur kan Ulrika Kärnborg veta det?
Och så som nummer 11 hennes insikt om hur viktigt det är att "hålla såret blödande". Det korta svaret är här: "Genom att alltid offra sig själv så långt det går."
   Om jag hade fått den här boken till recension skulle jag ha avslutat den som jag mycket sällan gör som kritiker: LÄS DEN!  

Mer om särbegåvning

Svenska Dagbladets IDAG-serie om så kallad särbegåvning rullar på. "Även de särbegåvade behöver stöd i skolan", skrev Anna Lagerblad i måndags. Som det nu är tappas de bort, förväntas klara sig själva med resultatet att de antingen "slocknar" av för lite stimulans eller blir utagerande bråkstakar. Jag var själv en särbegåvning, kunde läsa vid tre års ålder och fick börja skolan vid sex. Då kunde jag också skriva och räkna enklare tal. Men jag hade tur. Jag hade lärare, som tog vara på min begåvning, såg till att jag fick stimulerande uppgifter. Men det var  på 1940-talet. Sedan kom en ny skolpolitik: alla barn skulle betraktas som lika begåvade fast på olika områden.  Enhetsskolan föddes och blev så småningom grundskola.
   Här kan jag inte låta bli att ta upp min käpphäst än en gång. Begåvning verkar fortfarande mätas med IQ-test. I dagens SvD berättas att en IQ på på minst 120 krävs för framgång inom till exempel teoretisk fysik.
Men om kreativitet och möjligheten att mäta den: ingenting.
En lättfattlig introduktion till diskussionen om intelligens och kreativitet finns i ovan visade bok.

Mer från lögnens marknad

Den 11/10 gjorde jag ett inlägg i debatten om Bokmässan i Göteborg i UNT. Den fick rubriken "Litteraturens uppgift är inte att stärka författarens ego". Citat ur artikeln: "Författarnarcissismen är det största hotet mot litteraturen i dag." Jag vänder mig särskilt mot utvecklingen på bokmässemarknaden, där det viktiga för en författare tycks vara att få många lyssnare  (!) och många sålda böcker. Men hur många av dessa böcker blir lästa? Och hur många är läsvärda? Marianne Fredriksson var en författare, som  kunde blicka ut över långa köer, när hon sålde sina böcker på bokmässan. Det var bland annat henne jag tänkte på, när jag betonade att det inte är enbart författarens förtjänst eller fel att utvecklingen gått åt fel håll: "Bakom författaren står förlaget. Och bakom förlaget marknaden". Marianne Fredriksson var en storsäljare under sin tid på Wahlström & Widstrand. Men hon var inte nöjd. Marknaden visste att hon var värd ännu större upplagor, ansåg hon och flyttade över till Piratförlaget.  Med resultatet att hennes böcker tappade sin själ.
     I går publicerade de underfundiga Berglins i Svenska Dagbladet en serie bilder på temat "Vem ska trösta Kulturknyttet?""Sprödhet är ute", skriver de. "Skolgårdarnas s. k. maktlekar har redan börjat sprida sig till den hårt trängda kulturvärlden."

En ros till mig själv

Jo, det har jag faktiskt gjort mig förtjänt av. Jag har på egen hand löst mysteriet med de "attacker" av trötthet som jag plågats av de senaste tio åren. Jag fick en puff, när jag upptäckte att jag är överkänslig för kortison. Jag svullnade upp och blev trött av en kortisonmedicin mot astma. Det var ju exakt de symptom som jag fått då och då utan att någon tillfrågad läkare kunnat ge en förklaring, än mindre en diagnos. De kom ofta, när jag satt vid datorn och försökte författa något eller helt enkelt bara betala räkningar. Damm? tänkte jag först, sedan datorallergi? Också nu, i detta ögonblick, känner jag av symptomen. Men nu har jag lärt mig att jag så fort som möjligt ska stänga av datorn och vila en stund. Förklaringen är nämligen att jag är superöverkänslig för stress och stress får kortison att utsöndras. När sedan kortisonet går ner i produktion blir kroppen trött. Den del av förklaringen bidrog min husläkare Ashkan Kiani med, när jag bad honom bekräfta kortisonhypotsen. Han får halva min ros!

Den glömda historien av John Chrispinsson

Myten berättar att min pappas släkt kommer från Estland. Därför var det med stor nyfikenhet som jag skaffade hem "Den glömda historien" från biblioteket. Den har underrubriken "Om svenska öden och äventyr i öster under tusen år" och är 435 sidor tjock. Nu har jag läst den och förvånats över mycket. Som att Sveriges andra universitetsstad faktiskt inte är Lund utan det estniska Dorpat och att  trehundrafemtio deporterade och tvångsvärvade estlandssvenskar försvann eller dog efter de sovjetiska truppernas intåg i Tallinn 1944. De hade missat  båtarna över till Sverige eller flytt i egna bräckliga farkoster. Totalt lämnade sextusensjuhundra svenskar Estland, skriver Chrispinsson. Men femtonhundra blev kvar i Sovjetunionen. Här blir författaren upprörd. Medan många svenskar protesterade mot apartheidregimen i Sydafrika på 1960-talet förtrycktes, deporterades och utarmades tusentals av deras landsmän bara några mil från Stockholm. Han avslutar boken med en tänkvärd mening: "De människor det handlar om lever faktiskt fortfarande, kanske är den gamle mannen eller kvinnan bredvid dig på bussen en människa med just en sådan spännande dramatisk historia."

IQ och särbegåvning

I dagens SvD mötte jag återigen den gamla klyschan IQ i IDAG-sidans artikel om särbegåvning.. Det upphör aldrig att förvåna mig att man fortfarande använder sig av det gamla IQ-begreppet. Och att man fortfarande blir förvånad över att "enbart IQ inte räcker" för att förklara genialitet eller brist på sådan. Som jag redan nämnt i två inlägg (2/10 och 5/10 2010) diskuterade jag förhållandet mellan intelligens och kreativitet i min doktorsavhandling "Ways of Cognitive Action" 1979. Jag föreslår där bland annat att en optimal kombination av de faktorer som ligger bakom dessa kognitiva aktioinssätt skulle kunna leda till genialitet.

Om den kollapsande hjärnan

"Vilan är evig", citerade jag mig själv i går. Nu är jag inte längre så säker på att det är så enkelt. Jag läste just i senaste numret av "Modern Psykologi" en fundering apropå nobelpristagaren Arvid Carlssons hjärnforskning. Han lär ha spekulerat över att vi kanske kan uppleva något som inte har någon tidsaspekt alls, ett tillstånd i den kollapsande hjärnan, som är helt frikopplat från upplevelsen av tid.
  "Och vad är det?" kommenterar vetenskapsjournalisten Per Snaprud. "Det är ju evigheten. Eller hur? Det kan ju vara så att medan vi är på väg ut, så att säga, just då upplever vi en evighet. Och då upplever vi ju det i evighet."
   Jag associerade naturligtvis till de omdiskuterade nära-döden-upplevelserna men också till den känsla jag fick, sedan min mamma tagit sitt sista andetag, att hon inte alls var död, att hon förmedlade liv!

Om haikudikter och mötet med Anders Holmquist

Apropå gårdagens nyhet om nobelpriset till  Tomas Tranströmer, som enligt pressen nu enbart klarar av att skriva haikudikter: ett minne. På hösten 2004 träffade jag flaggkonstnären Anders Holmquist i Stockholm. Han bjöd hem mig till sitt hem på Strandvägen 55, det så kallade Rosenska palatset. De tre rosorna i intarsia i entrégolvet var imponerande. Också Anders Homquist skrev haikudikter, var med i haikusällskapet i Stockholm. Han försökte övertala mig att gå med men jag vägrade, trodde mig inte om att kunna skriva haikudikter. Men när jag kom hem skrev jag den här:

Min mun är tystnad
Gula löv spelar min sång
Vilan är evig

Tomas Tranströmer fick nobelpris

Det var på nittiotalet, 1994 tror jag. Jag deltog i ett författarmöte på Runmarö. Där var också Tomas Tranströmer, det är ju hans ö. Han hade haft en stroke, som lamslagit hans högra sida och berövat honom talförmågan. Jag närmade mig honom, ville utbyta erfarenheter via hans hustru.  Jag hade visserligen inte haft någon stroke, men min högra sida hade varit förlamad och talförmågan försvunnen efter en virusinfektion i vänster hjärnhalva. Det var djärvt, det visste jag, men Tranströmer var ännu inte den absoluta ikon som han var på väg att bli. Men min djärvhet skulle straffas. En tidskriftsredaktör knuffade undan mig, ganska hårdhänt. Jag hade inte där att göra! I författarvärlden råder en hierarki, som emellanåt kan vara förödande.

Lars Erik Sundberg är död

Ännu en förläggare har lämnat det jordiska. Lars Erik Sundberg var min allra första förläggare. Han var redaktör för min debutbok "Dödens ängel", en deckare, som kom 1978 på Norstedts. Han hade bara en  invändning. Det namn jag valt på en av de  misstänkta var också namnet på domkyrkoorganisten i Uppsala. Han följde mig sedan genom två andra kriminalromaner men tackade nej till en fjärde. Synd. "Masken bådar blommans död" var framsynt för att inte säga profetisk och enligt dåvarande kulturchefen på Svenska Dagbladet, som hade läst manus, den bästa jag hade skrivit.  Den öppnade med ett statsministermord i Stockholm.  Anledningen till att Lars Erik refuserade den var antagligen att mina tre första deckare inte hade nått upp till hans förväntningar försäljningsmässigt. Jag skulle ju bli den bästsäljande Maria Langs efterträdare på drottningtronen. Men jag var mer litterär än  hon och såna deckare säljer inte.

Om Nya Facebook

Maria Ripenberg skriver engagerat om Nya Facebook i UNT idag. Hon är rädd för de konsekvenser den alltmer öppna informationen kan få. Hon använder ordet "spionkakor" och ser ett scenario framför sig, där allt man gör, läser och lyssnar på blir offentligt. Hon går så långt som till att påstå att Facebook begår hemfridsbrott. Hon tillägger att många av dem som avstår från Facebook idag är uppväxta i diktaturer.
De vet vad som kan hända i framtiden, om man inte är försiktig med att lämna ut information på ett ställe, där man kan bli kartlagd.
    Jag har aldrig begripit denna hysteri kring Facebook. Alla måste vara med. Om man inte är med är man ingen.
     Jag hoppas att min blogg inte utsätter mig för samma sak som Nya Facebook.

Curlingen fortsätter upp i åren

Upsala Nya Tidning rapporterar i dag att det blir allt vanligare att unga studenter låter bli att ta studielån för att läsa vid universitet.  En anledning är att de får ekonomisk hjälp  av sina föräldrar. Curlingföräldrar, som inte vill eller vågar släppa barnen, ens när de närmar sig tjugo. Vilka konsekvenser får det?

Charlie Wedin är död

I senaste numret av Örnsköldsviks Allehanda, som min brorsdotter hade med till mig i dag, läste jag
Charlie Wedins dödsannons. Han var en märklig"småförläggare", en sådan som dödas av bokmässor och andra hårdföra marknadsjippon. På CEWE-förlaget gav han på 1980-talet ut de vackraste böcker, av bland andra Birger Norman och Nicke Sjödin, som båda skrev på ångermanländsk dialekt. Till skönheten i Birger Normans "Speleka"bidrog Thage Nordholms underbara illustrationer.
   Jag minns Charlie Wedin från min mammas begravning i februari 1983. Han kom tillsammans med min syster. De var ett par men gifte sig inte. Det gjorde Charlie med en av mina svägerskor.
    Att han dog just som bokmässan i Göteborg skulle gå av stapeln ser ut som en tanke.  

Reportage från lögnens marknad

Häromdagen mötte jag UNT-reportern Linda Carlsson. Hon var hemma hos mig och filmade för ett inslag på 24 UNT. Det visades idag. Ett kraftigt nedskuret reportage, men det viktigaste kom med. Det jag ville berätta om var min inställning till Bokmässan i Göteborg, som nu rullar på för fullt. Jag tycker helt enkelt att den vuxit över sina bräddar, blivit ett enda stort jippo och ett störningsmoment för författare som liksom jag har behov av lugn och avskildhet för att den kreativa processen ska fungera. Mitt viktigaste argument för att stanna hemma var dock inte kostnaden, som UNT skrev i gårdagens tidning. Allt kan inte mätas i pengar. Sinnesro till exempel.

Psykoterapimetoder

I dag fick jag med posten hem boken "Psykoterapimetoder",  som jag beställt av en privatperson, som annonserat ut den på nätet. Boken kom 1985 i SvD-pocket. En av författarna var jag själv! Jag hade bidragit med en artikel om logoterapi, ursprungligen publicerad på Svenska Dagbladets IDAG-sida. Där berättade jag om mitt möte med Viktor Frankl, logoterapins grundare, i Wien.
    År 1985 bodde jag i Bryssel och hade inte en aning om bokens existens. Ingen från Svenska Dagbladet underrättade mig!    

James Bulger-mordet i ny tappning

I kväll vill jag ge en ros till den brittiska filmen "Boy A". Jag kände också den här gången igen historien. Den fick mig att minnas det fruktansvärda mordet på den lille James Bulger. Mördarna var två tioåriga pojkar. Filmen centrerar kring den ene av pojkarna, nu 24 år och utsläppt ur fängelset med ändrad identitet. Gitta Serény skrev om mordet och mördarna men trots hennes intensiva inlevelse i fallet blev hennes berättelse inte lika stark, inte lika berörande som filmen, som gjorde "Jack" mänsklig. Också människorna i hans omgivning är övertygande skildrade. Jag hoppas filmen ges i repris. Där finns mycket att fundera över. Men - programtablån borde kompletteras. I presentationen av filmen sägs ingenting om bakgrunden eller ens vem som regisserat!

Ett österrikiskt öde. Eller två?

I juli fascinerades jag av råseglaren Wetsera, byggd 1890, som låg inne för reparation i Öregrunds hamn. Den fick sitt namn efter den österrikiska baronessan Maria Vetsera, som tog sitt liv i Mayerlingdramat 1889, där även kronprins Rudolf begick självmord.
    I kväll såg jag en fascinerande film på TV-kanalen "Sjuan". Den hette "Illusionisten" och handlade om ett annat öde inom den österrikisk-ungerska aristokratin. Den unga hertiginnan Sophie var tänkt som fästmö till den österrikiske kronprinsen Leopold. Men hon vägrade gifta sig med honom, eftersom hon var förälskad i sin barndomsvän, som utbildat sig till trollkarl. Dramat slutade med självmord och något som såg ut som mord.
    Det här kan inte vara en tillfällighet, tänkte jag. Är inte "Ilusionisten"byggd på Mayerlingdramat?
  Så jag googlade Mayerlingdramat och kom vidare till filmen "Illlusionisten". Och se, jag hade rätt!
Historien är ändrad i sina detaljer men dramatiken kvarstår.

Om Christer Kihlman och filmen "Döda poeters sällskap"

Jag råkade hitta ett gammalt pressklipp idag.  Artikeln var en krönika, publicerad 8/4 1990 i DN. Författare: Christer Kihlman. Jag bestämde mig för att se om filmen och insåg att Kihlman sagt något mycket väsentligt i sin krönika. Redan för 21 år sedan skrev han "om en värld som inte finns mer, där poesin, litteraturen, hade en friare, centralare, mer respekterad ställning än i dagens värld, där den förödmjukats av ´marknadskrafterna´ och degraderats till ett föremål för ´trender´ och allsköns litteraturpolitiskt maktspel." Om dagens värld!

Dokument utifrån får både ros och ris

9/11 uppmärksammades på tusen olika sätt i går, också i svensk TV. Programmet "Dokument utifrån" i svt2 visade en brittisk dokumentär lagom till 10-årsjubileet. Den får en ros för den noggranna dokumentationen och den skickligt hopklippta "storyn". Men - jag måste också ge den ett ris. Varför, frågade jag mig, måste alla dessa fruktansvärda bilder visas gång på gång? Vad är syftet om inte att ge en känslig TV-tittare som mig mardrömmar? I drömmen kan man visserligen bearbeta bilder och delvis oskadliggöra dem, men är det det som är avsikten?

Kulturnatt i Uppsala

 Under rubriken "Gärna yoga, men inte nu!" skriver kulturchefen Maria Ripenberg på kommentarsplats i UNT i dag. Jag gör hennes iakttagelse till min: "Om allt ska vara med på kulturnatten... så sprängs den i bitar... egentligen vill vi ju ha fler kulturnätter! Men då i meningen att vi får vara delaktiga i ett pågående konstnärligt skapande som vill försöka gestalta, diskutera och förklara vår komplicerade samtid."
    Jag var också där men utan röst. När jag vaknade på morgonen hade jag förlorat den, "i Paris underjord", som jag skriftligen meddelade de besökare i Drottninggatans bokhandel, som hade infunnit sig för att eventuellt köpa min barnbok "Bland pallemoner och draffodiler". Drömmen jag hade haft på natten hade varnat mig: Ställ inte upp på det här jippot! Stanna kvar i underjorden! Så både Missionskyrkan och Clarion Hotel Gillet fick klara sig utan mig och min röst.
    Vi lever i ett samhälle, där kvantiteten röstat ner kvaliteten.

Den mordiska familjen Simenon

När jag rotade igenom gammalt material från mina Simenonstudier på 80- och 90-talen inför en kommentar på Dixikon idag hittade jag också en notis av nyare datum. Det var  den belgiska dagstidningen La Libre Belgique, som 2002 rapporterade att den kände författaren Georges Simenons brorsdotterdotter hade släppts ut ur  kvinnofängelset Berkendael efter att ha suttit häktad i två år. Hon var anklagad för överlagt mord på sin sambo, som hon hade slagit ihjäl med en hammare.
Geneviève Simenon, utbildad reumatolog, hade erkänt men angett sex års psykisk terror som orsak till mordet. Dessutom hade hon själv växt upp i en familj som inte hade kunnat ge henne kärlek. Både hennes farfar Christian Simenon och hans bror kriminalförfattaren hade samarbetat med tyskarna under kriget. Detta hade präglat inte bara hennes fars barndom, som uppmuntrad av sin farbror Georges hade anslutit sig till Hitlerjugend, utan också hennes egen. Domaren föll till föga och doktor Simenon blev slutgilitgt dömd till fem års villkorligt fängelsestraff.
Som Pierre Assouline antyder i sin Simenonbiografi (1992, svensk översättning 1995) kan även Georges Simenon själv ha gjort sig skyldig till mord under sin ungdom. Händelsen ska han ha kamouflerat i romanen "Le pendu de Saint- Pholien". Dessutom övertalade han sin bror Christian att gå in i Främlingslegionen, när det började osa hett kring bröderna efter kriget. Christian dog under en strid i Algeriet. Då var Georges i säkerhet i USA.
Såren från nazisttiden är svårläkta, vilket bland annat angreppen på IKEAs grundare Kamprad har visat helt nyligen.
Till slut vill jag nämna att "Le pendu de Saint- Pholien" var en av inspirationskällorna till min roman "Mannen som ville vara Simenon" (Symposion, 2000)

Om fäder och söner

På surströmmingsfestivalen i Uppsala i går mötte jag en man, som hade varit på besök hos sin 40-årige son. Han berättade om den känsla han alltid fick, när han träffade honom, en känsla av att vilja omfamna en baby. Han fick ensam  ta hand om pojken, när denne var tio månader. Nu var sonen en stor muskulös byggnadsarbetare men i faderns ögon fortfarande en baby i behov av beskydd.

Om mödrar och söner

Jag läser en roman, som länge stått nonchalerad i min bokhylla. Och det trots att jag har en svaghet för vampyrberättelser. Möjligen kan det ha att göra med att jag i unga år blev misshandlad av en kirurg på just det ställe på halsen, där vampyrer brukar suga blod. Romanen heter  "The vampire Lestat" och författaren Anne Rice. Hon beskriver insiktsfullt, höll jag på att skriva, den kärlek mellan mor och son som förenar dem efter döden, som älskande vampyrer. Mina associationer gick till filmen "Awake", där Lena Olin spelar en mor, som offrar sitt hjärta till sin son, som behöver ett nytt hjärta efter en feloperation.
    Temat är mytologiskt för att inte säga arketypiskt. Det återfinns i Oidipusberättelsen och i Nya Testamentets berättelse om Den heliga modern. Och när vi ser oss omkring ser vi dem överallt, mödrar och söner förenade i symbios.
    Jo, jag har också en son. Men han bor på betryggande avstånd i ett annat land, skyddad av sin hustru.
  Anne Rices roman är fascinerande också på andra sätt. Den tar upp de eviga ämnena Gud och Satan, köttet och anden, människans oskuld, frågan om reinkarnation,  kärlek och hat, allt förankrat i en historia, som går tillbaka till 1700-talet och har sina rötter i en forntid som bara några få vampyrer har vetskap om.

P O Enquist och spriten

Jag råkade just hamna i en text på nätet, skriven av "hälsoläkaren" Björn Liedén, 5/9 2008. Han utgjuter sig över P O Enquists sprit- och andra missbruk. Hans tes: de sjukligt svarta berättelser som en missbrukande författare lämnar ifrån sig är hjärnspöken, hopkokade av en överhettad narkomanhjärna.
   Har Liedén då läst Enquist? Jag har svårt att tänka mig det. Själv är jag imponerad av alla fina texter som han åstadkommit, "Kapten Nemos testamente" och "Nedstörtad ängel" bland andra.  Om den förra skrev jag i memoarboken "Till Marianne från A till Ö" (2007)
    Alkoholism och författarskap är en kombination som är betydligt mer ogenomtränglig än Liedén vill se. I Enquists fall kan genetiska faktorer ha varit avgörande. Hans far, som var kusin till hans mor, dog när P O var sex månader. Av vad? Det smusslades mycket i Västerbotten på 30-talet. Var fadern också alkoholist?
   Dessutom har jag förstått att en flykt in i olika slags berusningar är just en flykt - från en överväldigande och alltmer krävande kreativitet. Det är ju inte så, som många tycks tro, att alkoholen frigör kreativiteten.
    Jag tycker att det är modigt av P O Enquist att gå ut och berätta om sitt missbruk och sin "omvändelse" till nykter alkoholist. Han växte ju, liksom jag, upp i Evangeliska Fosterlandsstiftelsens hägn, och där var omvändelsen en katharsis som många strävade efter men få lyckades nå.
    Jag kan inte låta bli att fråga mig om det finns  ett personligt hämndbegär bakom angreppet på P O Enquist. Eller kanske, med en psykoanalytisk term, en projektion. Hettan i angreppet tyder på att det inte har sin grund i  ett rationellt övervägande.

Michel Lambert: Dieu s´amuse

Ny recension publicerad på Dixikon i dag. (www.dixikon.se) Jag lyfter fram den franskskrivande belgiske författaren Michel Lambert, vars nya  novellsamling, Dieu s´amuse (Gud roar sig) centrerar kring slumpens roll i våra liv.
Sällan har Lambert varit så mycket Lambert - och så mycket Simenon. Stämningen i till exempel novellen "Marche triomphale" kunde vara hämtad ur någon av den store föregångarens romaner.

Beröm till Bland pallemoner och draffodiler i UNT idag

"Fantasifull Uppsaladebut", satte UNT som rubrik på Maria Nygårds recension av min barnbok idag.
"Den är uppkäftig, skojig och färgglad" skriver hon om "De underbara pallemonerna" medan "Prins Erik och draffodilen" får henne att undra vilken verklighet som egentligen är den riktiga. Det har jag själv undrat över många gånger. Är det inte det som är så fascinerande med livet: att man se det ur en massa olika perspektiv och glädjas lika mycket varje gång över all denna rikedom?

Parlez-vous belge?

Nättidskriften och - bokhandeln Dixikon (www.dixikon.se) publicerade i dag min recension av en liten bok om språkproblematiken i Belgien. Den är upplysande och rolig, ett gott hantverk av Michel Carly och Jacqueline Lempereur. Och - den stimulerade ett utbyte av åsikter med Eva Mattsson, som just hade publicerat en miniessä om "Belgitude".

Ondskan i Uppsala

Jag följer en tjuvs vandring genom Uppsala via min internettjänst i banken. Jag ser honom (henne?) gå till bankomaten vid Handelsbanken, göra  uttag på kontokortet han stulit från mig, sedan fortsätta till Åhléns, Boomerang, XChange i Forumgallerian, tillbaka till Åhléns, Hemköp, Kicks och slutligen ta bilen och göra ett sista uttag på Statoil i Knivsta. Jag har inte hans ansikte, inte än så länge, men jag har ändå mött honom, mött ondskan. Eftersom han också stal mitt medlemskort i Sveriges Författarförbund bör han vara medveten om att det inte är någon rik människa han bestulit. Vi författare lever med några få undantag på gränsen till fattigdom. Vi kämpar för att få ihop till hyran, telefonräkningen och busskortet.
  

Bisarra böcker

Jag har köpt en vacker liten bok med titel och författarnamn i guldtryck. Boken heter, bisarrt nog, "Bisarra böcker" och är skriven av Mattias Boström och Per Olaisen. I den här boken kan man göra fynd. Jag slår upp sidan 52 och läser om "Mot dans och kortspel" av Josef Ericsson, komminister i Gärdhem. Han gav ut boken på eget förlag 1918 och satte priset 40 öre på den.
    Nu undrar jag om min pappa, född 1906 och en ivrig motståndare till just dans och kortspel, läste den här boken. Där kan man inhämta att dansen utövar ett demoraliserande inflytande på de unga och att resultatet går att läsa i alltför många födelse- och dopböcker: "Fader okänd"!
    Boström och Olaisen kommenterar: "Om kortspelsraseriet sägs bra mycket klokare saker och författarens åsikter har relevans än i dag." De fortsätter med ett citat ur nämnda bok: "Där vilar över våra dagars familjeliv en ytlighet och förflackning, som menligt inverkar på det uppväxande släktet." Och det långt innan internet tog över familjelivet!

Gunilla Lindberg in memoriam

Gunilla Lindberg är död, läser jag i UNT. Hon skrev sin sista krönika i tidningen den 18/6 under rubriken "Inget är som väntans tider". Hon väntade på döden men såg en ny dag på väg: "Åter en ny fantastisk dag
när jag får vara med här på jorden."
Vi träffades hos mig den 24 maj 2009. Hon kom tillsammans med sin make Bengt Appelgren," Starke Arvids son", för att titta på den trehjuliga cykel, som jag hade erbjudit henne att köpa efter att hon i ett kåseri hade skrivit så rörande om sin gamla cykel, som hon inte längre kunde använda.
Hon köpte cykeln, åt sedan middag i vår restaurang tillsammans med Bengt. Det var en fin middag, många av gästerna kände igen henne och hälsade.
Sedan talade vi ofta med varandra på telefon. Det var mest hon som ringde, för att tacka för en bok eller ett vykort. Hon kallade mig "söta underbara Marianne".

Recension av Madeleine Hesssérus Staden utan kvinnor

"Dystopi med poetisk kraft" hade SvD valt som rubrik, när min recension av Madeleine Hessérus starka roman publicerades i dag. Hon är en stor författare med ett fantastiskt språk och ute i angeläget ärende, som det brukar heta. Jag hoppas att romanen får många läsare.

Carin Davidsson är död

UNT rapporterade i dag om Carin Davidssons död vid 91 års ålder. Hon var min lärare i slaviska språk vid Uppsala universitet 1955-1956 och den som visade mig vägen till sin favoritförfattare Tjechov, "den minst dogmatiske av författare", som någon skrivit. Tjechov har sedan dess varit min ständige följeslagare.
Carin Davidsson ledde också konversationsövningar. Hon hade stora svårigheter att få mig att uttala den ryska vokal som ligger någonstans mellan y och i. Men till slut lyckades hon!

Filmer på DVD: Black Swan och Pianisten

Såg Black Swan med Natalie Portman i går. Hon är dansösen som har spärrar inför rollen som den onda Svarta svanen i Svansjön, medan hon klarar den svala Vita svanen med bravur. Hennes mor styr henne med omtanke och "välvilja", inte för att hon älskar sin dotter utan för att hon vill att dottern ska göra den karriär hon själv inte klarat av. Hon var balettflicka men påstår att hon offrat karriären för att ta hand om dottern. Den recensent som lyft fram moderns ädelmod har inte fattat någonting!
    I kväll såg jag så filmen "Pianisten" (efter Elfriede Jelineks roman "Pianolärarinnan"). Den upprepar  scenariot. Den lysande pianisten Erika, spelad av Isabelle Huppert, är också styrd för att inte säga övervakad av sin mor, vilket gör att hon måste  leva ut sin ångest och sin sadomasochistiska sexuali-
tet i smyg.  Att båda filmerna slutar med att hjältinnan skadar sig själv till blods är säkert ingen tillfällighet.
Har någon sett den här parallellen tidigare?  Tänkt på att Jelinek kan ha påverkats av Svansjön?

Nisse Strinning på Mallorca 2005

Såg antikmagasinet i SVT 2 för en stund sedan. Det handlade om Nisse Strinning och hans Stringhylla, patentsökt 1962. (Vi hade en sådan i Kävlinge.) Med i programmet var hans hustru eller snarare f d hustru Kajsa Strinning.
Jag mötte Nisse Strinning på Mallorca i november 2005, då vi bodde på samma hotell, Voranova. Det var några månader före hans död. Han var 88 år,  hade svår diabetes, hamnade på sjukhus i Palma efter insulinchock. Hans väninna Karin Sandberg, 86, som tidigare jobbat på ABB,  hjälpte honom dit. Hon var noga med att påpeka att de var ett par bara där, i Saltsjöbaden bodde han tillsammans med  sin förra fru, Kajsa. Sjukhusvistelsen hjälpte Nisse Strinning bara tillfälligt. Efteråt fortsatte han mumsa i sig godsaker.
På planet hem berättade han att han tog realen i Örnsköldsvik, min hemstad, 1935, där hans far Emil var folkskoleinspektör. Han berättade också att han kände P O Enqvist, som för övrigt är ett resultat av kusingifte. (jfr JMG LeClézio!) Slutligen att hans senaste idé, en säng för compact living, avsmalnande neråt, inte intresserat IKEA.
Namnet Strinning är hämtat från släktgården Strinningen, norr om Härnösand. Jag associerar till namnen Strindberg och Strindlund, vanliga namn i Ångermanland.

UNT Kultur i dag: Lockande flykt från verkligheten

I dag uppmärksammades min nya barnbok "Bland pallemoner och draffodiler"  stort i UNT. På Kulturdelens två första sidor smickrande porträtt,  följda av den intervju som Karin Andersson gjorde med mig för några dagar sedan på Kardemumma, Stadsbibliotekets kafeteria. Hon är nyutexaminerad semestervikarie på tidningen, kommer ursprungligen från Bodentrakten. Fotografen Cornelia Edblad  är från min ungdoms Örnsköldsvik. Att vi hade roligt under intervjun märks. Men gissa vad vi skrattade åt,  jo, åt  Cornelias  skräck för att bli behandlad som fotograferna  i sagan om "De underbara pallemonerna". De är ju nära att bli nerknuffade från Eiffeltornet.

Om lyckliga öar

Tidskriften LIRE ägnade större delen av sitt juninummer 2004 åt den lycka, som öar erbjuder författare. Från den bretonska ön île de Ré skrev  Odette du Puigaudeau "Grandeur des îles" och Philippe Le Guillou och Jean Hervoche "Îles" om en ö fjärran från turism och bekvämligheter, medan Nathacha Appanah-Mouriquand rapporterade om hur turismdollar korrumperat hennes  Mauritius. Redan här är lyckan ett minne blott. Så ännu mer hos Victor Alamo de la Rosa, som skrev om torka och törst på L´île de fer, en kanarieö som liknar Lanzarote.   På Nya Zeeland fann Julie Parsons visserligen inspiration till sina kriminalromaner men någon lycklig ö var det  inte: hennes far försvann i havet utanför Nya Zeelands kust. Hon flyttade till Irland, James Joyces ö, inte heller den särskilt lycklig.
     Och nu den norska ön Utöya. Vem ska skriva om den?
 

Ännu en dikt av Lars Krumlinde: Sömnen

Jag citerar:

Vad är det för kraft vi söker var kväll
och styrker oss med i vår vila?
Vårt dagliga förskott på mörkret och glömskan.
Se där vår kraft.
Den när våra tankar. Den laddar vår kunskap.
Den lär oss att uthärda ljuset.

En mycket fin dikt.

Om finsk litteratur

Mitt behov av läsning är närmast att likna vid ett begär. När jag inför en kortare bussresa upptäckte att jag ingenting hade att läsa uppsökte jag Pressbyrån. Där flög blicken raskt över raderna med pocketböcker. Jag kände mig inte frestad, ville inte än en gång sövas ner. Men längst ner på en hylla upptäckte jag en tidskrift, som jag inte sett förut. Den hette "Horisont, tidskrift för litteratur och kultur" och visade sig vara organ för Svenska Österbottens litteraturförening. Jag köpte nr 2, 2011. Vilken upptäckt! På bussen hann jag läsa novellen "Dansrestaurangen" av Hannu Niklander - lysande! - och "Augusti", dikter av Jyrki Kiiskinen. Där fastnade jag i dikten "René Magritte: Människosonen". Så surrealistiskt underbart! Och sedan i en dikt av svenske Lars Krumlinde, som han kallat "Ett stycke sanning":
 
   Förljugenheten är ingen lögn.
   Den är en ruta av speglande glas.
   Den är lögnarens fönster
   mot verkligheten.
   Den är sanningen om honom själv.

 När jag kom fram bläddrade jag vidare i häftet och hittade Peter Lüttges essä "Men Jakob gick alltid tvärs över spåren eller Har du någonsin hört talas om Antaganden om Jakob?" Författaren, den tyske Uwe Johnson, bör jag bekanta mig närmare med, tänkte jag. Han verkar ha mycket att ge.
     En sådan tidskrift borde inte förpassas till den nedersta hyllan hos Pressbyrån, den borde placeras i ett ställ högst upp!

Om epifani

I en understreckare i Svenska Dagbladet förra lördagen skrev Tommy Olofsson om James Joyces "Epifanier". Epifanin är en beteckning för gudomens uppenbarelse på jorden, skriver han. Han citerar också ur Joyces romanutkast "Stephen Hero": "Tingets själ, dess väsen, frigörs från sitt sken och springer oss till mötes. Det allra vardagligaste föremål som genomgår den processen vinner i vårt medvetande sin klarhet. Föremålet får sin epifani." Det är en tankegång som får mig att minnas Suzanne Lilars essä "Les moments merveilleux"(Lysande stunder). Hon skriver där bland annat om den gång hon ramlade över ett kranium, om det plötsliga behov hon kände att stoppa in fingrarna i de tomma ögonhålorna och om den förvåning som grep henne, när hon upptäckte att de inte alls var tomma. Jag minns också Georges Perecs "Les choses" (1965), där föremålen har en "överladdad, magisk innebörd" (citat ur den svenska upplagans förord, skrivet av Magnus Florin). I min ägo har jag ett gammalt smörskrin från Härjedalen. Jag fick det som lyckönskningspresent av min fyrmänning Barbro von Schoenberg, när min teaterpjäs "Tillsammans. Du och jag" haft premiär på Stockholms Stadsteater 2000. Inbrända i träet var initialerna S B B". De står för Selma Birgitta Bergman, hennes mor. Hon hade i sin tur fått den av sin farmor Brita Ingebriktsdotter, som också var min mormorsmors syster och född 1833. När jag lyfter på locket slår en härsken smördoft emot mig. Tingets själ, tänker jag. Ett ting som jag gärna hade velat behålla är ett av de champagneglas, som min son, min yngsta dotter,min dåvarande man och jag lyfte för att skåla för mitt första barnbarns ankomst till jorden. På ett foto från 1986 står vi utanför fritidshuset i belgiska Villance med de vackra glasen i händerna. De står nu i ett skåp i min sons och hans hustrus hus i Bryssel, skänkta till dem av min före detta man. När jag kommer dit på besök smyger jag mig upp på natten och kommunicerar med glasens själ. Men numera kommer jag sällan till Bryssel, eller till glasen. Kanske aldrig mer. Därför denna dikt: Det var ett glas och aldrig mer det glaset jag får se ett vackert glas ett särskilt glas där minnen ristats in Jag höjde det och sade "Skål! för dig, du vackra barn ett särskilt barn vars minnen av en svunnen tid var reflexer utan slut i glaset som jag aldrig mer får se". Dikten dedicerar jag till Jesper.

Språkproblem

Mitt "möte i maktens korridorer" (se mitt inlägg 4 februari!) har fått sin avslutning. Häromdagen fick jag på posten hämta ett rek mottagningsbevis. Det var från vårt justitiedepartement, som meddelade sitt "Belut om det finns ingen plats för beivrar för allmän". Dokumentet var översatt från turkiska av en certifierad översättare!  Efter diverse funderingar begrep jag till slut att det gällde mitt klagomål  hos Alanyas guvernör efter jag  blivit förföljd av en gatuförsäljare.
    Ett ris till den "certifierade översättaren" Lora Lidieva Ivanova hos "Republiken åklagare" i Alanya. Och en uppmaning till henne att gå en av de kurser i svenska språket, som ges i Alanya.
    

Ris till Uppsala kommun

En väninna berättade om sin kontakt med Uppsala kommuns färdtjänstkontor. Hon hade blivit kallad att visa upp sig, för att kommunens handläggare skulle kunna bedöma hennes ansökan om färdtjänst. Efteråt berättade hon för mig att hon blivit bemött som om hon varit misstänkt för något brott. Handläggaren hade stått på lur bakom dörren, observerat hennes gångförmåga och sedan ganska omgående meddelat att hon inte tänkte rekommendera färdtjänst. Hennes förmåga att förflytta sig var alltför god.
    - Det var förnedrande, sa min väninna. Som om jag plötsligt befunnit mig i en totalitär stat. Och jag beslöt mig för att trots alla mina krämpor avstå från färdtjänst.  

Rädda Öregrund!

En av mina semesterveckor tillbringade jag i den vackra staden Öregrund. Jag hade fått låna en lägenhet med utsikt över hamnen. Genom fönstret i lägenhetens burspråk kunde jag se ut över hamnen, ända till råseglaren Wetsera, byggd 1891 och nu under renovering. Jag såg också Hamntorget med dess kaféer och barer. Jag såg och hörde. På kvällen, när ljuset lyste som vackrast över havet, satte musiken igång. Högt och skränande från närmaste bar. Den unga publiken vandrade ut och in, använde gatan som pissoar, tömde ur sig spyor. Gör något, Öregrund!

The Fry Chronicles

Efter en lång semesterpaus kan jag nu meddela att jag äntligen lyssnat av det band, som min supporter Sara Török gett mig. Hon är också en Stephen Fry-beundrare. 

På bandet, The Fry Chronicles, berättar den brittiske skådespelaren och författaren till att börja med om sin uppväxt som barnbarn till en ungersk jude, som emigrerat till England och där byggt upp sockerraffinaderier. Just det avsnittet träffade mig i hjärtat. Min stora kärlek var en gång just det, en ungersk jude. 

Sockret kom att spela en stor roll i Stephen Frys liv. Han föddes upp med flaska och kalaspuffar. Det kvinnliga bröstet fick aldrig någon laddning för honom, vilket han antyder var början till hans homosexalitet. 

    På sin underbara engelska delar han sedan med sig av sina tankar om självmordets lockelse, grundade i en känsla av misslyckande och längtan efter att bli älskad. "Inside we are all sobbing and scared", medger han på bandet. 

Om Herrmann Hesses "Stäppvargen"

Att två läsare kan läsa  samma bok och ändå inte illustreras i dagens UNT, där John Sjögren i serien om läkande läsning berättar om sin mest intensiva läsupplevelse under tonåren, Herrmann Hesses Stäppvargen. Han fängslades av romanens skildring av jagupplösning och radikalt identitetssökande. När han läste om den slogs han av Stäppvargens djupa humanism och kallar romanen löftesrik och läkande.
   Själv läste jag också Stäppvargen under tonåren. Jag läste den som en bok om övergivenhet, om den udda människans jakt på någon att älska. Det skrev jag i DN:s serie "Biblioteket" i augusti 1993. Jag berättade  också, liksom Sjögren, vilka tankar omläsningen gett mig. Det första som slog mig var att den magiska teatern, som den skildras i Stäppvargen, förutsätter absolut hängivelse och mod. Det andra att boken är tydligt rasistisk. Hesse hugger mot "genomsnittsmänniskor", "negrer" och "amerikanare" men framför allt mot kvinnan. Han låter den undersköna och kloka  kurtisanen Hermine sucka: "Jag hade kunnat dra en vinstlott: bli en konungs hustru, en revolutionärs älskade, ett genis syster, en martyrs mor". Hesses förakt för kvinnan är bara lätt kamouflerad som kärlek.
    Knappast läkande, åtminstone inte för kvinnan.  

Sylvie Germain: en essä

Upptäckte just att Dixikon har publicerat min essä på nätet och gjort det med bravur. Sylvie Germain är en stor författare. Dixikon har också bidragit med en intervju med författaren (på franska) samt en video, där man får höra hennes röst. (Gå till www.dixikon.se!)

Bland pallemoner och draffodiler

Nu är den här, min fina lilla barnbok. Läckert illustrerad av Pirkko Dahlman och skickligt formgiven av Ann Svenske på Ordgruppen. Det vill säga: jag har den i min hand, men officiellt kommer den inte ut förrän Podium går igång igen efter semestern, den 8 augusti. Då ska den marknadsföras och jag få min debut som barnboksförfattare.
 Se vidare http:// www.podium.nu/index.php?option=com content&task=view&id=560&itemid=64

Om kärleken till en son och hans konstverk

Idag hade jag problem med att välja titel till mitt inlägg. Att det skulle handla om kärlek, var jag fullständigt på det klara med, men till vad eller vem? Jag har tidigare skrivit om kärleken till skogen och till stora vattendrag. Idag uppsökte jag båda. Jag gick genom skogen från Turelund till Fornborgen på Morgaberget söder om  Uppsala. Framför mig hade jag plötsligt Ekoln. Jag hade utsikt över den farled, som vikingarna på sin tid nyttjade för att komma in i Uppsala. Det var för att skydda Uppsala mot deras framfart som borgen byggdes. Nu finns bara stenblock i olika storlekar kvar.
    Jag satte mig på en bänk och drömde mig tillbaka till en svunnen tid. När jag kom hem drogs jag nästan automatiskt till den tavla, som min son Mathias gjorde år 1989, när han var 22 år. Den visar en kvinna, hans mor, erkände han, som sitter på en höjd och ser ut över ett mörkblått vatten. På vattnet glider en rad vikingaskepp förbi. Kvinnan skriver i ett block. Mathias har såvitt jag vet aldrig besökt klipporna vid Fornborgen i Morga. Borde jag kanske skriva något om vikingarna på Ekoln?

Ett ris till Tele 2 och en ros till Lucienne Peiry.

Infantiliseringen breder ut sig. Tror  ni på  Tele 2 att ni kan locka till er kunder med er fåraktiga logga? Så fort jag ser den bläddrar jag snabbt vidare eller river ut tidningssidan med det svarta fåret. Sedan kanske jag öppnar en bok, där jag hittar genialiska och bilder, som är galna på riktigt.  Den heter "L´art brut" eller "Die Träume der Unvernuft". Författare: Lucienne Peiry (Jena, 1999). Hon släpper  in läsaren i psykotiska människors värld, en fantasirik värld, där man kan dröja sig kvar utan att må illa. Något får hittar jag inte men väl undersköna och skrämmande fåglar, krokodiler och en sinnrik byst, försedd med två tungor. Och vilka färger!  

Möte med ekjätten i Nåntuna lund

I den nyss utkomna "Trädets tid" av Christel Kvant läser jag om den tusenåriga Kvilleken i Rumskulla, nära Eksjö. Den fick stå kvar, när andra ekar  fälldes under Gustav Vasa för att bli virke till hans krigsflotta. Antagligen för att den inte var så hög,  rak och ståtlig som andra ekar.
   I dag, på midsommarafton, besökte jag en annan ek, inte fullt så gammal. Den står i den fridlysta Nåntuna Lund utanför Uppsala och är bara mellan 300 och 400 år gammal. Dess omkrets är 7.1 meter. Jag mindes Christel Kvants ord: "Man bara står där tyst och överväldigad, tacksam över att en stund få vara i trädets närhet. Tacksam för sin stund på jorden." Eken lever till skillnad från de döda majstängerna, en urkraft.  

Recension av Julie Jézéquels Vända blad

"Aktuell inblick i fransk medievärld" var rubriken på min recension av en fransk debutroman i Svenska Dagbladet i dag. Romanen är en satir över den franska underhållningsbranschen men kunde likaväl ha gällt den svenska. Jag slutar recensionen med meningen: "Julie Jézéquels roman ger läsaren inblick i en värld, som vi vanliga tittare vet ytterst lite om, en maktens värld där skvaller och konspirationer frodas."

Queneau losophe

I tidskriften LIRE:s majnummer läser jag att den 1976 avlidne  Raymond Queneau,  legendarisk journalist, författare och förläggare,  är aktuell med tre böcker, varav två inte av utan om Queneau.  Jag plockar ur gömmorna  fram hans "Exercices de style"från 1947 och "Zazie dans le métro" från 1959. Läs om Zazie, uppmanar Baptiste Liger i LIRE. Den är en utmärkt introduktion till Queneaus återutgivna "Connaissez-vous Paris?"
Jag föredrar att läsa om "Exercises de style", historien om en ung man, som berättaren möter på en buss. Den  unge mannen börjar samtala med en bänkkamrat. Det är i stort sett allt. Men historien upprepas, 90 gånger i olika stilarter. En av de roligare varianterna är "Ode":
    "Dans l´autobus
     dans l´autobus
     l´autobus S
     l´autobusson
     qui dans les rues
     qui dans les ronds
     va son chemin
     à petits bonds
     près de Monceau
     près de Moncon
     par un jour chaud
     par un jour chon
     un grand gamin
     au cou trop long
     porte un chapus
     porte un chapon
     dans l´autobus
     dans l´autobon..."

      o s v   o s v
Jag känner släktskap med Queneau. Har gjort det sedan jag första gången läste honom. Det händer att jag vaknar på morgonen med en ramsa i huvudet, lika "losofisk" som Quenaus. Det var så min snart publicerade barnbok "Bland pallemoner och draffodiler" började. Den är helt ologisk, kanske till och med patafysisk.
    
 

Om doktorandlöner

Läste i UNT idag att det är "fortsatt lönlöst för doktorander" vid Uppsala universitet. Jag roade mig sedan med att gå tillbaka till min kriminalroman "Professorn och hans offer" från 1980, som jag tillägnade "samhällets beslutsfattare med tack för allt ni gör för forskningen i vårt land. Ni ger doktoranderna 2.300 kronor i månaden att leva på... Och därigenom möjlighet att utveckla sina idéer. Ni ger pärmbärarna i forskningsorganisationerna sköna fåtöljer att vila sig i. Och ni ger oss forskare ståtliga statyer föreställande professorer som tröst, när vi känner oro inför framtiden. Vi är djupt tacksamma över de smulor som blir över från era gästabud."
    Detta var i Lund.
   2.300 kronor motsvarar 7.177 kronor i dagens penningvärde (maj 2011). Det hette 1980 inte lön utan doktorandstipendium.
   Nu har Lunds universitet infört doktorandlöner till skillnad från Uppsala. Där uppgick i februari 2011 en doktorandlön vid samhällsvetenskaplig fakultet till 22.300- 25.300 kronor i månaden.
    Min kriminalroman fick stor uppmärksamhet. Jag intervjuades i en rad publikationer och lundastudenterna högläste boken på kaféerna. Samtliga ex stals från stadsbiblioteket.
    Kan det vara så, tänker jag nu, att min roman om den kriminelle  professor Svante kan ha påverkat samhällets beslutsfattare så till den grad att doktoranderna vid Lunds universitet nu har en relativt dräglig tillvaro. Själv valde jag redan 1980 att lämna forskningen till förmån för skönlitteraturen. Jag har länge önskat mig en dräglig tillvaro där.  

Om kärleken till Friedrich Dürrenmatt och hans romaner

I kväll lyssnade jag på reprisen på "Biblioteket", Sveriges Radio P 1:s litteraturprogram med underrubriken "Kriminellt". Mitt samtal med Anna Tullberg om Dürrenmatt den 19 maj visade sig ha fungerat, hon hade lyckats med konsten att sikta fram det väsentliga ur vårt 50 minuter långa samtal och ge det en personlig tusch. Ja, Dürrenmatt är verkligen en läsvärd författare, det kan inte nog betonas. Hans moralfilosofi är kanske aningen snårig, men hans språk är alltid koncist. Han säger med några få ord vad många av dagens kriminalförfattare behöver sidor för att reda ut.

Martine Reid: Des femmes en littérature

Inför min sommarartikel i SvD om Simone de Beauvoir slog jag upp en bok, som fått ligga  till sig, den franska litteraturprofessorn Martine Reids genomgång från 2010 av kvinnliga författares verk.
Vad hade hon att säga om de Beauvoir? Inte var det mycket. Jag fick veta att hon inte kände till så värst många kvinnliga författare. I "Det andra könet" nämner hon bara två: Colette och  grevinnan av Ségur!
    Martine Reid är inte så mycket bättre själv för övrigt. Av alla de kvinnor, som skrivit på franska, nämner hon bara en med belgisk bakgrund: Marguerite de Yourcenar, som föddes i Belgien men som tillbringade
nästan hela sitt liv utanför Belgiens gränser.
     En kollega som hon gillar är Pierre Bayard, han som skrev "Le Plagiat par anticipation" (2009). Han var inte så lite djärv. Han ansåg att författare inte bara kan få för sig att plagiera tidigare verk utan också kan bli plagierade av tidigare författare. Ett exempel: Kafka blev plagierad av Beckett! Ett skämt? Svårt att tro att en professor skämtar om en så allvarlig sak!
 

Recension av Bernard Pivots "Les mots de ma vie"

Idag publicerade nättidskriften Dixikon (www.dixikon.se) min recension av TV-ikonen Pivots underfundiga och instruktiva bok om sina favoritord. En roande läsning! Boken fungerar också som uppslagsverk, om man vill ta reda på vad t ex Carabistouilles betyder. Själv minns jag mitt möte med Bernard Pivot i juni 1984. Jag skulle intervjua honom för Svenska Dagbladet och undrade om vi inte kunde ta intervjun under en lunch. Det fanns ju utmärkta restauranger i närheten av den litterära tidskriften Lires redaktion vid L´Étoile i Paris.
    - Varför det? sa Pivot. Jag har inte min tid till luncher.
    Intervjun blev mycket lyckad. Bland annat meddelade Pivot att han inte har några andra favoritförfattare än Molière, Voltaire och Proust. Ett diplomatiskt drag att välja döda författare!

Försvinnande spår. Boken om Lotty Bruzelius

Margareta Kempes bok om släktingen Lotty Bruzelius (1855 - 1941) kom redan 2006, men inte förrän i dag har jag hunnit läsa den. Att jag blev intresserad berodde mest på att jag under min gymnasietid i Örnsköldsvik  hade utsikt över den villa, där Ragnar Kempe och hans fru Ingeborg bodde med sina sju barn. Äldste son var Carl Kempe, några år yngre än jag. Det var han, den långe sextonåringen, som tog på sig att lära mig dansa inför min studentmiddag på Stadshotellet. Och det var Ingeborg Kempe, som såg till att jag fick ett stipendium, som gjorde att jag klarade några hårda år vid Lunds Universitet på 1970-talet.
Nu läser jag Margareta Kempes tack till släktingen Carl, styrelseordförande i Kempestiftelserna, sedan hans egen baksidestext till "Försvinnande spår". Hon skriver i sitt förord att om hon inte hade skrivit boken om Lotty Bruzelius, skulle han själv ha gjort det.
Släktberättelsen tar sitt avstamp i den fest som ordnades på Högberga gård utanför Stockholm 27 juni 2005 på Lotty Bruzelius 150-årsdag. Hon var född Kempe och Carl Kempes farfars syster. Hon var tydligen en kraftfull person med sinne för affärer men eftersom hon var kvinna hänvisades hon till  att verka i bakgrunden. Hennes stora sorg var att hennes enda barn, dottern Ragna, blev mentalsjuk. Hennes öde var det som berörde mig mest under läsningen.
Men krönikan över släkten Kempe från Härnösand är så mycket mer. Den ger en överblick över det svenska samhällets utveckling från 1850-talet och framåt. Den illustrerar också framväxten av skogsbolaget Mo och Domsjö AB.

Om kärleken till poesin

I kväll var det naturpoesifestival på Biotopia i Uppsala. En rad författare var inbjudna av fristadsförfattaren Anisur Rahman att läsa dikt. Själv valde jag att läsa mina tolkningar av Werner Lambersys svit tillägnad minnet av André Beem ur samlingen "Journal d´un athée provisoire" (En tillfällig ateists dagbok). Den handlar om universums skönhet och dödens ofrånkomlighet. Min tillägnan gick till astronomen och författaren Peter Nilson, också han död.

Här en dikt ur "En tillfällig ateists dagbok":

      "Det outslitliga hindret
      är frånvaron

      universum
      som strömmar i tomheten
      kan inte göra något åt det

      endast huden
      kan förstå vad som
      fattas

      den
      som aldrig får veta
      något om oändligheten"

En aspie i litteraturen: Janet Frames "Towards another Summer"

En bok som jag länge velat läsa. Nyss hittade jag den på Uppsala Stadsbibliotek. Jag blev inte besviken. Denna postumt utgivna roman ( Nya Zeeländskan Janet Frame dog 2004 vid 80 års ålder) gräver  djupt i sin författares inre. Under ett veckoslut i norra England tvingas hon till ett socialt liv, som hon känner det största
obehag inför. Hon tappar orden, hon som excellerar i de underbaraste formuleringar vid skrivmaskinen,
att hon är en flyttfågel utan språk kan hon inte få värdparet att begripa. Kontakt får hon bara med familjens lilla dotter Sarah, som accepterar henne på samma sätt som hon accepterar dockan Baby Jesus (en flicka!)
    Janet Frames alter ego Grace lämnar familjen i förtid, erkänner att hon lider av hemlängtan till sin skrivmaskin i London.
    Jag kände igen mig. Min Sarah heter Youna och hennes docka Stéphanie. Hon kan, liksom Grace, bara svara ja och nej. En skillnad dock:  när jag är bortrest behöver jag inte längta hem till min dator. Den är transportabel.    

Recension av Andreï Makines "Le livre des brèves amours éternelles"

Dixikon publicerade också idag en av mina recensioner. Makines senaste roman utspelar sig under Lenintiden i Sibirien och har det självupplevdas prägel. Den skildrar korta kärleksmöten som stannat i minnet men den bjuder också på satiriska episoder, som avslöjar livet bakom leninismens kulisser.
(Se www.dixikon.se)

En blogg före bloggen

Med i bagaget från Bryssel hade jag också en miniatyrpocket,  "Chroniques de la haine ordinaire" av journalisten och teatermannen
Pierre Desproges, död 1988.  På bibeltunt papper får man följa hans rapporter från en yttre och en inre värld, från den 3 februari 1986 till den 27 juni samma år.
   Den 30 maj, alltså för exakt 25 år sedan, kåserar han under rubriken "Présentations". Han ironiserar över sedernas förfall i det moderna Frankrike. Gentlemen finns inte längre och man kan inte längre föra sig i salongerna. Till exempel har man glömt hur viktigt det är att ta med en present till värdparet, när man blir bortbjuden. Själv brukade han alltid ta med "något litet", mestadels i form av några sedlar, när han var bjuden till hertigen och hertiginnan av Windsor. Pengar var ju det som paret uppskattade mest. En gång överräckte han tre 50-francssedlar till hertiginnan. Hon ropade genast på Edward: "Har du sett vad Pierre har med sig?" Och Edward: "150 francs, men det är alldeles för mycket, Pierre!"
     Varpå Pierre tog tillbaka 50 francs för att inte såra honom.
      Även i Sverige har sederna förfalllit. Vem tar idag med pengar till värdparet på en bjudning?

Recension av Tatiana de Rosnays Le voisin

En ny recension för Dixikon (www.dixikon.se)

de Rosnays nya bok är en skrämmande historia om en fransyska, Colombe, som flyttar in i en ny lägenhet. Hennes man är ofta borta på tjänsteresa. När han är hemma händer ingenting, men så fort han rest, blir hennes nattsömn störd av oväsen från grannen i lägenheten ovanför. Hon begriper ingenting, grannen är ju en vänlig och respekterad läkare. Hennes närmaste tror att hon hallucinerar eller håller på att fantisera ihop en roman. Hon är ju till yrket spökskrivare  men vill gärna skriva en egen roman.
    Colombe är nära att bryta ihop, när hon till slut lyckas lösa mysteriet med de störande ljuden.

Middlemarch

Å, dessa engelsmän! De behärskar inte bara teatern utan också filmen. En lång tradition av dramatiskt kunnande sätter ständigt sina spår. Som nu i Middlemarch efter George Eliots roman. Allt stämmer: dialogerna, mimiken, gestiken, kostymerna, landskapet. Även om historien naturligtvis känns out of date, den utspelas ju på 1800-talet, då lyckliga slut i kärlek var ett måste, hade Andrew Davies lyckats bygga upp en stark spänning. Där satt jag i TV-soffan mitt i natten  och höll tummarna för att  alla motgångar skulle övervinnas och de hemligt förälskade få varandra.

Skogsblomman - en kreativ miljö

När jag var på väg att flytta in i Brf Skogsblomman, belägen intill Lunsenskogen i Sävja,  för fem år sedan fick jag frågan: "Är du social?" Jag förstod andemeningen: "Här bör man vara social." Jag svarade, diplomatiskt, tyckte jag: "Ja, utom när jag skriver." Nu har föreningen firat sina 20 år och många andra  tillfällen har också funnits att vara "social". Men själv har jag mest skrivit. Ja, i själva verket har jag inte skrivit så mycket och inom så varierande områden sedan jag bodde i Belgien och Schweiz på 80- och 90-talen.  Det har blivit i snitt en bok per år, dessutom en hel del journalistik. Kan det vara så, tänker jag nu, att det var pressen att vara "social" som satte igång detta flöde? Att jag är en tvärsemotmänniska har jag  förstått länge. Alltså: en ros till Skogsblomman!  

Ålderdomens skönhet

Det senaste numret av den franska tidskriften "Le Magazine Littéraire" ägnar 25 sidor, en hel "dossier", åt författaren och filosofen Emil Cioran, född 1911 i Transsylvanien, död 1995 i Paris. På omslaget ett författarporträtt från hans senare år. Det visar en vacker man med ögon som förmedlar smärta, insikt och ömhet. Längre fram i texten rullar ett bildgalleri förbi. Det första är ett ungdomsporträtt: Cioran kunde vara vilken ung man som helst, hans ansikte saknar personlighet. Men åren går och ansiktet mejslas ut för att så småningom  närma sig omslagsbildens. Och det slår mig hur illa förlagen numera behandlar sina åldrande författare. Deras personlighetsdrag sminkas bort, fotografierna retuscheras tills det personliga och vackra försvinner.
Ett exempel är Elsie Johansson, som på fotografierna från firandet av 80 årsdagen ser ut som en 30-åring utan erfarenheter från ett långt liv. När jag mötte henne på för tjugo år sedan hade hon ett intressant, fårat ansikte.  Hon bar det med stolthet.
Och jag undrar:  inte blir väl en författare bättre av att framställas som evigt ung?

Möte med Friedrich Dürrenmatt och Anna Tullberg

Anna Tullberg från Sveriges Radio P 1 (Biblioteket) kom för ett samtal i dag om den (kriminal)författare jag sätter högst, Dürrenmatt. Det blev ett mycket givande tankeutbyte. Roligt att träffa någon som uppskattar annan kriminallitteratur än dagens massproducerade. Samtalet sänds 13 juni med repris den 14 juni.

Miss Cavells Avrättning i Bryssel

I många år bodde jag i Bryssel, promenerade förbi sjukhuset "Edith Cavell", blev till och med en gång inlagd där, allt utan att känna till vem Edith Cavell själv var.  Under mitt besök hos min son och hans familj i förra veckan fick jag äntligen veta. Jag hittade en liten skrift (på svenska!) i deras bokhylla med titeln "Korrespondens mellan Sir Edward Grey och Förenta Staternas Ambassadör rörande Miss Cavells Avrättning i Bryssel." Tryckorter: Edinburgh, New York och Paris men inget tryckår. Varken min son eller min sonhustru kunde ge besked om hur skriften hamnat hos dem.
     Jag fick mig en minst sagt upprörande historia till livs. Edith Cavell var föreståndare för en sjuksköterskeskola i Bryssel, när hon arresterades av representanter för den tyska ockupationsmakten i augusti 1915. Hennes brott: att i sitt hus ha gömt engelska och franska soldater och hjälpt belgiska undersåtar att komma över den holländska gränsen. Hon sattes i militärt fängelse i St. Gilles och avrättades den 13 oktober efter en summarisk rättegång. De bevekande och servila brev som den brittiske utrikesministern och Förenta Staternas ambassadör i London  skickade till Baron von der Lancken vid den
politiska avdelningen hos generalguvernören i Belgien, hade ingen effekt.
    Det lilla häftet slutar med upplysningen att den tyske åklagarens begäran om dödsdom för Edith Cavell berodde på en falsk underrättelse lämnad till Förenta Staternas legation.
    Jag avstår från att redogöra för mina tankar. Tänk själva!

Recension av Annie Ernaux - L´autre fille

Min första artikel för nättidskriften Dixion på över ett år publicerades i går. Den handlar om den produktiva franska författaren Annie Ernaux nya bok, L´autre fille. "Den andra dottern" är hon själv, född två år efter att hennes äldre syster dött vid sex års ålder. "En gripande berättelse", konstaterar jag. (www.dixikon.se)

Möte med Jacobus Verhasselt med flera

Den enorma kyrkogården Verrewinkel, som är belägen mittemot ingången till högplatån Kauwberg i Bryssels utkanter, har flera  märkvärdiga underavdelningar. Från ingången ser man ut över flera rader kors, en tydlig vink om att här är en krigskyrkogård. Och mycket riktigt, när jag kom närmare upptäckte jag att korsen var minnesmärken över soldater, som stupat i andra världskriget. Några av korsen var pietetsfullt försedda med namn, årtal och foto på den döde. Jag kunde inte låta bli att fotografera och har nu i min samling minnet av mitt möte med Verhasselt, Jacobus, död 1940, en stilig ung man, offer för "Adolf Hitlers olycksaliga krig", som en släktforskare i mina barns tyska släkt uttryckt det i sina anteckningar.
    En annan underavdelning bestod av så kallade columbarier, det vill säga behållare för de dödas aska. De var ofta smyckade med blommor och fotografier, både av den döde och av hans/hennes familj samt en kort levnadsbeskrivning.

Om kärleken till Bryssel

Hemma igen efter en underbar vecka i Bryssel, där jag har tre barnbarn, starka personligheter alla tre men mycket olika sinsemellan. Loïc ett blivande fotbollsproffs (?), Youna, världens snällaste flicka och Maëlle, som vid fyra års ålder redan visar en tydlig tecknartalang.
Min kärlek gäller naturligtvis också deras föräldrar och deras fantastiska trädgård i stadsdelen Uccle. Vad mer? Jo, närheten till Parc de la Sauvagère med det väldiga redwoodträdet, 5.62 m i omkrets, och till Kauwberg,  en högplatå med historia. Där kan man vandra och fotografera, allt från en kringströvande lama till ett pepparkakshus, som hämtat ur Bröderna Grimm.
Och - boklådorna i Uccle Centre, som frestade mig att lasta resväskan full.

Recension: Min vänskap med Jesus Kristus

Ännu en av mina recensioner publicerades i SvD i dag. Lars Husums debutbok var en svår bok att skriva om, vilket tydligt framgår av texten. Som tur är är rubriksättaren skicklig. Han satte rubriken "Obetalbara scener med Jesus Kristus".

Recension: Ömsint om krisens spår

Min recension av den franska journalisten Florence Aubenas "Kajen i Aubenas" skulle ha första recensionsdag i morgon i Svenska Dagbladet men fick det redan i dag. Boken är en reportagebok från den ekonomiska krisen i Frankrike 2009. Men, som jag skriver, den är mycket mer än ett reportage. Den beskriver de krisdrabbade med medkänsla, för att inte säga ömhet, den är bitvis poetisk och - den är underhållande.